# ID: svediakorp-gov469272
# author: José Manuel Barroso (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-06-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,295
# sentences: 102
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


,. – Herr talman, herr Winkler, mina damer och herrar!
Ett år efter inledningen av perioden av eftertanke är det dags att se över läget.
I vilket skede befinner vi oss?
Vad kan vi göra för att driva EU framåt?
Vad kan man förvänta sig från Europeiska rådet?
Jag ska börja med att tala om för er att EU är hemsökt av ett spöke: nämligen europessimismen.
Samtidigt som vi redan hade den traditionella euroskepticismen hos dem som aldrig har velat att EU blir ett politiskt projekt, har vi nu pessimismen hos dem som tycker om att se sig själva som ståndaktiga européer och som väldigt ofta ger vika för ett tillstånd av ” kriskultur ”, varenda en av dem angelägen om att visa att i dag har han eller hon en bättre idé än sin nästa om skälen till varför EU genomgår en djup kris.
Vad har orsakat denna europessimism?
I mångt och mycket har det varit den skugga som kastades av ” nej ” -rösterna i folkomröstningarna i två av våra medlemsstater.
Denna skugga har väckt tvivel om EU och om EU: s förmåga att fastställa ett projekt för oss för att leva tillsammans som européer.
Detta är ett av skälen till att vi behöver finna en lösning på det konstitutionella problemet.
Jag skulle vilja göra det fullkomligt klart: vi i Europeiska kommissionen är för principerna, värderingarna och innehållet i konstitutionsfördraget.
Det handlar i första hand om att veta varför vi behöver denna konstitutionella text.
Vad förlorar vi genom att inte ha ett konstitutionsfördrag?
Vi förlorar ett klargörande av befogenheterna på de olika nivåerna, vi förlorar en utvidgning av medbeslutandeförfarandet och en utvidgning av omröstning med kvalificerad majoritet, vi förlorar en lagligt bindande stadga om de grundläggande rättigheterna, vi förlorar en europeisk utrikesminister som också skulle fungera som kommissionens vice ordförande och vi förlorar mer effektiva åtgärder på områden som folkhälsa, livsmedelssäkerhet och till och med energi, eftersom konstitutionen skulle ha inneburit utvidgade befogenheter på detta område.
Vi förlorar också en extra kraft i utrikesfrågor.
På denna punkt skulle jag vilja säga till er – och min ett och ett halvt års långa erfarenhet som kommissionsordförande bekräftar detta – att vi inom EU verkligen behöver det som konstitutionsfördraget tillhandahöll oss externt: mer effektivitet, mer demokrati och mer fasthet.
De befintliga fördragen ger oss inte utrymme att nå alla dessa mål till fullo.
Låt oss tala klarspråk; Nicefördraget är inte tillräckligt.
Det handlar om att veta hur vi ska få bukt med denna situation.
Kommer vi att lyckas med att rätta till detta problem genom att tala om konstitutionen dag in och dag ut?
Kommer vi att lyckas lösa detta problem genom att begränsa oss själva till en pragmatisk strategi?
Jag skulle vilja säga nej; jag skulle påstå att vi måste undvika två fallgropar.
För det första den fälla som innebär att man säger, som vissa skulle vilja få det till, att konstitutionen är död och begraven, och att vi bara borde göra praktiska saker: detta skulle vara farligt för EU.
Dessutom skulle jag vilja påpeka att det också skulle vara farligt för EU om vi vid detta tillfälle skulle låta oss själva fastna i en rent institutionell eller konstitutionell debatt; om vi skulle hävda att vi försenas nu medan vi väntar på en lösning på det konstitutionella problemet.
Det är därför som vi måste gå framåt på två nivåer, vilket förklaras i vårt dokument av den 10 maj om den dubbla strategin.
Den första nivån hör samman med ett EU som ska visa resultat, ett EU av praktiska projekt, men – och vi närmar oss den andra nivån – ett EU som ska visa resultat som inte befinner i opposition mot, som inte är ett alternativ till, ett politiskt EU, och detta är tvärtemot en förutsättning för att vinna medborgarnas stöd för EU som ett stort politisk projekt.
Det handlar därför inte om att välja mellan ett EU som skapar resultat och ett institutionellt EU; det handlar om att välja dem båda.
Vi behöver ett EU bestående av projekt och resultat om vi ska lyckas skapa ett stort projekt för EU.
Vad är detta EU som ska skapa resultat som är på förslag?
Trots allt har vi redan uppnått vissa saker.
Det är därför som jag inte kan instämma med alla dem som säger att EU helt har stannat av.
Jag anser att de, om än oavsiktligt, förvärrar krissituationen.
Jag förstår att det är analytikerns arbete att säga att EU har stannat av, men som politiska ledare har vi ett ansvar.
Tror ni verkligen att vi kommer att återupprätta förtroendet bland européerna genom att bara sända ut negativa budskap?
Nej.
För att föra EU framåt måste vi ge nytt liv åt folks förhoppningar, återupprätta deras förtroende och visa de framsteg som har gjorts.
Sanningen är att även efter två ” nej ” -röster i folkomröstningar lyckades vi lösa budgetfrågan för de kommande sju åren och göra det för 27 länder.
Tack vare Europaparlamentets bidrag lyckades vi, trots allt, att finna politiska lösningar på det mycket kontroversiella problemet med tjänstedirektivet.
Vi lyckades, trots allt, att nylansera Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning.
Vi har lanserat en gemensam energistrategi inom EU, något som var otänkbart för två år sedan.
Låt oss därför fortsätta med att göra framsteg på grundval av praktiska projekt.
Låt oss nå resultat så att vi kan skapa det rätta tillfället för att ta itu med den institutionella frågan.
I vårt dokument av den 10 maj lägger vi fram några praktiska förslag.
Utan att gå in på detaljer i dessa förslag ännu en gång ska jag framhäva några av dem.
Att se det som inte fungerar på den inre marknaden för att skydda konsumenterna inom EU.
Att se vilka hinder som fortfarande står i vägen för att göra den stora europeiska marknaden fullständig.
Att granska vårt sociala område: vilka hinder står i vägen för ett mer enat EU?
Samtidigt som vi gör framsteg när det gäller frågan om marknaden måste vi göra framsteg med den sociala frågan.
Att göra framsteg med hänsyn till rättvisa, samarbete och kampen mot terrorism och brottslighet på grundval av de befintliga fördragen.
På grundval av de befintliga fördragen är det möjligt att göra mer när det gäller invandring och kampen mot illegal invandring, samtidigt som vi hanterar frågor som rör laglig invandring.
Detta är en viktig fråga.
Om medlemsstater vill göra mer, så kan de göra det baserat på själva fördragen.
Detta är därför inte bara en institutionell fråga; detta handlar också om politisk vilja.
Låt oss därför göra framsteg med hänsyn till rättvisa och säkerhet.
Detta är områden där européerna uppmanar medlemsstaterna att göra mer, eftersom det i dag är uppenbart att ingen av oss kan bekämpa terrorism och stå upp mot utmaningarna från olaglig invandring på egen hand: vi måste samarbeta.
Det kan också göras mycket mer när det gäller den yttre dimensionen.
Den rätta lösningen är den som konstitutionen omfattar: en utrikesminister, kommissionens vice ordförande.
Vi måste slå samman våra kunskaper och resurser när det gäller utrikesfrågor, men med tanke på att det fortfarande inte finns någon konstitution lade kommissionen för några dagar sedan fram ett dokument som innehåller praktiska förslag för att öka Europeiska unionens effektivitet, fasthet och synlighet i utrikesfrågor.
Dessutom har vi lagt fram några viktiga förslag när det gäller subsidiaritetsprincipen, öppenhet och bättre regelverk för EU.
Vi har där en rad praktiska projekt, och detta utan att nämna de två viktigaste områdena som, enligt min mening, kommer att slunga in EU i framtiden: energi, till följd av den grönbok som vi har lagt fram, och forskning.
Detta är de två nyckelprioriteringarna.
Sanningen är att vår forskningsbudget kommer att öka med 60 procent de närmaste sju åren jämfört med den föregående perioden.
Det är därför som vi lade fram förslag om att skapa ett nätverksbaserat europeiskt tekniskt institut, i syfte att ge våra forskningsansträngningar en europeisk kallelse och locka hit de bästa forskarna i världen.
Varför är de bästa europeiska forskarna nu baserade i Förenta staterna?
Varför lyckas vi inte locka hit de bästa kinesiska, latinamerikanska och amerikanska forskarna till EU?
Vi behöver också ett symboliskt projekt utformat för att utnyttja våra förmågor på forskningsområdet.
Låt oss alltså samlas runt vissa praktiska projekt som kan återupprätta folks förtroende för EU: detta är projektens EU.
Projektens EU räcker dock inte till; vi måste också lösa den institutionella frågan.
Vad föreslår vi i denna fråga?
Vi föreslår att gå vidare från den så kallade perioden av eftertanke och gå in i en period av åtagande.
Det första viktiga skedet infaller nästa år, när vi ska fira Europeiska gemenskapens 50-årsjubileum och Romfördragets 50-årsjubileum.
Jag anser inte att stats- och regeringscheferna kan låta vår unions 50-årsjubileum komma och gå utan att de åtar sig projektet att leva tillsammans som européer.
Det finns två möjligheter: antingen gör vi en förklaring som inriktas enbart på det förflutna, med andra ord en enkel hyllning, eller så gör vi en förklaring som inriktas på framtiden, ett slags förnyande av vårt åtagande för vårt gemensamma projekts skull.
Som kommissionsordförande anser jag att det är min plikt att uppmana stats- och regeringscheferna, som är de berörda parterna i våra projekt, att förnya sina åtaganden.
Jag anser att även ni, som ledamöter av Europaparlamentet, kommer att ha rätt att fråga våra stats- och regeringschefer om de vill investera i detta projekt för att leva tillsammans som européer, något som behövs mer än någonsin i denna globaliserade värld.
Det är detta som vi kommer att göra.
Det är därför som jag har föreslagit en förklaring som inte bara är en ny Messinaförklaring.
Ni minns säkert Messinaförklaringen, efter misslyckandet med projektet för en europeisk försvarsgemenskap.
Denna förklaring gjorde det möjligt att återuppliva EU och att sedan skapa Europeiska ekonomiska gemenskapen.
Den undertecknades av utrikesministrarna.
Detta är inte längre möjligt i dagsläget.
Som jag redan har sagt: EU ska inte bli byråkratiskt, teknokratiskt eller bara diplomatiskt; EU måste bli demokratiskt.
Det är därför som alla EU-institutioner måste delta, och det är därför som jag föreslår att denna förklaring undertecknas inte bara av stats- och regeringschefer, utan också av kommissionen och av Europaparlamentet, som innehar en viktig ställning nu för tiden i den europeiska integreringsprocessen.
Om vi, genom att lägga samman all vår energi i detta, lyckas med åtagandet kommer vi att få möjlighet att nylansera det europeiska konstitutionella förfarandet nästa år och processen med att bygga ett Europa som är ett utvidgat EU, och som innefattar en debatt om utvidgning.
Jag tror inte på ett EU i miniatyr, inte heller på ett delat EU som rör sig med olika hastighet mot samma mål.
Jag tror inte heller att svaret på den aktuella situationen och på de svårigheter som EU möter skulle vara att säga ” låt oss dela på oss ”.
Ska vi låta ett eller två länder skapa ett mer avancerat EU, medan vi låter de andra släpa efter?
Jag tycker inte det.
Jag anser att det är vår plikt att göra allt som står i vår makt för att få EU, i dess utvidgade format, att fungera.
Jag säger detta till er mot bakgrund av viss tidigare erfarenhet.
Om jag jämför den rådande situationen med det som hände 1992 till exempel, när det pågick förhandlingar med våra amerikanska, kinesiska, ryska och andra partner, kan jag tala om för er att EU är mycket mer respekterat utanför sina gränser nu för tiden än det var tidigare.
Ett utvidgat EU är en förutsättning för ett kraftfullt EU.
Låt oss föra en debatt om utvidgning.
Vi erkänner att vissa medborgare hyser tvivel om takten och vikten av utvidgningen.
Låt oss föra en debatt om frågan om upptagningsförmåga, men låt oss göra det genom att betona det mervärde som utvidgningen redan har betytt för EU.
Det är detta EU som jag så innerligt önskar.
Ett utvidgat EU, ett öppet EU, ett mer konkurrenskraftigt EU, ett EU som är mycket mer än bara en marknad, ett EU som har ett politiskt projekt, och ett politiskt projekt som grundas på idén om solidaritet, eftersom själva idén om en union inte existerar utan solidaritet.
Detta är det stora projektet för 2000-talets EU.
Inte ett stängt EU, inte heller ett litet EU i miniatyr, utan ett stort, utvidgat EU som är kapabelt att skapa globalisering, i stället för att lida av dess följder.
Detta är det stora projektet för EU.
Om det ska genomföras är det avgörande att politiker träder ur den onda cirkeln av europessimism och kan börja bygga den ärbara cirkeln av förtroende, med praktiska resultat naturligtvis, men också med denna stora vision om vårt fantastiska EU.
