# ID: svediakorp-gov469010
# author: Luca Romagnoli (NI ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-06-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 322
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Parlamentet har gett sitt stöd åt antagandet av sjunde ramprogrammet i vetskapen om att utmaningen att förbättra konkurrenskraften och utvecklingen för Europas länder beror på återupplivandet av forskningsmöjligheterna.
Jag anser dock att de finansiella insatserna bör ökas.
Om 3 procent av EU: s investeringar kanaliseras till forskning och utveckling före 2010 kommer det kanske att gå att minska det underskott på cirka 700 000 forskare som EU för närvarande har.
Offentlig finansiering till forskning behövs fortfarande i känsliga sektorer såsom hälsa, energi och miljö, och jag anser att det är stor enighet om det i parlamentet.
Men denna finansiering kan inte enbart komma från EU-institutionerna.
Tvärtom måste de sätta press på de nationella regeringarna att öka de finansiella anslagen till forskning i sina budgetar och på så vis förbättra arbetsförhållandena på området, både när det gäller den möjliga utvecklingen av mänskliga resurser i den offentliga sektorn och främjandet av privata investeringar och offentliga-privata partnerskap.
Problemen med forskning och utveckling ser inte likadana ut runt om i EU.
Arbetsförhållandena varierar, liksom utsikterna för unga forskare och för deras övergång från akademiska studier till arbetsmarknaden.
I Italien, till exempel, finns det inte någon ordentlig yrkesutbildning eller några praktikmöjligheter mellan universiteten och företagen.
Det finns inte ens ett allmänt utbyte av information.
De låga lönenivåerna och den begränsade finansieringen till forskning driver forskare till att emigrera eller ännu oftare överge den offentliga forskningen och prova på mer givande sätt att förverkliga sig själva.
Detta är ytterligare ett skäl till varför jag hoppas att inrättandet av Europeiska forskningsrådet kan fylla de nationella systemens luckor.
Det enorma antalet ändringsförslag som lagts fram om detta redan utmärkta betänkande av Jerzy Buzek visar på parlamentets intresse för forskningen för att utveckla Europa och hur viktig parlamentet anser att forskningen är.
