# ID: svediakorp-gov468447
# author: Hans-Gert Poettering, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-05-31
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,047
# sentences: 43
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr premiärminister Verhofstadt, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Det bor 455 miljoner människor inom Europeiska unionen nu, många fler miljoner än befolkningarna i Förenta staterna och Ryssland sammanräknade.
Snart kommer det att vara 500 miljoner i 25, sedan 27 och senare kanske till och med fler, länder.
Jag måste säga att varje gång jag lämnar Europa och sedan återvänder upplever jag alltid en djup tacksamhetskänsla av att vara tillbaka i Europa, eftersom det inte finns någon annan kontinent med så mycket mångfald – inbegripet kulturell mångfald – som på Europas kontinent och inom Europeiska unionen.
Men denna kontinent är också svår – tänk bara på hur många partier som är företrädda här i Europaparlamentet och hur vi ständigt måste arbeta för att nå gemensamma resultat.
Jag skulle, som talesman för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, vilja säga att enligt vår mening kan inte Nicefördraget utgöra grunden för att leda 500 miljoner människor in i en ljusare framtid.
Vi måste gå längre, och vi välkomnar därför dagens debatt.
En debatt borde leda till att människor lyssnar på varandra, förstår varandra och förhoppningsvis når gemensamma resultat.
Det gläder mig därför att premiärminister Guy Verhofstadt närvarar i dag, och det har alltid varit de tre Beneluxländerna som har stimulerat EU mest.
Jag hoppas och förväntar mig att de tre Beneluxländerna – inte bara Belgien och Luxemburg, utan även Nederländerna – i slutet av detta förfarande med att stärka innehållet och principerna i Europeiska unionen, kommer att gå i spetsen för den europeiska utvecklingen.
Omedelbart efter mötet i Nice sa Europeiska folkpartiet att Nicefördraget inte var nog, och vi hade några mycket uppriktiga diskussioner med president Jacques Chirac i Strasbourg i december 2000.
Vid vår kongress i januari 2001 utarbetade vi inom Europeiska folkpartiet en resolution i vilken vi förklarade att vi ville gå längre, vi ville ha en ny konferens, och vi ville, om det var möjligt, ha en konstitution, ett konstitutionsfördrag.
Kanske benämningen konstitution var alltför ambitiös för många.
Det kanske är så, och vi måste se över detta noggrant.
Jag skulle vilja påminna er om det som Jean-Claude Juncker sa förra torsdagen när han välförtjänt mottog Charlemagne-priset i Aachen: det är inte godtagbart att stats- eller regeringschefer för EU: s länder tillbringar måndag till lördag med att tala i Europeiska unionen och Bryssel, och sedan förväntar sig att det ska bli goda resultat i folkomröstningar och plebiscit på söndagen.
Detta är inte godtagbart, och det är därför som vi uppmanar alla regeringar inom Europeiska unionen att framställa EU som det verkligen är – med både dess positiva och negativa utveckling.
Vi inom EU har blivit vana vid att alltid bara tala i negativa ordalag: för många är glaset alltid halvtomt i stället för halvfullt.
Herr Verhofstadt!
Ni hänvisade till den 1 maj 2004, då åtta östeuropeiska tidigare kommunistiska länder – Litauen, Lettland och Estland ockuperades av Sovjetunionen – anslöt sig till Europeiska unionen, däribland Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Slovenien.
Det är inte Europeiska unionen som har utvidgats, utan dess dragningskraft.
Dess styrka när det gäller fred, frihet, demokrati och rättsstatsprincipen var den kraft som lockade dessa länder, så att de slutligen blev medlemsstater.
Vi borde använda detta som reklam för en riktigt stor framgång för EU: s utveckling.
Låt oss ta euron som exempel: det är helt rätt att vi diskuterar eurons stabilitet.
En stor del av denna diskussion har framställts mycket negativt, även i samband med reformen, och det är verkligen en stor utmaning.
Men föreställ er bara om vi inte hade en gemensam europeisk valuta.
Var skulle vi befinna oss i globaliseringsprocessen om länderna inom Europeiska unionen fortfarande devalverade sina valutor för att ge sig själva en exportfördel inom Europeiska unionen?
Européerna skulle ha ställts mot varandra, och det skulle ha minskat alla våra möjligheter till konkurrens på en global skala.
Så låt oss vara positiva när det gäller EU!
Jag talade just med den nederländska ministern för Europafrågor.
Jag fann det mycket uppmuntrande att höra honom säga att i en Internetundersökning i Nederländerna sa många av de deltagande att vi behöver mer EU vad gäller inre säkerhet, avtal om invandring och viktigare asylfrågor exempelvis.
Det är därför vår gemensamma uppgift att finna en väg, genom diskussioner och sedan beslut, för att omvandla konstitutionens innehåll och principer till politik, och först och främst även till en rättslig verklighet.
Herr Verhofstadt!
Jag välkomnar ert uttalande om att ratificeringsförfarandet bör fortsätta.
Vi skulle också vilja tacka Estland särskilt för att landet ratificerade konstitutionen för några dagar sedan.
Vi skulle vilja uppmuntra Finland till att fortsätta ratificeringsförfarandet – gruppledarna kommer att åka till Helsingfors i morgon.
Jag skulle vilja säga till våra polska vänner och partner att ni har en bra ståndpunkt i energifrågan.
Ni gör helt rätt i att förvänta er solidaritet när det gäller energiförsörjning.
Solidaritet gäller för alla länder inom Europeiska unionen, men Polen måste också uppvisa solidaritet när det gäller vår framtid, på grundval av ett fördrag, en konstitution, som ger oss framtidsutsikter.
Solidaritet är inte en ensidig, utan en tvåsidig process, och det gäller för alla européer.
Låt mig avsluta genom att säga detta: vår grupp är djupt engagerad i subsidiaritetsprincipen, och subsidiaritetsprincipen omfattar lokala, regionala, nationella och europeiska nivåer.
Verksamheten måste ske på den lokala nivån och de lägsta nivåerna i bemärkelsen ” nära folket ” när de är mest lämpade för detta, men Europeiska unionen måste agera när nationalstaterna inte längre klarar av det, när de är för små för att lösa problemet.
Det är därför vår plikt att förverkliga vägen, principerna och grunderna till konstitutionsfördraget.
Vi måste finna gemensamma lösningar, i alla 25 länderna och även här i Europaparlamentet.
