# ID: svediakorp-gov468490
# author: Guy Verhofstadt, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-05-31
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,019
# sentences: 44
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag måste genast tacka alla som har deltagit i denna debatt.
Jag ska börja med frågan om förklaring 30, för denna förklaring har en ganska underlig historia.
Principen om fyra femtedelar av medlemsstaterna fanns redan i de ursprungliga förslag som lades fram av Prodikommissionen.
Det visade sig dock där att det naturligtvis var oacceptabelt för vissa medlemmar av Europeiska rådet att fastställa att vi skulle fortsätta om fyra femtedelar av medlemsstaterna ratificerade fördraget.
Därefter ville vi, konventet och sedan regeringskonferensen, bevara konceptet med fyra femtedelar.
Hur skulle detta läggas fram?
Vi kunde inte säga att vi skulle gå vidare om fyra femtedelar av medlemsstaterna ratificerade fördraget, för det skulle när allt kommer omkring innebära att kravet på enhällighet avskaffades, vilket verkligen måste ske någon dag.
Amerikanerna gjorde det 1787, vid Philadelphiakonventet.
Det var ett maktövertagande av 9 av de 13 stater som existerade vid den tidpunkten.
Vad skulle behöva göras för ett bevarande av konceptet med fyra femtedelar?
I slutändan beslutades om följande lydelse: ” […] skall Europeiska rådet ta upp frågan ”.
Detta är vad som står i den förklaring som fogats till fördraget, medan konceptet med fyra femtedelar i själva verket har ett helt annorlunda ursprung, eftersom det till att börja med inte var fråga om att organisera en debatt inom Europeiska rådet.
Motivet bakom detta koncept, ett motiv som uppstått ur konventet och Prodikommissionens förslag och som i slutändan inte togs upp i den slutliga texten, varken av konventet eller av regeringskonferensen, var att finna en lösning på en specifik situation.
Vilka hade de då i åtanke med avseende på detta koncept?
Absolut inte fransmännen, utan snarare den del av unionen som befinner sig på Timothy Kirkhopes och andras sida, en del som ligger på andra sidan Engelska kanalen.
Det var vad de hade tänkt sig.
De sa: om alla säger ” ja ” och britterna säger ” nej ” kommer vi fortfarande att träffas inom Europeiska rådet så att vi kan fortsätta.
Det var motivet bakom de fyra femtedelarna.
Men hör och häpna, de hopplösa fransmännen röstar ” nej ” och ställer till problem med tillämpandet av de fyra femtedelarna.
Jag instämmer i allt väsentligt: idealet vore att ha ett system där enigheten ersattes med något annat, en europeisk folkomröstning eller en fyra femtedelars majoritet till exempel.
Men för att uppnå det är det nödvändigt för oss att ha folkomröstningar, samråd med folket, även i de länder där man röstade ” nej ”.
Det är anledningen till att jag talar om en annan strategi.
Ni kan göra vad som helst: fortsätta ratificeringen, det är bra, det är något jag ställer mig bakom.
Tillämpa principen med fyra femtedelar, det är bra.
Förlänga perioden av eftertanke, det är bra.
Organisera en regeringskonferens som Andrew Duff begär, det är bra, men allt detta kommer fortfarande att innebära åratals arbete.
Detta arbete kommer, oss emellan, att bli mycket intressant, men det skulle verkligen vara ett allvarligt misstag att inte göra något annat med en gång.
Vi ska därför överväga de fyra femtedelarna, förklaring 30 och en regeringskonferens, och vi ska kanske göra en eller annan förändring i utkastet till konstitutionen, annars kommer den aldrig att godkännas i de två länder som sa ” nej ”.
Allt detta är uppenbart och utgör också den första strategin.
Men det skulle vara ett stort misstag att inte genast inleda en andra strategi som inte kräver någon förändring av fördraget.
Inget av det jag talade om i inledningen och inget av de förslag jag nämnt kräver någon förändring av fördraget.
En annan stor fördel är att Frankrike och Nederländerna redan tillhör euroområdet.
Det finns ingen anledning att inleda en omfattande debatt för att ta reda på om de vill delta eller inte.
Den andra aspekt som jag vill betona när det gäller samarbetet inom euroområdet är att det är ett öppet samarbete, inte en sluten klubb; det är en verklighet som existerar och som kommer att växa i och med tillträdet av Slovenien senast den 1 januari 2007.
Jag vet inte om Ekofinrådet har slutfört granskningen av de andra länderna, på grundval av kommissionens och Europeiska centralbankens åsikt, men dessa länder kommer i vilket fall som helst att tillträda, kanske inte 2007, men om inte annat den 1 januari 2008.
Därför kan vi vara säkra på att denna grupp kommer att fortsätta växa.
Varför inte arbeta vidare med detta i verkligheten?
För om medborgarna sa ” nej ” vid tiden för folkomröstningen i Frankrike är det för att det inte finns någon socioekonomisk konvergens och för att det inte finns något sätt att svara på deras förväntningar på social nivå.
Vi måste följaktligen arbeta efter de två strategierna, och om det är sant att det skulle vara ett misstag att överge ratificeringen av konstitutionen skulle det också vara ett stort misstag att genast välja den andra strategin, den med en socioekonomisk styrning som alla vill ha.
Det är kanske den viktigaste slutsats som man kan dra av folkomröstningen i Frankrike, och även av den i Nederländerna.
Som någon, jag tror att det var min företrädare, Jean-Luc Dehaene, sa: jag förespråkar ingen utvidgning nu utan att göra allt det övriga; jag förespråkar att göra båda sakerna samtidigt.
För att det ska vara möjligt att göra båda sakerna samtidigt måste man dock ha modet att inleda en socioekonomisk styrning i Europeiska unionen igen i år, eller senast nästa år.
Annars kommer vi återigen att år efter år gräla och diskutera konstitutionen i all oändlighet, och följaktligen i ännu högre grad förlora stödet från Europeiska unionens medborgare.
