# ID: svediakorp-gov469101
# author: Hans Winkler, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-06-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,382
# sentences: 39
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
De mänskliga rättigheterna är ett av de ämnen som tas upp – mycket kraftfullt och mycket långsiktigt – i EU: s nätverk av fördrag med tredjeländer, ett nätverk som består av associeringsavtal, samarbetsavtal och handlingsplaner för den europeiska grannskapspolitiken, så de mänskliga rättigheterna, EU: s gemensamma värderingar, är verkligen en viktig beståndsdel i dessa, inte bara av rättsliga skäl utan därför att EU försvarar vissa värden och bemödar sig om att se till att tredjeländer gör likadant.
Bland dessa ingår naturligtvis Tunisien, och rådet har verkligen den senaste tiden haft stor anledning till oro för situationen för de mänskliga rättigheterna där.
Jag vill utnyttja detta tillfälle till att nämna hur beklagligt jag anser det vara att Hélène Flautre själv skulle tvingas utsättas för hotelser från de tunisiska säkerhetsstyrkorna.
Den 5 juni framförde EU en mycket skarp protest mot dessa händelser till det tunisiska utrikesdepartementet.
Försvaret av de mänskliga rättigheterna är en mycket viktig del i våra förbindelser med Tunisien, lika mycket som det är i våra förbindelser med de tredjeländer som vi har avtal med, och detta slås mycket tydligt fast i associeringsavtalet med Tunisien och i handlingsplanen för den europeiska grannskapspolitiken med avseende på detta land.
Som en del av handlingsplanen, som har varit gällande sedan den 4 juli 2005, har Tunisien antagit ett antal mycket specifika åtaganden i fråga om demokrati, ett ansvarsfullt styrelsesätt och mänskliga rättigheter, och det råder inget tvivel om att ett praktiskt uppfyllande av dessa åtaganden är av yttersta vikt för utvecklingen av EU: s förbindelser med Tunisien.
En sak som landet har åtagit sig är bildandet av ett underutskott för mänskliga rättigheter.
Vi uppmanar med skärpa våra tunisiska partner att göra det möjligt för detta underutskott att hålla sitt första sammanträde under de kommande månaderna.
EU vill fördjupa dialogen i dessa viktiga frågor innan detta år är till ända.
Det är uppenbart att EU skulle vilja se Tunisien – liksom varje annat tredjeland – bli starkare och mer blomstrande och samtidigt göra framsteg på de områden där det kan finnas brister, som fallet på många sätt är när det gäller de mänskliga rättigheterna.
Det måste sägas att de ekonomiska rättigheterna och de sociala framstegen i Tunisien enligt internationella rapporter, statistik och rangordningar är goda, ja rentav imponerande.
EU välkomnar i högsta grad Tunisiens insatser, särskilt när det gäller kvinnornas situation, rätten till utbildning och andra frågor.
Att ett arabland gör mycket klara framsteg på dessa områden är viktigt för arabvärlden som helhet liksom de positiva steg som har tagits de senaste månaderna och som vi – som sig bör – erkänner, såsom till exempel tillåtelse för Internationella rödakorskommittén att besöka landets fängelser, utnämningen av en medlare och amnesti för politiska fångar.
Eftersom Tunisien är ett av de viktigaste länderna som har möjlighet att tjäna som exempel för arabvärlden hoppas vi även att vi på ett konstruktivt sätt ska kunna arbeta tillsammans med landet inom FN: s nya råd för mänskliga rättigheter.
Inget av detta kan emellertid dölja att situationen för de mänskliga rättigheterna i Tunisien i många avseenden ger anledning till oro, särskilt när det gäller yttrande-, förenings- och mötesfriheten, för att inte nämna rättsväsendets oberoende.
Särskilt händelserna före och under världstoppmötet om informationssamhället i Tunis i november förra året kastar fortfarande en skugga över Tunisien.
Till följd av dessa händelser gav vi Tunisien en offentlig och tydlig påminnelse om EU: s förväntningar på landet när det gäller att fullgöra åtaganden och plikter på människorättsområdet.
I ett EU-uttalande i november 2005 om mänskliga rättigheter framhöll vi vårt beklagande av händelserna vid världstoppmötet och upprepade våra viktigaste krav, nämligen för det första att blockaden av civila samhällsprojekt som finansieras med EU-medel måste upphöra, för det andra att genomförandet av programmet för rättsväsendets reform måste gå framåt och för det tredje att ett underutskott för mänskliga rättigheter skulle bildas.
Det råder inget tvivel om att dessa uttalanden var ett första steg, och kommissionen och rådet har noggrant övervakat utvecklingen sedan november.
När rådets österrikiska ordförandeskap inleddes i början av detta år visades faktiskt ett antal prov på tillmötesgående, bland annat undertecknandet i december 2005 av finansieringsöverenskommelsen för modernisering av rättssystemet och ett samtycke till två frivilligorganisationer att ta emot medel från EU.
De medel som skulle tillfalla den äldsta och mest respekterade människorättsorganisationen på den afrikanska kontinenten, som av de tunisiska myndigheterna själva anses lyda under det nationella regelverket, förblev dock stoppade och är i själva verket så fortfarande.
Den organisation som jag syftar på är det tunisiska förbundet för mänskliga rättigheter (LTDH), vars klagomål över polisens försök att skrämma dess medlemmar och ingripa i dess rättmätiga verksamhet ännu inte har avgjorts.
Redan i september 2005 hindrades organisationen från att hålla sin kongress i avvaktan på ett rättsligt avgörande som ännu inte har meddelats.
EU-trojkans reaktion på detta var ett uttalande i Genève för att stödja EU: s krav att förbundet ska tillåtas fortsätta sitt arbete utan hinder.
Jag är övertygad om att även kommissionen vill säga något om denna blockering av de medel som den har tilldelat det tunisiska förbundet för mänskliga rättigheter, men jag tänker själv inte säga något ytterligare i denna fråga.
Trots ytterligare ett uttalande från EU den 22 maj i år hindrades förbundet åter från att hålla sin kongress den 27 och 28 maj, då polis utposterades på ett sätt som saknade rimliga proportioner mot fredliga aktivister och tyvärr blev ordföranden för Europaparlamentets utskott för mänskliga rättigheter, Hélène Flautre, inte bara vittne till detta utan även själv utsatt för polisens agerande.
Jag vill utnyttja detta tillfälle till att påpeka att upprepade händelser av detta slag skadar den bild som världen i stort har av ett land.
Efter vår diskussion med den tunisiska utrikesministern den 5 juni har ordförandeskapet vidtagit ytterligare åtgärder som reaktion på dessa händelser.
Associeringskommitténs möte i Tunis, planerat till juli 2006, kommer att ge oss ett lämpligt sammanhang för en debatt där dessa händelser kan tas upp, och vi är också villiga att delta i en uppriktig och konstruktiv dialog om detta ämne med er här i parlamentet.
Jag vill avslutningsvis lämna ytterligare några synpunkter på utvecklingstendenser på människorättsområdet som det hänvisas till i denna resolution från parlamentet och som även utgör anledning till oro för rådet.
Föreningsfriheten – låt vara inom vissa gränser – är inskriven i den tunisiska konstitutionen.
Som så ofta när det gäller frågor som rör de mänskliga rättigheterna håller lagen eller konstitutionen i mycket stor utsträckning måttet, men vad som spelar roll är den praktiska tillämpningen och upprätthållandet.
Den tunisiska konstitutionen garanterar också rättsväsendets oberoende, men å andra sidan finns det talrika rapporter om att myndigheterna ingriper i rättsfall.
Den process mot advokaten Mohammad Abou, som inleddes sedan han publicerat en kritisk artikel på nätet, vilket ni känner till, tycks ge fog för dessa anklagelser.
Låt mig nu avsluta med att betona att EU är mycket intresserat av att samarbeta med Tunisien för att modernisera dess rättssystem och att man i detta syfte har anslagit medel inom ramen för Meda-programmet och att EU: s intresse för de framsteg som gjorts för att verkställa detta projekt är mycket stort.
På rådets vägnar kan jag försäkra er att EU kommer att fortsätta att beslutsamt ta upp frågor och farhågor som rör de mänskliga rättigheterna med Tunisien och kräva av de tunisiska myndigheterna att de ska tillämpa principerna för mänskliga rättigheter och demokrati över hela linjen.
När vi gör detta prioriterar vi framför allt de förpliktelser som har att göra med demokrati, ett ansvarsfullt styrelsesätt och mänskliga rättigheter som Tunisien har åtagit sig att iaktta i samband med den europeiska grannskapspolitiken.
Vi har inte tvekat att göra klart för Tunisien att den fortsatta utvecklingen av våra förbindelser är beroende av att dessa åtaganden fullföljs.
