# ID: svediakorp-gov469208
# author: Maria da Assunção Esteves, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-06-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 361
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Straffrätten i det framåtblickande EU ligger fortfarande i sin linda.
Lösa samförstånd och trevande framsteg visar medlemsstaternas motstånd mot framtiden och den skandalösa motstridigheten i en gemenskapspolitik som å ena sidan bygger på gemensamma grundläggande värden, men som å andra sidan låter de enskilda medlemsstaterna bestämma över den lag som understöder dessa värden.
I konstitutionsfördraget gjordes ett försök att ta bort denna ironi, som domstolen tolkade så välvilligt den kunde.
EU: s institutioner har sagt att EU: s straffrätt grundas på den enkla principen om ömsesidigt erkännande.
Om de inte ändrar ståndpunkt kommer EU aldrig att få en straffrätt eller ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i den sannaste bemärkelsen, eftersom EU är ett globalt rättviseprojekt mer än ett projekt grundat på valda rättsliga områden.
Men vad som framkommer är att EU saknar ett gemensamt område med ett gemensamt projekt på det straffrättsliga området.
I stället är det en splittrad gränsmosaik – harmoniseringen har varit ett lappverk och legat på en låg nivå, det finns inget politiskt eller straffrättsligt program att följa och harmoniseringen av maxstraffen har endast gällt miniminivåerna.
Allt detta illustrerar vårt bristande mod.
Harmoniseringen framkommer endast i avkunnandet av domar, och omfattar inte brottsorsaker, alternativt avkunnande av domar eller metoder.
I ett EU som står för alla medborgares värdighet, de värden som understöder denna värdighet, rättsstatens principer, proportionalitet och rättvisa behövs ett straffrättsligt program.
Men om man ser till hur befogenheterna fördelas får vi en straffrätt som absurt nog fjärmas från de värden som den ska garantera, en straffrätt som följer en hård linje i rådet, eftersom den inte delas demokratiskt av parlamenten.
Vad detta visar är ett ömsesidigt erkännande av de enskilda straffrättsliga systemen utan någon verklig harmoniseringsgrund.
Detta är mycket upprörande.
Vi vill inte ha detta, men detta händer i EU, eftersom straffrätten är det högsta uttrycket för värden.
Vi inväntar en större räckvidd för fördraget och, ännu viktigare, den starka politiska vilja som tar så lång tid att bli verklighet.
