# ID: svediakorp-gov469279
# author: Francis Wurtz, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-06-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 639
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr Barroso, herr Winkler!
I var och en av huvudpunkterna på dagordningen för det kommande mötet i Europeiska rådet tas frågan om meningen med europeisk integration upp på något sätt.
Det är fallet när det gäller resultaten av den berömda perioden av eftertanke och den gemensamma energipolitiken, och EU: s åtgärder i världen undkommer inte heller uppmärksamheten.
Jag ska börja med att nämna perioden av eftertanke och dess omfattning.
Den första delen av de möjliga slutsatserna från toppmötet i Bryssel har tillskrivits detta och har fått den bedårande titeln: ” Europa lyssnar ”.
Så långt allt väl, men vad är det som EU lyssnar på?
I dokumentet utvecklas åtgärderna för att bekämpa illegal invandring, något som, skulle jag kunna tillägga, är mycket olyckligt sammanfört i samma fras som människohandel, terrorism och organiserad brottslighet.
Man tar upp unionens interventionsmekanism i händelse av kris.
Man betonar det framtida behovet att på ett strängare sätt ta hänsyn till Europeiska unionens upptagningsförmåga innan man slår in på vägen mot någon ytterligare utvidgning, och så vidare.
Jag håller med om att det finns så många frågor som är aktuella i debatten med våra medborgare.
Konstigt nog är emellertid den fråga som utgör kärnan i den förtroendekris som plågar unionen, det vill säga den sociala frågan, för sin del helt åsidosatt i Europeiska rådets utkast till slutsatser, något som under loppet av en mening rätt och slätt får kommissionen att utarbeta en rapport om situationen till nästa vår.
Att säga detta är inte liktydigt med att sjunka ned i ” kriskultur ”, herr Barroso.
Jag skulle vilja påpeka att det österrikiska ordförandeskapet självt satte fingret på frågan så långt tillbaka som i januari.
Det är detta som vi först måste diskutera för att dra de nödvändiga slutsatserna av det.
Allmänhetens förtroende är inte någonting självskrivet.
Det är något man vinner.
Låt oss nu gå över till den europeiska energipolitiken.
Att bidra till att lösa 2000-talets energiutmaning är faktiskt ett europeiskt ansvarsområde framför alla andra.
Det är dock oacceptabelt med ohämmad konkurrens och jakt på lönsamhet i detta sammanhang.
Att förbereda sig för perioden efter det att oljan sinat, göra mycket större framsteg när det gäller att minska utsläpp av växthusgaser, utveckla forskningsansträngningar i syfte att öka energieffektiviteten och mångfalden, förvandla organisationen av transport och fastställa rätten till energi för alla är i högsta grad politiska uppgifter som, om de ska lyckas, inte kan begränsas av marknadens kortsiktiga beräkningar.
Avslutningsvis handlar samma debatt om EU: s ambitioner när det gäller utrikespolitik.
Vem kan motsätta sig viljan att förse oss själva, såsom kommissionen föreslår, med operativa instrument och regler med vilka vi kan öka fastheten i, effektiviteten för och synligheten av våra yttre åtgärder?
Det är min övertygelse att den grundläggande orsaken till svagheten i EU: s åtgärder i världen varken är teknisk eller institutionell.
Den beror på den tragiska bristen på politisk vilja och en gemensam vision vid Europeiska rådet.
Hur ska vi annars vid denna tidpunkt tolka den förbluffande trögheten hos EU-25 när de står inför den israeliska regeringens ansvarslösa omintetgörande av den palestinska presidentens initiativ, i uppenbar och ständig strid mot både FN: s resolutioner och kvartettens färdplan?
Allt detta stärker vår idé om att den berömda perioden av eftertanke och plan D bara kommer att vara användbara om de representerar en möjlighet att föra en problemfri öppen debatt om de strukturella förändringar som ska främjas för att européerna ännu en gång ska se en anledning till att vara positivt inställda till EU i världen i dag.
