# ID: svediakorp-gov468133
# author: Hans Winkler, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-05-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,087
# sentences: 42
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Herr ordförande, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Jag vill instämma med kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner och i slutet av denna debatt påpeka hur glädjande det är att vi alla är eniga om att EU: s tre institutioner behöver tala till omvärlden med en mun om de ska vara effektiva.
Ett mycket stort antal frågor har tagits upp i denna debatt, men vare sig frågan gäller de mänskliga rättigheterna eller utvecklingssamarbetet är den grundläggande frågan varje gång om vi gör tillräckligt, och svaret på den frågan är alltid nej, det finns alltid mer som vi skulle kunna göra.
Vi alla – parlamentet, kommissionen och rådet – måste alltid ha förmåga till den sortens självkritik, för närhelst de mänskliga rättigheterna står på spel, när människor utsätts för tortyr, när deras rättigheter förtrampas – vilket sker i många länder – betyder det att vi, som har som uppgift att försvara de mänskliga rättigheterna, inte gör tillräckligt.
Därför måste vi ständigt tänka på hur vi kan förbättra våra insatser, och denna debatt har hjälpt oss att göra just detta.
En rad frågor har diskuterats, och jag skulle bara mycket kort vilja beröra ett par av dem.
Det har med rätta framhållits hur viktigt civilsamhället är för de mänskliga rättigheterna.
Staters och regeringars institutioner är särskilt beroende av samarbetet med civilsamhället och frivilligorganisationerna.
När jag till exempel tänker tillbaka på våra färska erfarenheter från toppmötet mellan EU och Latinamerika / Karibien slår det mig hur många bevis vi fick på civilsamhällets inblandning i frågor som rör de mänskliga rättigheterna, något som både regeringar och parlament var tvungna att ta på största allvar.
Mänskliga rättigheter och god statsledning spelar en ökande roll i utvecklingssamarbetet.
Jag är säker på att vi alla är eniga – och detta har jag fått klart för mig vid mina samtal med arbetsgruppen för utvecklingssamarbete – om att ett medvetet främjande av goda statsledningar och mänskliga rättigheter är en livsviktig del i utvecklingssamarbetet.
Raül Romeva i Rueda gjorde helt rätt när han i debatten tog upp frågan om våld mot kvinnor, och jag vill poängtera att min kollega Ursula Plassnik kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt denna fråga.
Simon Coveney sa att rådet och parlamentet inte borde göra ett dubbelarbete.
Jag håller fullständigt med om det.
Vi måste naturligtvis respektera varje institutions individuella roll.
Det är vad de tre institutionerna måste göra.
Men samtidigt måste vi samarbeta när det behövs för att bli mer effektiva.
Vittorio Agnoletto med flera diskuterade klausulerna om de mänskliga rättigheterna och aktualiserade frågan om EU, rådet och kommissionen, verkligen ska tillämpa dessa klausuler – som återfinns i en rad fördrag – eller om vi bör göra mer än tillämpa en slags realpolitik.
I detta sammanhang vill jag säga att jag betraktar klausulerna om de mänskliga rättigheterna som mycket viktiga med tanke på att de inte bara ligger till grund för sanktioner och upphävande av fördrag.
Framför allt – och detta ser jag som det väsentliga – utgör de en grund för dialog med andra stater, och denna rätt till dialog, som vi har i kraft av de olika fördragens klausuler om de mänskliga rättigheterna, är en rätt som vi använder oss av och det gör vi oberoende av om staterna i fråga är stora eller små.
Jag kan inte annat än hålla med Inese Vaidere och säga att vi alla hoppas att Rådet för mänskliga rättigheter kommer att vara effektivare än Kommissionen för mänskliga rättigheter, för det var när allt kommer omkring skälet till att EU var så angeläget om att det skulle bildas.
Jag vill emellertid be er att ni inte redan på detta tidiga stadium, rentav innan Rådet för mänskliga rättigheter har haft sitt första möte, ska kasta in handduken i tro att de som har blivit invalda gör ytterligare förbättringar omöjliga.
Här krävs en viss realism utan att man tappar sitt fasta grepp om de principer som är relevanta.
Jag menar verkligen att det kommer att visa sig att detta inte inverkar på chanserna att Rådet för mänskliga rättigheter ska bli ett effektivt instrument.
José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra med flera betonade EU: s roll i världen i stort, inte minst i samband med anslutningsförhandlingarna och förbindelserna med staterna på Balkan.
Jag vill påpeka att Köpenhamnskriterierna fortsätter att vara den viktigaste faktorn för att bestämma om stater kan påbörja förhandlingar för anslutning, att respekt för de mänskliga rättigheterna är ett mycket viktigt kriterium redan innan sådana förhandlingar påbörjas och att detta – självklart – också måste vara fallet medan förhandlingar pågår.
Elizabeth Lynne talade om människohandel.
Jag håller fullständigt med om att denna fråga är mycket viktig.
Jag vill bara nämna att Europeiska unionen bedriver ett nära samarbete med OSSE, som är mycket aktivt på detta område.
Vi borde fortsätta detta samarbete, och vi borde återigen undvika dubbelarbete och i stället eftersträva en synergieffekt.
Elizabeth Lynne och andra talade om frågan om de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen.
Det sker naturligtvis kränkningar av de mänskliga rättigheterna i EU-länderna, inklusive i mitt eget land.
Vad som dock skiljer Europeiska unionen från världens andra regioner är att vi har effektiva instrument för att hantera människorättskränkningar.
Alla EU: s medlemsstater är också medlemmar i Europarådet och har undertecknat konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.
Vi har det unika instrumentet med Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, och inom Europeiska unionen har vi också de nödvändiga mekanismerna och instrumenten för att hantera överträdelser.
Vi får inte blanda samman situationen inom Europeiska unionen med situationen i de andra staterna där sådana instrument inte finns.
Jag håller helt med Maria da Assunção Esteves och de andra ledamöterna om att det inte bör finnas någon dubbelmoral och att Europeiska unionens trovärdighet är det viktigaste.
Därför förkastar jag alla påståenden om att vi gör skillnad mellan små och stora länder.
Jag anser inte att vi behandlar länderna olika, vilket är viktigt.
Så, under förutsättning att jag förstått betänkandet korrekt, tackar jag er alla så mycket för det stöd som rådets politik har fått.
Låt oss fortsätta att försvara de mänskliga rättigheterna överallt i världen och låt oss göra det tillsammans.
