# ID: svediakorp-gov468445
# author: Guy Verhofstadt, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-05-31
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 5,658
# sentences: 246
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Jag skulle först av allt vilja tacka er talman, Josep Borrell, och alla dem som har tagit initiativet att bjuda in mig hit i dag för att inleda en rad av debatter som ni kommer att föra.
Jag skulle först av allt vilja tacka er för att ha organiserat detta initiativ, och jag har redan från början noterat att er kammare fortfarande är lika livfull som jag minns att den var 2001, när jag som ordförande för Europeiska rådet fick försvara de beslut som fattats av vårt ordförandeskap.
Herr talman!
Även om jag är smickrad av denna inbjudan är detta initiativ också ett bevis på de ansträngningar som ert parlament har gjort och på den uthållighet som det har visat.
Tillåt mig först av allt att påminna er om att ert parlament har spelat en viktig, om inte av görande, roll i konventet.
Det gläder mig att Europaparlamentet ännu en gång med detta initiativ tar sitt ansvar när det gäller att skapa Europas framtid.
Jag skulle inte vilja inleda mitt anförande om Europeiska unionens framtid utan att först nämna ett datum från den senaste tiden: 1 maj 2004, som inföll för precis lite mer än två år sedan.
En milstolpe i EU: s historia.
Ett avgörande datum för Europeiska unionen: sextio år efter Jaltakonferensen, 48 år efter det ungerska upproret, 43 år efter uppförandet av den skamliga Berlinmuren, och 35 år efter Pragvåren – denna dag var, som Bronisław Geremek uttryckte det, ” det verkliga slutet på andra världskriget, och den verkliga inledningen på en enad europeisk union ”.
Anledningen till att jag kort nämner denna dag är att många människor i dag verkar ha vad jag skulle vilja kalla ett synnerligen kort minne när de talar om Europas och Europeiska unionens utvidgning.
Unionen har sagts vara alltför snabb i att välkomna de tidigare sovjetiska satellitstaterna i sin församling.
Det har sagts att unionen utvidgas alltför fort.
Unionen har påståtts nå sina naturliga gränser, och överskrida gränserna för dess så kallade upptagningsförmåga.
Vad betyder då ” alltför fort ” för människor som förtryckts i nästan ett halvt sekel?
Vad betyder ” alltför snabbt ” för människor som vi knappt brydde oss om innan de befriade sig själva från kommunismens ok?
Nu när jag kommer att tänka på det, vad är ” naturliga gränser ”?
Var ligger dessa gränser, när vi ser att europeiska städer som Belgrad och Dubrovnik fortfarande står utanför Europeiska unionen?
Och vilken ” upptagningsförmåga ” talar vi om?
Den i våra huvuden eller den i vår plånbok?
Det som jag vill klargöra i inledningen till mitt tal är att man inte får tänka på unionens framtid som ” antingen … eller ”: antingen ” utvidgning ” eller ” fördjupning ”, antingen Turkiet eller konstitutionen.
Historien och historiens riktning är uppenbar.
Unionen måste fortsätta att växa.
Detta är den enda garantin för bestående fred och stabilitet inom Europa.
Den enda garantin för att Bosnien eller Kosovo, eller hela Balkan för den delen, inte kommer att flamma upp igen i morgon.
Det är också det enda hoppet för att länder som Ukraina ska bli stabila demokratier i framtiden.
Samtidigt måste unionen fördjupas i framtiden, och den europeiska integrationen måste fortsätta med oförtröttlig kraft.
I vilket fall som helst – och detta är något som är centralt för denna debatt – är det dags att vi får ett slut på perioden av stillastående inom EU.
När allt kommer omkring inleddes inte bristen på framsteg i den europeiska integreringen med omröstningarna i Frankrike och Nederländerna, som många vill få er att tro.
Medborgarna har upplevt en kris inom EU längre än så: delning i Irakfrågan, åsidosättande av stabilitetspakten och debatten om budgetramen som vi till slut löste.
Jag skulle också vilja drista mig till att lägga Lissabonstrategin till denna förteckning.
Låt mig göra det helt klart att det inte är något fel med målen i Lissabonstrategin, men den så kallade ” öppna samordningsmetoden ”, som användes för att genomföra strategin har varit alltför svag för att ge det europeiska enandet och integrationen en ny, beslutsam kraft efter det lyckade införandet av euron.
För första får det inte vara ett val mellan fördjupning och utvidgning, som vissa får oss att tro.
Båda två är nödvändiga.
Inte heller får det vara ett val mellan EU som ett frihandelsområde eller EU som en politisk enhet.
Här blir historiens kurs ännu en gång uppenbar.
Vi utvecklas egentligen mycket snabbt, från en enpolig värld som domineras av Förenta staterna, till en flerpolig värld där länder som Kina och Indien med rätta kräver att få en betydande roll.
Om EU vill fortsätta att spela en ledande ekonomisk, politisk eller militär roll i denna nya världsordning, så är det enda alternativet en politisk union.
Ingen enskild medlemsstat, inte ens de största, kan göra sig några illusioner om att den kommer att stå ensam på världsarenan.
Som min berömda företrädare Paul-Henri Spaak mycket cyniskt uttryckte det för många årtionden sedan:
” Europa består fortfarande av enbart små länder.
Den enda relevanta skillnad som finns kvar är att vissa länder förstår detta, medan andra fortfarande vägrar att medge det. ”
Det var Paul-Henri Spaak som sa detta, inte jag.
Kort sagt gäller inte frågan om unionen kommer att utvecklas till en mer federal, politisk enhet, utan snarare när detta till slut kommer att ske, eller bättre ändå, om detta kommer att ske i tid.
Det är den grundläggande frågan.
Jag till exempel hyser vissa tvivel om huruvida vi kommer att ta språnget i tid och utvecklas till en fullvärdig politisk union, och det gläder mig att dessa tvivel delas av Europaparlamentet.
Det stämmer att folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna den 29 maj och den 1 juni 2005 var en svår motgång för framväxten av en europeisk politisk union.
Förkastandet av en konstitution, som – även om den är långt ifrån idealisk – skulle ha kunnat bli inledningen till mer demokrati, mer insyn och ett mer effektivt beslutsfattande, var en dråpslag för de som arbetade med EU: s politiska union.
Vi kan inte förneka att den motgång som de båda folkomröstningarna orsakade var så stor att det fortfarande är oklart om konstitutionen ändå kan överleva.
Ratificeringsförfarandet fortsätter, och femton länder har hittills godkänt den, men låt oss vara ärliga mot oss själva.
Vissa medlemsstater kanske drog en lättnadens suck när Frankrike och Nederländerna röstade ” nej ”.
De har i alla fall skjutit upp sina egna folkomröstningar på obestämd tid.
Resultatet av dessa två folkomröstningar har hur som helst lämnat EU i ett förvirrat tillstånd.
Och i dag, exakt ett år senare, ser man inget slut på denna förvirring.
För vi måste inse faktum.
Den påföljande ” perioden av eftertanke ” har gett lite eller ingenting alls.
Under de senaste tolv månaderna har det inte förekommit något sammanträde med högljudda idéstormar, utan det har snarare rått en bedövande tystnad.
Några nya idéer har dykt upp under de senaste veckorna, det stämmer, men jag skulle vilja sluta mig till era tvivel om huruvida de kommer att leda till något mer.
Med risk för att låta nedlåtande, ett sådant exempel är ” projektens EU ”, men det som vi i själva verket behöver är ” ett projekt för EU ”.
Eller idén om att få alla att förnya sina löften till EU.
Eller avsikten att kanske bevara delar av konstitutionsfördraget till 2009, utan någon garanti för att det inte kommer att röstas ned igen.
Det må vara hur det vill med den saken; det förväntas att vi i Europeiska rådet ska utvidga perioden av eftertanke på bara några få veckor.
Det kommer att hållas val i Frankrike och Nederländerna, och snart tar ett viktigt ordförandeskap över, det tyska ordförandeskapet.
Det finns en tid för allt, det säger det sunda förnuftet.
Men att besluta om när man ska agera baserat på ett val i en annan medlemsstat eller på vem som är ordförande för ministerrådet är enligt min mening inte det bästa tillvägagångssättet.
Det kommer alltid att vara ett nationellt val på gång någonstans, och att vänta på det rätta ordförandeskapet innebär att löpa risken att ingen kommer att begripa frågans brådskande natur.
Vanans makt tar över.
Tidens tand utkräver sin beskärda del.
Varför ska vi bråka om Europas framtid?
Det går ju bara bra, utan ett projekt, utan en konstitution.
Ändå är jag fast övertygad om att vi måste agera som om det vore ett brådskande ärende.
Och jag skulle vilja upprepa skälen till detta: EU: s ekonomiska tillväxt släpar efter, vårt politiska inflytande i världen bleknar och vår militära styrka ligger under det normala.
För att begripa vad som måste göras måste vi först ta oss en bättre titt i spegeln, och tillsammans svara på frågor som: varför vände sig så många medborgare bort från EU i dessa omröstningar?
Vad gick fel i Frankrike och i Nederländerna?
Vad är den verkliga anledningen till att det blev så i två av de stater som var med och grundade Europeiska unionen?
Enligt min mening kan man ge två huvudsakliga svar eller förklaringar.
Det första, som också är en slags självkritik, är att många nationella politiska ledare under lång tid har målat upp en negativ bild av EU i sina egna länder.
När saker går bra sticker man genast fjädrar i den nationella hatten, men när något går fel pekar det dömande fingret alltid på EU.
Och det måste sägas: EU är ett lätt offer.
Det kommer nästan aldrig någon reaktion eller något svar när man framför beskyllningar mot eller gör ned EU.
De mest groteska vrångbilder får allmän spridning.
Bryssel antas inhysa en enorm, kafkaliknande byråkrati.
Sanningen är att närmare 24 000 statstjänstemän arbetar inom EU: s institutioner.
Denna siffra är mindre än för civilförvaltningen i nästan alla större europeiska städer.
EU sägs också vara en enorm pengaslösande apparat.
Samtidigt som jag inte kan förneka att medel ibland används illa, och detta ger också Europeiska revisionsrätten dess existensberättigande, är sanningen att Europeiska unionens budget är 20 gånger mindre än Förenta staternas, och 40 gånger mindre än alla övriga (nationella, regionala och lokala) regeringars budgetar tillsammans.
Varje EU-medborgare betalar mindre än fem euro per vecka till EU – en bråkdel av vad han eller hon betalar för sina nationella, regionala och lokala regeringar.
För dessa fem euro har medborgaren upplevt fred och välstånd under många år, vissa av dem, däribland vi belgare, i över ett halvt sekel.
Som vi dock känner till i livet, och framför allt inom politiken, är skvaller mer seglivat än sanningen, särskilt när skvallret ständigt dryftas, om det så är relevant eller inte.
Det finns emellertid en andra, och enligt min mening, mer avgörande anledning till varför medborgare inte är nöjda och röstade ” nej ” i båda omröstningarna.
Enligt deras uppfattning tillhandahåller inte längre EU tillräckliga svar – om några alls – på deras många frågor och problem.
Jag anser att i denna tid av ohämmad globalisering ser de att den europeiska motorn spottar och fräser och att den europeiska ekonomin kippar efter andan.
Arbetslöshetsgraden förblir hög.
Företag omlokaliseras ofta österut, kanske till Fjärran Östern, och tar arbetstillfällen med sig.
Det kommer inget kraftfullt europeiskt svar.
Trots att den gränsöverskridande brottsligheten ökar, låt oss vara ärliga, tvingades vi att vänta – jag minns det mycket väl – tills tvillingtornen jämnades med marken innan ett avtal kunde nås om den europeiska arresteringsordern.
Och samma sak händer nu med det europeiska patentsystemet.
Alla känner till att detta verktyg är av avgörande betydelse om vi ska kompensera för vår eftersläpning inom forskning och utveckling, men trots rådets alla avsiktsförklaringar skulle detta kunna dra ut på tiden i flera år.
Eftersom det är så här som sakerna ligger till borde det inte komma som en överraskning att EU-medborgare inte vill delta i folkomröstningar – och låt oss vara ärliga och erkänna att det inte handlar om en enda.
Vi är alla alltför medvetna om att Europeiska unionen, såsom den fungerar i dag, saknar den nödvändiga kraften att tillhandahålla tydliga och beslutsamma svar på folks bekymmer, och vi vet alltför väl varför det är så.
Fram till dess att EU slår in på vägen mot en riktig federation där kravet på enhällighet skrotas, eller åtminstone begränsas till ett strikt minimum, kommer EU att fortsätta stå maktlöst när det gäller att reagera snabbt och beslutsamt på nya utmaningar.
För att uttrycka det annorlunda: en konfederation som grundas på den mellanstatliga metoden och enhällighetsprincipen kan inte annat än paralysera vår union.
Jag anser att det 50 år efter unionens grundande är hög tid att göra ett val en gång för alla: konfederation eller federation; enhällighet eller kvalificerad majoritet; mellanstatlighet eller gemenskapsstrategi.
En ” styrelse ” som leds av ett antal medlemsstater, eller en förstärkt europeisk demokrati som grundas på en aktiv europeisk kommission och ett fullvärdigt europaparlament, som utgör kärnan i den europeiska demokratin.
Tillåt mig belysa dessa vägskäls avgörande betydelse genom att återgå till den största utmaning som vi står inför, och jag anser att den största utmaning som vi står inför nu är en modernisering av den europeiska ekonomin.
Om man ser på siffrorna, hur ser de ut nu och vad talar de om för oss?
Bruttonationalproduktens tillväxt inom EU har i genomsnitt legat på 2,3 procent, jämfört med 3,3 procent i Förenta staterna.
Inom EU ökade den totala sysselsättningsgraden med 9 procent under samma period.
I Förenta staterna ökade den med 14 procent.
Ännu mer slående är det faktum – och detta måste vi verkligen medge – att medan inkomsten per capita under 1980-talet fortfarande låg på samma nivåer i Europa och i Förenta staterna, ligger nu den europeiska inkomsten per capita 30 procent under Förenta staternas motsvarighet.
Jag har ännu inte berört Kina, Indien eller Japan, om vilka det talas en hel del.
Förra året växte Kinas ekonomi med nästan 10 procent.
Europeiska unionens underskott i handelsbalansen – vi talar alltid om överskott, men låt oss ta en titt på underskotten – i förhållande till Asien steg till 100 miljarder euro, och det förväntas stiga ytterligare under de närmaste åren.
Europeiska unionens svar på detta problem kallas ” Lissabonstrategin ”.
Som jag redan har sagt finns det inga frågetecken när det gäller målen i denna strategi.
EU måste bli ” världens mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi ”.
Men den metod som används för detta syfte, som tillåter medlemsstaterna att själva välja hur de avser gå till väga för att nå detta mål, är inte effektiv.
Uppgifter visar att vi hamnar alltmer på efterkälken på ett stort antal områden.
Det finns en enkel förklaring till detta.
I Lissabonstrategin använder man den tidigare nämnda öppna samordningsmetoden, en slags mellanstatlig metod som i huvudsak grundas på bästa tillvägagångssätt, prestandajämförelse och inbördes utvärdering.
Bortsett från att fastställa ett antal allmänna mål begränsas EU-institutionernas roll till att utarbeta rangordningar och tabeller i syfte att utarbeta rapporter.
Det är exakt vad andra också gör i sina rapporter.
Jag syftar på World Competitiveness Centre (IMD) och Världsekonomiskt forum (WEF).
Den enda skillnaden mellan de rapporter som utarbetas enligt Lissabonstrategin och inom dessa ekonomiska institut är att de senare visar att nästan alla länder inom EU är på nedgång.
Vissa kommer att skynda sig att säga att detta naturligtvis beror på den starka euron.
Det beror emellertid främst på bristen på gemensamma reformer inom Europeiska unionen.
Kort sagt måste det påpekas att vi riskerar att bli allt mindre konkurrenskraftiga för var dag, trots att vi strävar efter att göra vår kunskapsbaserade ekonomi till världens mest konkurrenskraftiga.
Det krävs en slutsats, som jag redan har försökt att försvara inte bara inom rådet, utan också tidigare i Europaparlamentet, som när jag bjöds in av utskottet för ekonomi och valutafrågor till exempel.
Denna slutsats är solklar: den mellanstatliga metoden, utan åtaganden, som Lissabonstrategin bygger på fungerar inte ordentligt.
Det som vi i själva verket behöver är en mycket mer bindande, gemenskapsbaserad metod.
Social och ekonomisk styrning i ordets rätta bemärkelse.
En gemensam europeisk socioekonomisk politik, inom vilken unionen tillhandahåller en bred översikt över nödvändiga reformer.
Dessa reformer är absolut nödvändiga om vi både vill möta den ökande konkurrensen från nya tillväxtområden och skydda den sociala modellen, som vi inom EU är så rättmätigt stolta över.
Dessa reformer kräver åtgärder inte bara när det gäller industri, nyskapande, forskning och beskattning, utan också när det gäller arbetsmarknad, pensioner, social trygghet och hälsovård, utan att nämna övriga områden.
Den metod som borde användas i detta fall – och jag vill inte uppleva någon tvetydighet i denna fråga – får bara inte utgöras av urskillningslös harmonisering.
Jag är mot urskillningslös harmonisering eller med andra ord en form av standardisering som inte tar hänsyn till medlemsstaternas olikheter.
Att helt enkelt ignorera skillnader i sedvänjor är inte ett alternativ.
Nej, det som jag förespråkar är en konvergenspolitik, en metod som liknar dem som med framgång tillämpades på stabilitets- och tillväxtpakten och som ledde till införandet av euron, eftersom det är detta som verkligen ligger i paktens kärna: en konvergenspolitik.
Till skillnad från harmonisering, som grundas på absoluta värderingar samtidigt som skillnaderna inom EU förnekas, handlar konvergens om att fastställa lägsta och högsta nivåer, en rad värderingar.
Det handlar om att skapa en ram inom vilken de olika medlemsstaterna måste verka och modernisera sina ekonomier.
De högsta nivåerna behövs för att uppmuntra medlemsstaterna till att genomföra reformer.
Miniminivåerna behövs för att förhindra social dumpning.
Konvergens gör det också möjligt för de olika medlemsstaterna att efterhand utvecklas i linje med varandra och för unionen att åter bli konkurrenskraftig i förhållande till andra tillväxtregioner i världen, med den väsentliga skillnaden att mördande intern konkurrens hindras och att unionen inte tvingas att ge upp sin sociala strategi.
Jag anser också att européerna på detta sätt åter kommer att kunna se unionen som en solid partner, en federation av människor och nationer, som i den här vändan lyckas besvara globaliseringens utmaningar.
Hur som helst kommer unionen åter att kunna utnyttja tidigare framgångar genom att radikalt ändra Lissabonstrategins kurs och förbättra denna strategi genom att använda en mer övertygande och exakt gemenskapsmetod.
Det måste erkännas att varken den inre marknaden eller euron skulle ha kommit till utan en kraftfull gemenskap som drev på dem.
När det gäller den inre marknaden måste det i dag sägas att denna drivkraft utgjordes av principen om ömsesidigt erkännande och omröstning med kvalificerad majoritet, som utvecklades av Jacques Delors.
När det gäller euron skulle den aldrig ha blivit till utan Maastrichtkriterierna och de normer som fastställdes i stabilitets- och tillväxtpakten, som också är en drivkraft för gemenskapen.
Mina damer och herrar!
Samtidigt som det är högst önskvärt med en ny ekonomisk gemenskapsstrategi av detta slag för unionen, är det absolut avgörande för euroområdet.
En gemensam valuta och en monetär union är dömda att misslyckas på lång sikt om de inte stöds av en gemensam linje när det gäller sociala och ekonomiska utmaningar.
Avsaknaden av reformer i ett land kommer oundvikligen att få negativa effekter på andra länders hälsotillstånd, det vill säga på hela området.
Om någon hyser tvivel om behovet av åtminstone någon form av ekonomisk styrning inom en monetär union räcker det att de föreställer sig Förenta staterna med en gemensam valuta, US-dollarn, och en centralbank, den amerikanska centralbanken, men med en annorlunda beskaffad socioekonomisk politik för var och en av de 50 staterna.
Vi skulle betrakta denna situation som ” ohanterlig ”.
Faktum är att vi står inför denna ohanterliga situation nu inom Europeiska unionen, eller åtminstone inom euroområdet.
Sedan undrar vi varför vi inte har samma ekonomiska tillväxt som övriga regioner i världen!
Det är av denna anledning som jag, sedan en tid tillbaka nu, har förespråkat att ta ett initiativ för att stärka eurogruppen.
Inte i syfte att utesluta någon, för – jag upprepar – om de 25 medlemsstaterna skulle lyckas anstränga sig och utveckla en ny gemenskapsstrategi tillsammans, så skulle jag utan tvivel prioritera denna gemensamma strategi.
Om detta ändå visade sig omöjligt – som jag i allt högre grad fruktar är fallet – så handlar det inte om att inte vidta åtgärder alls.
Dessutom hänvisar jag inte bara till de befintliga medlemmarna i euroområdet när jag talar om eurogruppen, utan också till alla de länder som, enligt en bestämmelse i ett avtal, borde ansluta sig till euroområdet.
Med andra ord, ingen är utesluten från att ansluta sig till EU och från att bli en del av euroområdet.
Vad skulle en förstärkning av euroområdet kunna innebära när det gäller att skapa den sociala och ekonomiska styrning som det råder sådan brist på inom unionen?
Här menar jag ” stärka ” både i institutionell bemärkelse och när det gäller innehållet.
I synnerhet tänker jag på att gemensamt förbereda EU: s vårtoppmöte, att ofta utarbeta rapporter och rekommendationer för euroområdet inom EU: s institutioner, att fastställa gemensamma makroekonomiska utgångspunkter när vi utarbetar nationella budgetar, att utarbeta konvergenskriterier när det gäller sociala, skattemässiga och ekonomiska frågor – en mycket viktig uppgift – och att hålla möten som inte bara för samman finansministrar inom den utvidgade eurogruppen, utan också sysselsättningsministrar, socialministrar och ministrar med ansvar för forskningspolitik – min finansminister håller med.
Avslutningsvis överväger jag också att borga för självständig representation inom de internationella finansinstitutionerna, som är en självklar åtgärd att vidta när man har en monetär union och en gemensam valuta.
Mina damer och herrar!
Hittills har jag inriktat mig nästan uteslutande på de ekonomiska utmaningar som unionen står inför.
Jag skulle banalisera saker om jag förbisåg de andra områdena där vi behöver mer, inte mindre, EU.
Ett sådant område är rättvisa och säkerhet, där vi borde vara mer effektiva i kampen mot illegal invandring, organiserad brottslighet och terrorism.
När det gäller forskning och utveckling – ursäkta om jag upprepar mig själv – så finns det ett trängande behov av det europeiska patentsystemet.
Detsamma gäller en gemensam utrikespolitik.
När det gäller denna sista punkt måste vi erkänna att endast ett europeiskt försvar kan föra oss närmare en gemensam utrikespolitik av detta slag.
Min personliga erfarenhet från 2003, strax innan kriget i Irak bröt ut, var smärtsam men lärorik.
På den tiden, 2003, verkade det helt otänkbart att debattera Irakkrisen i Europeiska rådet.
Oeniga som vi var föredrog vi att hålla våra kort hårt tryckta mot bröstet.
Kort sagt det är först när vi utvecklar gemensamma instrument, som en europeisk armé och europeisk diplomati, som vi kommer att tvingas lägga våra kort på bordet – och i rätt tid – i händelse av en internationell kris.
Jag vet att vissa anhängare av ” atlanticismen ” kommer att betrakta idén om att utveckla en europeisk armé eller ett europeiskt försvar som ett helgerån eller ett förnekande av våra transatlantiska åtaganden.
Detta är inte fallet.
Under 2000-talet kommer Nato att förändras.
Det kommer förmodligen att utvecklas från en regional försvarsallians till ett internationellt säkerhetsnätverk, som består av allierade och partner.
Samtidigt finns det all anledning att tro att vi kommer att göra ännu tydligare ansträngningar för att hantera internationella säkerhetsfrågor inom denna typ av förnyade internationella samarbetssamfund, snarare än att fortsätta att uppmana till så kallade ” koalitioner av villiga stater ”.
Nackdelen med dessa koalitioner är att de lätt upplöses efter varje regeringsskifte.
Inom detta nya ” transatlantiska säkerhetsnätverk ” – vars grund kommer att läggas i Riga – måste EU: s försvar utvecklas och integreras som en självständig europeisk pelare.
Det säger sig självt att en hel del motstånd kommer att behöva övervinnas för att lyckas med detta.
Motstånd från vissa amerikaner exempelvis, som bara kan se Nato som en allians av länder, och även motstånd från vissa européer, som fortsätter att betrakta europeiskt försvar som ett alternativ, eller till och med som en rival, till Nato.
Jag menar ändå att genom att finna ett mittfält mellan dessa två argument kommer det att bli möjligt att övervinna detta motstånd i det långa loppet.
Det har de europeiska operationer som utförs i Bosnien, Makedonien och Kongo visat.
Det kan vara som det vill med detta.
Utvecklingen av EU: s försvar, som är avsett att verka både som en självständig enhet och som en pelare till Nato, är en brådskande och nödvändig uppgift.
Vi kan inte spela rollen som världens moraliska samvete utan att ha den militära makten för att backa upp det.
Inte heller kan vi begära att Förenta staterna ska komma och rädda oss när vi står inför ett inbördeskrig på vår egen kontinent, vilket var fallet i Bosnien och Kosovo.
Frågan kvarstår: hur hänger allt detta samman med konstitutionen och utkastet till konstitution?
Teoretiskt finns det naturligtvis olika möjligheter.
Vi kan välja det rådande läget, betrakta konstitutionen som ett förlorat fall och fortsätta att arbeta på grundval av de avtal som undertecknades i Nice och annorstädes.
Det är inte enligt min mening den rätta vägen framåt, eftersom vi då skulle behålla kravet på enhällighet, som i sin tur innebär veton och kanske paralysering.
Vi kan också tillämpa en taktik som mycket väl skulle kunna bli lyckosam, nämligen en ” välj-och-vraka ” -metod, om jag får utrycka mig så, och försöka rädda de mest lockande delarna av konstitutionen, men min fråga är då, vilka delar?
Jag antar att varje enskild ledamot av rådet kommer att ha en egen prioritering.
För en medlem kommer det att vara bedömningen av subsidiaritetsprincipen, medan det för en annan lika väl kan vara större befogenheter för Europaparlamentet till exempel.
Jag ska låta er gissa.
I slutändan är det inte osannolikt att vi i slutet av utflykten kommer att stå där med mer eller mindre samma konstitution.
Det är ytterst tveksamt om ratificering på två eller tre års tid kommer att få större framgång än i dagsläget.
Vi skulle också kunna inta en strategi där vi går tillbaka, där vi tolkar resultaten från omröstningarna som ett tecken på att medborgarna faktiskt vill ha mindre EU, vilket innebär att vi skulle minska ned EU till inget mer än ett frihandelsområde.
Att släppa våra europeiska ambitioner och gå emot historien skulle dock vara som att abdikera, ett slags förräderi, för framgången hittills när det gäller det europeiska enandet kan inte förnekas.
Det har visat sig vara den bästa kuren mot fattigdom, diktaturer och krig.
EU har fört med sig långvarig fred, socialt skydd och ett aldrig förut skådat välstånd.
Så vi måste sluta vara cyniska och måla upp unionen som en slags olägenhet.
Praktiskt och politiskt återstår det bara ett val, och det är att driva på ratificeringen av konstitutionen.
Alla unionens länder och medborgare har rätt att uttrycka en åsikt om denna konstitution, men kom ihåg, det kanske har varit två ” nej ” -röster – i Nederländerna och i Frankrike – men det var femton ” ja ” -röster i de övriga femton EU-medlemsstaterna.
Jag anser inte att EU skulle vara en demokrati om det inte tog hänsyn till dessa enkla statistiska fakta.
Dessutom anser jag att de som under de senaste månaderna har lagt ratificeringen åt sidan är förpliktade att inleda eller återuppta ratificeringsförfarandet – och jag ska säga er varför.
Vi kom överens om detta när vi godkände utkastet till konstitution i Europeiska rådet.
Det är därför som vi lade till en särskild förklaring till konstitutionen, förklaring 30, som lyder enligt följande: ” om fyra femtedelar av medlemsstaterna har ratificerat fördraget om upprättande av en konstitution för Europa inom en period på två år efter undertecknandet av Fördraget och en eller flera medlemsstater har stött på problem med ratificeringen, skall Europeiska rådet ta upp frågan ”.
Nå, om inte alla länder inleder ett ratificeringsförfarande, så kommer innehållet i denna förklaring uppenbarligen att vara meningslöst, vilket innebär att alla genombrott i Europeiska rådet kommer att blockeras.
Jag anser i alla fall personligen att fyra femtedelar av medlemsstaterna är genomförbart inom Europeiska unionen – det vill säga om alla tar sin del av ansvaret.
Om vi lyckas nå detta beslutsmässiga antal skulle en helt ny situation uppstå, en situation som verkligen öppnar nya möjligheter gentemot de rådande hindren.
När allt kommer omkring, om detta sker, om vi lyckas nå detta beslutsmässiga antal på fyra femtedelar och när vi möts, kan jag inte föreställa mig att rådet helt enkelt löper igenom dagordningen som vanligt och inte diskuterar något när man vet att de nödvändiga ratificeringarna saknas inom unionen.
Denna förklaring till konstitutionen skulle vara meningslös.
Men under tiden – och det är också detta budskap som jag skulle vilja föra fram i dag – antingen vi når det beslutsmässiga antalet på fyra femtedelar eller inte, står ingenting i vägen för ytterligare integrering som jag just har beskrivit – snarare motsatsen.
Det skulle vara bra om det öppnades ett andra spår längs med ratificeringsspåret.
Detta andra spår skulle inte kräva några ändringar i fördragen.
Det skulle vara ett projekt som inbegrep alla länder som ville delta, såsom jag nyss detaljerat beskrev.
Jag föreslår med andra ord att vi snabbt utvecklar en ny strategi längs två linjer.
Den första innebär att gå vidare med ratificeringen och till fullo bygga ut och tillämpa förklaring 30 till konstitutionen.
Den andra går ut på att vi tar ett nytt och betydande språng framåt mot europeiskt enande, utan att kräva några ändringsförslag till fördraget, på grundval av ett antal punkter som jag nyss lade fram.
Denna tvåspårsstrategi är enligt min uppfattning det enda sättet för att på ett meningsfullt sätt komma igenom den rådande perioden av osäkerhet, som skulle kunna vara i åratal, och framför allt det enda sättet för att inte ödsla tid.
När allt kommer omkring är tid det sista som vi har råd att ödsla bort.
Avslutningsvis skulle jag vilja tillägga att Europeiska försvarsgemenskapen kollapsade för 52 år sedan efter en ” nej ” -röst i det franska parlamentet.
Det rådde stor bestörtning vid det tillfället, men de dåvarande europeiska ledarna lät inte detta bakslag bringa dem ur balans.
De visste faktiskt exakt vad de var tvungna att göra.
De behövde inte tid för eftertanke.
De behövde inte göra utredningar och opinionsundersökningar.
De tillbringade två år med att förhandla på ett ställe, Val Duchesse, bara ett par kilometer härifrån.
Sedan tog de med sig resultaten till Rom, där de skrev under ett fördrag som ledde till skapandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen.
Det var då som de förde in Europa på rätt bana för gott.
Det var för 52 år sedan.
Det är precis detta som vi behöver i dag.
Dagens situation är när allt kommer omkring inte så olik den situation som rådde för 52 år sedan.
I dag röstade majoriteten av de franska och nederländska medborgarna mot konstitutionen, och i dag får vi inte låta oss bringas ur balans.
I dag är tiden mogen för ett stort språng framåt.
Och i dag behöver vi modig politik för att föra tillbaka EU på banan.
Varför har vi hittills inte gjort samma sak som de gjorde för 52 år sedan?
Vad är den stora skillnaden?
Vad krävs?
Svaret är enkelt: mod, politiskt mod.
Samma mod som Jean Monnet, Alcide de Gasperi, Konrad Adenauer, Max Kohnstamm, Paul-Henri Spaak och Robert Schuman visade då, modet att resa sig efter ett stort bakslag, sträcka på ryggen och gå vidare.
Detta är vad vi behöver nu, mer än någonting annat.
