# ID: svediakorp-gov468141
# author: Hans Winkler, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-05-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,892
# sentences: 62
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Jag anser att vi i dag har skäl för en viss optimism när det gäller budgetramen och de olika instrumenten, och i morse hade vi tillfälle att underteckna ett viktigt dokument.
Ni har med mycket klar majoritet antagit en viktig kompromiss, och jag anser att det tal som kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner nyss höll ger oss anledning att i grunden se optimistiskt på läget.
Jag hoppas som företrädare för rådet kunna bidra till den allmänt optimistiska stämningen.
Mycket av det som kommissionsledamoten har sagt återspeglar rådets sätt att tänka.
Även här råder samma tongångar och vi hoppas mycket snart kunna lägga sista handen vid de instrument som vi diskuterar i dag.
Att arbeta tillsammans de senaste veckorna har inte varit lätt, men det har när allt kommer omkring visat sig vara konstruktivt, och det har vid en slutlig analys visat hur mycket institutionernas intressen sammanfaller med varandra.
På rådets vägnar vill jag uttrycka vår tacksamhet för detta samarbete, som har varit mödosamt men konstruktivt.
Det har redan möjliggjort för oss att så tidigt som vid förstabehandlingen i parlamentet komma överens om innehållet i tre av de fyra instrumenten – instrumentet för stöd inför anslutningen, grannskapsinstrumentet och stabilitetsinstrumentet.
Med tanke på hur komplexa dessa frågor är kunde detta verkligen inte tas för givet och det utgör i sig ett gigantiskt framsteg.
Jag vill också göra det som kommissionsledamoten just har gjort och påminna parlamentet om att rådet har antagit ett antal ändringsförslag – och då inte de minst betydelsefulla – till vartenda ett av dessa instrument och inte bara till de rättsakter som är föremål för medbeslutandeförfarandet utan även till instrumentet för stöd inför anslutningen, som faller under samrådsförfarandet.
Jag vill inte heller sticka under stol med att det paket som ni nu har framför er gav upphov till en hel del strid i rådet och att det krävde ansträngningar – och en hel del ansträngningar i Coreper av rådets ordförande – att få vissa av delegationerna att gå med på det.
Jag vill nu i tur och ordning i korthet säga något om vart och ett av instrumenten.
Det är ett välkänt faktum att vart och ett av dessa instrument har sin egen förhandlingshistoria bakom sig, och jag skulle vilja börja med de två som är föremål för medbeslutandeförfarandet, det vill säga grannskapsinstrumentet och stabilitetsinstrumentet.
Vi är glada att kunna säga beträffande grannskapsinstrumentet att vi i stort sett har kommit överens och jag vill tacka Konrad Szymański för hans mycket konstruktiva samarbete i detta hänseende.
Jag anser att jag – som rådets företrädare – kan säga att vi har tillgodosett praktiskt taget alla parlamentets krav genom att vi har gjort instrumentet mer flexibelt, avlägsnat begränsningarna av de tänkbara prioriteringarna, infört ytterligare villkor för samarbete och klargjort att internationella konventioner, särskilt i förhållande till frågor om de mänskliga rättigheterna, måste iakttas.
Jag påminner om vår tidigare debatt om detta ämne.
Vi har även kommit fram till en fast överenskommelse om den vikt som vi tillmäter civilsamhällets roll och vår önskan att stödja och främja det.
När det gäller samarbetet över gränserna har vi inte bara fastställt partnerskapsprincipen utan vi har gått längre och betonat – såsom parlamentet krävde – att regionerna måste involveras.
Som ni torde vara medvetna om – och på den punkten är det inte mer än rätt att jag tackar Angelika Beer – är stabilitetsinstrumentet ett särskilt känsligt instrument, och man måste handskas med det med en hel del försiktighet, för det finns i en gråzon mellan den första och den andra pelaren, och som företrädare för rådet medger jag gärna att detta ger upphov till svåra institutionella frågor.
Vi har emellertid gjort en hel del framsteg och rådet har bemödat sig om att möta parlamentet på halva vägen i ett antal av dessa frågor.
Vi har tillgodosett parlamentets önskan om att inte enbart vara rådgivande utan även ges rätt till medbeslutande.
Vi har, låt vara som resultat av svåra förhandlingar, kunnat gå med på parlamentets krav om ett brett perspektiv.
Kommissionen har redan hänvisat till detta.
Den nuvarande konstitutionen preciserar vad som ska göras på områden som nedrustning, förbättring av krisförebyggande instrument, krishantering och medling samt vilka åtgärder som ska vidtas med hänsyn till kvinnor och barn i krissituationer.
Allt detta är krav som vi har yrkat på eller som vi har stött i den tidigare debatten om en sammanhållen människorättspolitik inom EU.
Vi lyckades till slut, vid trepartsmötet den 10 maj, att finna lösningar där vi tog hänsyn till parlamentets krav på en villkorsklausul för åtgärder för bekämpning av terrorism genom uttalanden från kommissionen i ämnet.
Jag vågar utan tvekan uttala mig på rådets vägnar och säga att detta gjorde att vi kunde komma fram till ett bra resultat.
Jag måste tacka István Szent-Iványi när jag nu övergår till att tala om instrumentet för stöd inför anslutningen, som till själva sin natur är särskilt viktigt.
Jag behöver inte heller förklara hur viktigt det är för det österrikiska ordförandeskapet och dess prioriteringar på just detta område, helt enkelt eftersom det är oskiljaktigt förbundet med EU: s framtida utveckling.
Rådet ansåg därför att det var viktigt att förhandla med parlamentet i en anda som gör dokumentet rättvisa och, på samma sätt som i fråga om de andra instrument som jag har nämnt, ta till oss parlamentets synpunkter, även om detta instrument inte faller under medbeslutandeförfarandet.
Vi har till exempel lagt större vikt vid genusaspekten och social sammanhållning samt vidgat tillgängligheten i programmen för möjliga kandidater.
Vi har även gått med på parlamentets krav att det ska tillfrågas om strategiska frågor såsom upphävandet av de fonder som är knutna till instrumentet för stöd inför anslutningen.
Vårt gemensamma mål är att EU ska kunna agera inom varje sfär av utrikespolitiken, och det är beklagligt att detta – trots vissa uppmuntrande framsteg – inte har nåtts.
Nu är det viktigt att vi gör något av praktiskt värde och flyttar processen framåt så snabbt som möjligt genom att anta förslagen till rättsakter och förordningar med kort varsel.
Detta måste nu vara det gemensamma målet för rådet, parlamentet och kommissionen, och detta måste vi ta på allvar.
Jag vill ta detta tillfälle och än en gång i detalj förklara varför denna process måste fullföljas och varför dessa förslag till förordningar måste antas så snart som möjligt.
De nu gällande förordningarna om grannskaps- och stabilitetsinstrumenten löper ut vid utgången av detta år.
Om vi inte ser till att de ersätts löper vi risk att från och med nästa år inte kunna finansiera samarbetet med länderna för vår grannskapspolitik – vilket torde vara särskilt bekymmersamt för oss alla – och det kommer inte ens att vara möjligt för oss att ingripa vid kris- och katastrofsituationer om dessa instrument inte förbereds i god tid.
En grundlig förordning för tillämpning av instrumentet för stöd inför anslutningen behöver fortfarande utarbetas och antas om de ekonomiska resurserna ska kunna sättas in – vilket har varit föremål för mycket långdragna och segslitna förhandlingar.
Av den anledningen måste parlamentet rösta om detta senast i juni.
Vi vill inte hamna i ett ekonomiskt svart hål.
Jag vill därför på rådets vägnar uppmana er att inte äventyra dessa instruments godkännande inom rimlig tid.
Därmed kommer jag till nästa rubrik – som kanske är den svåraste – som handlar om instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete, som – det måste medges – är vårt problembarn och som jag skulle vilja beröra kort.
Här har rådet visat sig villigt att ta till sig parlamentets huvudönskemål, vilket jag hoppas är allmänt känt.
Vi är visserligen villiga att dela upp instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete på två instrument, ett för utveckling och ett för ekonomiskt samarbete, och jag är övertygad om att detta tillgodoser ett av parlamentets grundläggande önskemål; som kommissionsledamoten redan har nämnt ser rådet också positivt på tanken att skapa ytterligare ett instrument på människorättsområdet, vilket parlamentet även har krävt.
För att till fullo respektera parlamentets rätt till medbeslutande har rådet under ansenlig tid varit villigt att föra djupgående förhandlingar med parlamentet om alla väsentliga delar i de geografiska och tematiska programmen och att utarbeta formuleringarna tillsammans på samma sätt som vi har gjort med de andra instrumenten.
Som ni kan se är rådet berett att möta parlamentet på mer än halva vägen i de frågor som har betydelse för er.
Det enda jag har att säga – och jag måste säga detta rent ut – är att instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete inte får delas upp ytterligare.
Att bryta ner det i ännu fler isolerade delar skulle helt enkelt förvandla vårt mål att förenkla den övergripande strukturen i EU: s utomeuropeiska bistånd till en orimlig konstruktion.
Det skulle vara raka motsatsen mot vad vi eftersträvar under rubriken ” bättre regelverk ”.
Kommissionsledamoten har redan sagt samma sak, och jag vill – på rådets vägnar – stödja henne å det kraftfullaste.
Rådet finner det därför beklagligt att det, trots viljan att förhandla och göra en rad eftergifter, ännu inte har visat sig möjligt att finna en lösning på problemet med detta instrument, lika litet som i fråga om de övriga tre.
Vi betvivlar inte att Europaparlamentet lägger precis lika stor vikt som rådet vid att avhjälpa denna brist så snart som möjligt.
De fattigaste länderna på vår planet skulle finna det obegripligt om de så att säga skulle få betala räkningen för en tvist mellan två av våra institutioner.
Jag hoppas därför att vi ska lyckas finna en lösning som gör att vi slipper hamna i ett rättsligt vakuum efter den 1 januari 2007.
Detta är en uppgift som vi inte kan skjuta upp till efter domedagen, och jag vill avslutningsvis upprepa vad kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner redan har sagt, nämligen att rådet behöver detta argument för att lägga sista handen vid de övriga tre dokumenten.
Som vi ser saken är de eftergifter som vi har gjort när det gäller instrumentet för stöd inför anslutningen, grannskapsinstrumentet och stabilitetsinstrumentet samt vår beredskap att överväga ett särskilt instrument för de mänskliga rättigheterna absoluta villkor som måste knytas till en överenskommelse om instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete.
Allt detta är väsentligt och om detta är både kommissionen och rådet fullständigt eniga.
Vad som behövs är alltså en paketlösning, och för att nå en sådan förlitar vi oss på parlamentets goda vilja och beredskap att kompromissa.
Detta är vi inte bara skyldiga våra partner utan även vid en slutlig analys den europeiska allmänheten, som väntar sig att vi ska komma fram till lösningar och inte har något intresse av institutionellt käbbel och säkert skulle vara besviken om vi från och med januari 2007 inte skulle kunna ge utomeuropeiskt bistånd i den utsträckning som vi alla gemensamt har åtagit oss att göra.
