# ID: svediakorp-gov468559
# author: Helmuth Markov (GUE/NGL ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-05-31
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 836
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Fru talman!
Jag vill naturligtvis först av allt rikta ett varmt tack till alla dem som har deltagit i arbetet med betänkandet.
Jag vill särskilt nämna Donatella Pribaz.
Naturligtvis vill jag också tacka de kolleger i mitt utskott, i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män samt i utskottet för utveckling som har bidragit till betänkandet med mycket konstruktiva ändringsförslag.
Betänkandet innehåller förslag på hur handelspolitiken kan och bör inriktas för att bidra till att lösa fattigdomsproblemet.
Jag är tillfreds med att det i betänkandet mycket tydligt fastställs att handeln måste ske enligt vissa regler om den ska kunna bli ett meningsfullt och effektivt instrument för att bekämpa fattigdom och utveckla välfärden.
Detta beror på att handeln, oberoende av om den sker på regional, nationell eller internationell nivå, inte är ett självändamål eller har ett värde i sig, utan i stället utgör ett medel för att säkerställa att människor har tillgång till varor som tillgodoser deras behov.
I dagens värld är tillgången inte säkerställd för alla människor, och de möjligheter som handeln skapar är inte rättvist fördelade – vare sig geografiskt mellan stater eller regioner eller mellan enskilda aktörer på marknaden.
Ett resultat av denna ojämlika fördelning är fattigdom – fattigdom som leder till ökad fattigdom.
Detta är ett problem som förekommer framför allt i utvecklingsländerna, men inte endast där.
Uppenbarligen klarar de ökända osynliga marknadskrafterna inte av att lösa detta problem ens i ett utvecklat ekonomiskt område som Europeiska unionen.
Ju mer man inom politiken tar avstånd från att försöka styra den ekonomiska ordningen och låter de liberala marknadskrafterna göra som de önskar, desto mer avlägsnar vi oss från målen för social sammanhållning – särskilt som man samtidigt ignorerar sociala rättigheter, demokratisk delaktighet och miljöskydd och inte tar tillräcklig hänsyn till regionala och lokala förhållanden och särdrag.
På den globala nivån, där skillnaderna i utveckling och fördelning är mycket mer grundläggande och allvarliga, förefaller situationen att förvärras flera gånger snabbare.
Om den nuvarande politiken för brådskande åtgärder som syftar till en snabb liberalisering fortsätter kan millenniemålet att halvera antalet svältande människor fram till 2015 inte uppnås.
Det är politikens uppgift att skapa grundläggande förhållanden som kan leda till en social utveckling som är fredlig, inte leder till utslagning och som främjar välfärd.
En politik som öppnar gränserna för den internationella marknaden kan bidra till detta.
Hittills har detta visat sig vara en framgångsrik metod i länder där industrialiseringen i ett inledande skede kunde ske under skydd av statliga åtgärder, där det fanns en institutionell ram för att reglera fördelningen av social och ekonomisk välfärd, där det fanns en tillräckligt stadig ekonomisk sektor som medgav en flexibel verksamhet och där staten var tillräckligt oberoende för att stödja särskilda ekonomiska sektorer när marknaden öppnades.
En hög utlandsskuld och ett högt låneberoende begränsar avsevärt konkurrensförmågan.
I länder där dessa förhållanden inte förelegat har emellertid en snabb liberalisering lett till avindustrialisering, miljöförstöring och ökat beroende, och har förvärrat invånarnas fattigdom.
Jag kan endast hänvisa till några av aspekterna i betänkandet.
Alla länder måste få möjlighet till en oberoende utveckling och industrialisering, liksom dagens industrialiserade länder en gång fick.
Detta inbegriper rätten för ett land att själv besluta när och hur mycket det vill öppna sina marknader för varor och tjänster och om det alls vill göra det.
Detta finns förresten redan med i WTO: s regler.
Efter undertecknandet av WTO-avtalen har den förtjänst som tillverkarna gör på råvarupriserna hela tiden sjunkit och är nu så låg att allt fler små- och medelstora företag i norr såväl som syd kommer att bli tvungna att stänga.
Samtidigt innebär samma regler att jordbruk inriktat på en enda gröda främjas, vilket kan ge väldiga förtjänster för jordbruksnäringen och livsmedelsindustrin, men har förödande konsekvenser för miljön och sysselsättningen.
Denna form av jordbruk förstör till sist slutgiltigt grunden för sin egen existens.
I stället måste man inom politiken göra sitt yttersta för att, genom reglering såväl som ekonomiskt stöd, säkerställa att den biologiska mångfalden bevaras genom hållbara former av nyttjande.
Det är vidare ytterst tveksamt huruvida man uteslutande med hjälp av marknadsekonomiska strukturer kan tillhandahålla grundläggande offentliga tjänster i en sådan utsträckning att den grundläggande rättigheten till ett värdigt liv tillgodoses.
Det handlar om enkla men nödvändiga saker såsom tillgång till dricksvatten av god kvalitet, hälsovård och utbildning.
I de områden där förhållandena tillåter en liberalisering av olika marknadssektorer bör man se till att internationella normer för skydd av den sociala tryggheten, arbetstillfällena och miljön respekteras och uppfattas som tvingande.
Dessa och många andra viktiga punkter finns med i det betänkande som ni har framför er.
Jag uppmanar kommissionen och rådet att läsa parlamentets förslag och beakta dem när de utformar politiken inom olika områden.
