# ID: svediakorp-gov469313
# author: Harlem Désir (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-06-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 623
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Förutom europessimismen finns det ett annat spöke som hemsöker Europa: vår passivitet och det hyckleri och de myter som följer i dess spår.
Detta spöke underblåser det som ni nämnde.
Även jag förstår att de medlemsstater som ratificerade konstitutionsfördraget och de flesta av Europaparlamentets ledamöter vill hålla fast vid det.
Liksom alla de som kämpade för att det skulle ratificeras – och jag var en av dem i Frankrike – är jag fortfarande övertygad om att det innehåller några centrala framsteg när det gäller unionens fungerande och demokratiska liv.
Vi måste emellertid förjaga myten om att det, tids nog, kommer att vara möjligt att lägga fram samma text, åtföljd av en simpel bilaga, i de länder där den förkastades.
Vi måste också göra oss kvitt hyckleriet från de medlemsstater som hittills inte har kunnat ratificera den och som, i själva verket, helt enkelt är inte kan säkra en majoritet, särskilt eftersom folket har lovats en folkomröstning.
Jag anser att vi i stället behöver erkänna detta och försöka att kämpa oss framåt som ni nyss föreslog, herr Barroso, eftersom det europeiska livet inte kan byggas på ånger.
Vi behöver återupplivande, framsteg och utveckling.
Detta återupplivande – och jag håller med er även på denna punkt – får inte begränsas till debatten om institutionerna.
Det handlar om politik.
Det handlar om ett EU med projekt, ett EU med tillväxt och kunskap, och ett EU med forskning, energi och samarbete i Medelhavsområdet.
När det gäller institutionerna, som desperat vill behålla fördraget i den nuvarande utformningen, är detta kanske inte det bästa sättet att rädda dess innehåll.
Jag anser att perioden av eftertanke – som rådet förefaller ägna sin tid åt att förlänga – snarare riskerar att leda till att fördraget får stanna kvar i malpåsen.
Jag anser uppriktigt talat att denna utveckling snart kommer att nå sina gränser och att vi i stället måste förbereda oss för att gå bortom detta genom att föreslå en ny färdplan.
För att gå förbi detta kommer vi att behöva göra det som er företrädare, Italiens nuvarande premiärminister, sa i går och utarbeta en ny och enklare text, som möjliggör begränsade, men centralt viktiga reformer.
Dessa reformer måste vara tydliga och lätta att förstå för européerna, och de bör huvudsakligen inriktas på att förbättra unionens demokratiska fungerande och på att klargöra institutionernas ansvarsområden.
Vilka reformer?
Jag kommer att nämna sex av dem, och jag anser att vi mer eller mindre bör stanna där.
För det första att förstärka Europaparlamentets befogenheter, vars legitimitet erkänns i allt högre grad av européerna.
För det andra att skapa mer insyn i rådets arbete när det diskuterar rättsliga frågor, eftersom det är oacceptabelt att Frankrike och Förenade kungariket ska sätta hinder i vägen för denna insyn.
För det tredje att garantera att kommissionens ordförande utses med beaktande av de röster som européerna avger i Europavalen.
För det fjärde att införa en befogenhet varigenom de nationella parlamenten kan övervaka hur subsidiaritetsprincipen följs.
För det femte att se över bestämmelserna om röstning med kvalificerad majoritet på grundval av det som överenskoms i fördraget från 2004, på ett sådant sätt att de baseras på befolkningstalen.
Slutligen, att verkligen inrätta en utrikesministerpost.
Medlemsstaterna har redan gett sitt stöd till alla dessa idéer.
Jag är övertygad om att majoriteten av folket i alla våra länder gärna skulle stödja dessa reformer.
Vi behöver initiativ.
Vi måste fästa vikt vid innehållet snarare än formen.
