# ID: svediakorp-gov469206
# author: Klaus-Heiner Lehne (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-06-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 838
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Jag måste börja med att ursäkta Giuseppe Garganis, som inte kunde vara här på grund av sjukdom.
Ledamöterna i min grupp bad mig att ersätta honom i dag som föredragande och säga något om innehållet i detta betänkande.
Jag vill börja med att notera att EG-domstolens avgörande inte kom som någon överraskning, i alla fall inte för mig.
Många hade säkert trott att saker och ting inte skulle bli så här, men jag ser faktiskt inte detta som något annat än en logisk slutsats, eftersom vi under en tid har sett att kommissionen intar varierande – ibland vitt skilda – förhållningssätt till lagstiftningsförslag som rör straffrätten.
Utifrån min praktiska erfarenhet inom området affärsrätt vill jag bara påpeka att många tidigare direktiv som lagts fram med rättsliga grunder inom den första pelaren – till exempel direktiven om penningtvätt och marknadsmissbruk, eller bestämmelserna om insiderhandel – har innefattat åtminstone delar av straffrätten.
Det är i själva verket helt rätt och riktigt att EG-domstolen har arbetat efter principen att frågan om vilken rättslig grund som ska vara avgörande bör beslutas på grundval av syftet med förslaget som helhet, så som det mycket ofta har varit tidigare, även när omständigheterna i de olika fallen har varierat.
Det var därför helt uppenbart att EG-domstolen skulle fatta beslutet, utifrån ett specifikt exempel från miljörätten, att det inte heller i det här fallet är möjligt att ta rättsakter som i själva verket hör ihop och dela upp dem, på ett sådant sätt att vissa aspekter anses hänvisa till en del av fördraget som inte motsvarar det ursprungliga syftet i fråga, när det går inom ramen för den första pelaren.
Resultatet kommer därför inte som någon överraskning för mig.
Men vilka blir följderna nu?
För det första förändrar detta inte på något sätt det faktum att straffrätten i första hand behandlas som en fråga för medlemsstaterna, för den nationella nivån, och att EU endast har befogenheter på detta område under exceptionella förhållanden.
Samtidigt menar jag också att EU: s lagstiftare – som ska kunna använda sig av det här instrumentet, men som inte måste använda det på ett tvingande sätt – principiellt bör avstå från att lagstifta i straffrättsliga frågor.
I varje specifik situation måste beslut fattas från fall till fall, med hänsyn till huruvida straffrättsliga bestämmelser behövs eller inte behövs för att nå syftet, eller huruvida man bör låta medlemsstaterna fatta beslut om och reglera den typen av frågor.
Försiktighet bör därför vara vägledande för lagstiftaren, oavsett om det är parlamentet eller rådet.
Skälet är helt enkelt att de straffrättsliga systemen i Europa är mycket, mycket olika, inte bara i fråga om vad ett brott är utan också i fråga om hur brottet bör bestraffas, vilket också förklarar varför straffrätten i fördragen från början överläts till medlemsstaterna.
Det finns medlemsstater där en dom verkställs fullt ut, i andra avtjänas som regel endast 50 procent, i ytterligare andra är det två tredjedelar.
Och i andra stater utfärdar domstolarna extra böter av straffkaraktär, som i sin tur inte existerar i den formen i andra medlemsstater.
Om EU då börjar fastställa standardstraff för alla möjliga slags saker, där detta inte är nödvändigt, menar jag att konsekvensen blir osystematiska ingrepp i medlemsstaternas straffrättsliga system.
Och eftersom värdet av detta är tveksamt bör vi av framför allt denna anledning utöva ett visst mått av självbehärskning.
Enligt min mening konkretiseras detta i det betänkande som Giuseppe Gargani har utarbetat och som har antagits av utskottet, och jag anser att detta är själva kärnan i betänkandet.
Vi är självklart positiva till idén att kommissionen nu ska försöka analysera de förslag som behöver ses över, ett i taget, av det skälet att uppdelningen i två olika rättsakter inte längre motsvarar den rätt som fastställts av EG-domstolen.
Kommissionen bör sedan föreslå hur anpassningar skulle kunna göras.
När det gäller de ändringsförslag som lades fram som reaktion på resolutionen från utskottet för rättsliga frågor kan jag säga, på min grupps vägnar, att vissa av dessa – särskilt de som lades fram av den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa – är godtagbara, medan andra inte är det.
Jag är tacksam om ni inte förväntar er att jag går in på detta i detalj, eftersom jag har kommit överens om detta med föredraganden.
Men jag kan allmänt säga att det inte fanns några grundläggande skillnader inom utskottet för rättsliga frågor när det gällde utvärderingen av dessa frågor.
Problemen handlade mer om nyanser, kanske om hur långt man egentligen bör gå i enskilda fall.
Annars rådde allmänt enighet om detta i utskottet.
Jag tackar kammaren varmt för uppmärksamheten.
