# ID: svediakorp-gov468687
# author: Véronique De Keyser (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-06-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 797
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, fru kommissionsledamot!
Detta betänkande om kvinnornas situation i väpnade konflikter och återuppbyggnaden bygger på tre grundläggande dokument: FN: s resolution nr 1325 från 2000, Maj-Britt Theorins betänkande för Europaparlamentet i samma fråga år 2000 och avslutningsvis den skakande rapporten av Elisabeth Rehn och Ellen Johnson-Sirleaf, som nu är president i Liberia, i samma ämne.
Vad har hänt sedan dessa betänkanden offentliggjordes?
Trots att det nu är 2006 återstår fortfarande allt att göra och i mitt betänkande ville jag sprida ljus över tre aspekter på detta.
Den första är kvinnor som är offer för konflikter.
Jag måste säga att på detta område, som redan har diskuterats omfattande, är situationen fullständigt oacceptabel.
I dag våldtas fortfarande kvinnor, eftersom våldtäkt är ett instrument för krigföring.
I dag sprättas kvinnors könsorgan fortfarande upp med bajonetter.
I dag, mina damer och herrar, slits fortfarande levande barn ut ur sina mödrars livmoder.
I dag i flyktinglägren är sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn fortfarande om inte tillåtet så i alla fall vanligt, även bland de fredsbevarande styrkorna och medlemmar av den diplomatiska kåren.
Det är outhärdligt!
Den andra aspekt jag ville ta upp är kvinnor som ett redskap för fred.
Där kaos råder i världen finns det modiga kvinnor som kräver rättvisa, håller fram sina händer till angriparna och säger ” vi kvinnor vill ha fred ”.
Vi måste skydda dessa samfund, vi måste främja dem, och vi måste låta dessa fredens kvinnor, när de väl når förhandlingsbordet, få en jämställd del och spela en avgörande roll när det gäller att bygga upp demokratin.
Vi är åtminstone skyldiga dem det.
Den tredje aspekten är ännu känsligare eftersom kvinnor inte bara är ett verktyg för fred utan även – tyvärr! – ett verktyg för krig.
Den amerikanska kvinnliga militären i Abu Ghraib-fängelset är ett fruktansvärt exempel på detta.
Kvinnor kan vara grymma och jag ville lyfta fram den mycket känsliga frågan om kvinnliga självmordsbombare.
Det är inte en ny företeelse, men en ökande sådan.
I Tjetjenien är 50 procent av kvinnorna självmordsbombare och i Palestina har vi bevittnat en ny våg av kvinnliga självmordsbombare.
Vad är orsaken till detta?
Vi måste analysera det i parlamentet, vi måste göra en studie och vi måste hålla en konferens, men vi vet redan att det finns tre inblandade faktorer.
För det första finns det en snedvriden uppfattning om den stora religionen islam: det är i fundamentalistiska länder detta sker.
Den andra faktorn är motstånd i konfliktsituationer som innebär att internationell lag överskrids varje dag: ett motstånd som vi måste förstå samtidigt som vi avvisar och fördömer det faktum att det dödar oskyldiga offer.
Den tredje faktorn är kopplad till samhällen där kvinnor är kulturellt isolerade eller ibland till och med förvisade från sina byar för att de har blivit våldtagna.
Det är där vi hittar självmordsbombarna – bland kvinnor som redan är samhällets offer.
Jag uppmanar därför kommissionen och parlamentet att titta närmare på problemet.
Vad kan vi nu göra åt allt detta?
Allt återstår också att göra.
Allt har sagts och alla åtgärder har vidtagits, men det vi nu behöver göra är att tillämpa dem.
Vi behöver verkligen inrätta bättre reproduktiv hälsovård, men det är inte det viktigaste i betänkandet.
I alla våra finansiella instrument, i alla våra program – stabilitetsprogrammet, grannskapsprogrammet – och genom våra handlingsplaner måste vi genomföra åtgärder där frågan om genus och kvinnors värdighet tas med i beräkningen.
Vi måste också utbilda våra fredsbevarande styrkor när vi nu har dem så att även de kan respektera kvinnors rättigheter, så att de blir lyhörda och innefattar även kvinnor bland dem.
I denna enorma förödelse finns både anledning till hopp – i form av fredens kvinnor – och orsak till oro.
Vi har mycket att stå i och jag är tacksam mot alla mina kolleger i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män för att de har satt sig över ideologiska debatter för att säga att ” vi instämmer i betänkandet ”.
Jag för min del kommer att respektera allt som antagits i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och jag vill också tacka ordföranden i utskottet, Anna Záborská, som inte är här i dag men som sände mig ett kort meddelande i morse.
Det måste sägas: vi kvinnor kommer att sätta oss över partipolitiken på detta område.
Tack på förhand för ert stöd.
