# ID: svediakorp-gov468044
# author: Karolos Papoulias, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-05-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,382
# sentences: 102
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar!
Jag vill tacka för att jag har fått möjlighet att tala om Europas framtid från den talarstol som symboliserar den mest demokratiska institutionen inom Europeiska unionen.
Eftersom dess ledamöter är direktvalda åtnjuter Europaparlamentet det största anseende bland Europas medborgare och har det tydligaste uppdraget att vara ett språkrör för deras bekymmer och problem.
Jag anser att dess institutionella roll kommer att stärkas allteftersom den europeiska integrationen fortskrider, och jag är övertygad om att detta är en naturlig utveckling för vår politiska kultur, särskilt i tider då Europas medborgare känner otrygghet inför framtiden och många gånger upplever att de befinner sig långt från beslutscentrumen.
Jag vill inleda med en personlig synpunkt.
Eftersom jag tillhör en generation som plågades under nazismen har jag personliga erfarenheter av andra världskriget.
Denna upplevelse betydde starten för den europeiska vägen, en historisk process som fick karaktären av fredsplan.
Ur ruinerna efter kriget föddes hoppet och visionen om ett brödraskap av Europas folk.
Detta är en historisk prestation som står som modell för stabilitet världen över.
Den väg Jean Monnet slog in på, som innebar att särskilda samarbetsformer inrättades och att vidlyftiga teoretiska system fick stå tillbaka, resulterade i en union, vars demokratiska och sociala utvecklingsmodell trots sina tillkortakommanden med all rätt har väckt beundran världen över.
Arbetet med att genomföra den europeiska visionen pågår fortfarande och kan inte undgå att påverkas av internationella politiska och sociala händelser.
Globaliseringen, monopoliseringen, de växande ekonomierna, massmigrationen, påverkan från icke-institutionella centrum, utarbetandet av politiska beslut, det asymmetriska hotet från den internationella terrorismen och miljöproblemen i förening med en osäker energiförsörjning skapar en komplicerad och snabbt föränderlig internationell omgivning som innebär både utmaningar och möjligheter för Europeiska unionen.
Det är ett förhållande som Europas medborgare måste ta klar ställning till.
Under förberedelserna för mitt tal i dag gick jag igenom den dialog i form av e-brev från medborgarna i Europa, som finns på Europeiska unionens webbplats.
Jag fick del av intressanta synpunkter, huvudsakligen från människor som bor i olika länder men som delar samma bekymmer.
Den slutsats jag drog av detta är att Europeiska unionen i dag uppmanas att återupprätta de principer från upplysningstiden i Europa som från början präglade unionen.
Frihet, jämlikhet och mänsklighet är de höga ideal som ger den europeiska idén ett innehåll och som i dag måste återfå sin betydelse.
Frihet är numera ett begrepp som är oupplösligt förenat med säkerhet.
Medborgarna i Europeiska unionen och alla som bor i Europa vill inte leva under hotet från en värld som plågas under den internationella terrorismen.
De tar dock samtidigt avstånd från kompromisser när det gäller skyddet av de personliga fri- och rättigheterna.
Vi försvarar doktrinen om ” frihet och säkerhet ” men inte ” säkerhet i stället för frihet ”.
Jämlikheten ser olika ut beroende på den syn man har på världen.
Invandrarna kräver likabehandling med värdlandets medborgare, och kraven tar sig ibland dramatiska uttryck.
De arbetslösa kräver lika möjligheter till ett värdigt liv, och människor som lever i fattigdom begär samma tillgång till hälso- och sjukvård samt utbildning som höginkomsttagare.
Mänsklighet är därför kärnan i den europeiska upplysningen och visar sig numera vara det som de europeiska samhällena mest av allt efterfrågar och det som Europas ledare mest av allt fruktar.
Hur kan mänsklighet ges en mening?
En del av lärdomarna från den långa processen av europeiskt enande rymmer redan historiska sanningar.
Utveckling utan social rättvisa är meningslös.
Välstånd utan välbefinnande går helt enkelt inte ihop.
Europeiska unionen genomgår för närvarande en period av eftertanke, som den paus har kallats som inleddes efter folkomröstningarna om konstitutionsfördraget.
Jag menar att denna period framför allt bör vara en tid för kollektiv självkännedom och en väg som, om vi följer den utan avvikelser och baktankar, kommer att leda fram till en djupare definition av vad Europeiska unionen står för och till kärnan i dess väsen, eftersom den fråga som vi egentligen bör fundera över inte är av teknokratiskt utan filosofiskt slag och gäller vilken sorts Europa vi vill ha.
Hur ser den värld ut som vi kämpar för?
Hur ser den vision ut som vi försöker genomföra?
Är denna vision en utopi eller ett realistiskt mål?
Vi har goda skäl att vara optimistiska.
Europeiska unionen har historiskt sett visat sig vara motståndskraftig och hängiven sina mål.
Många gånger inträffar fördröjningar, andra gånger sker en tillbakagång och ibland bryter tröttheten ut, men vägen leder oavbrutet framåt.
Den leder framåt och har inget slut, och det som betyder mest är att medborgarna i Europa, trots alla besvikelser, oförtrutet sätter sitt hopp om ett bättre liv och en bättre värld till den europeiska idén.
Vi betraktar den interkulturella dialogen som en grundbult i globaliseringsprocessen, och vi fick nyligen bevis på att avsaknad av förståelse, tillit och dialog kan få ödesdigra konsekvenser, särskilt om den får näring av uppdämd ilska och en känsla av orättvisa.
Den senaste utvidgningen av Europeiska unionen när tio nya medlemsstater anslöt sig, fick hela Europa att formligen skakas i sina grundvalar.
Det med all rätt förhärskande synsättet var att kostnaderna för att avstå från en utvidgning skulle vara större än kostnaderna för en utvidgning.
Utvidgningen hade en historisk och moralisk aspekt.
Genom anslutningen av länderna i Central- och Östeuropa upphörde delningen av den gamla kontinenten.
Folkens historiska enighet återupprättades inför ett gemensamt öde.
Utvidgningen innebar tveklöst en mycket betydelsefull utveckling inom Europeiska unionen också med tanke på de utländska förbindelserna.
Dess geopolitiska och därmed strategiska storlek förändrades drastiskt, och Centraleuropa fick en större tyngd när det blev närmaste granne till det mycket viktiga Mellanösternområdet.
Bulgariens och Rumäniens anslutning kommer att vara särskilt viktig, liksom också möjligheten att i nästa steg och så snart alla villkor uppfyllts ansluta samtliga länder på Västra Balkan till unionen.
Vi välkomnar denna strategiska utvidgning mot Sydosteuropa.
Mitt land, liksom jag personligen i min egenskap av utrikesminister, har haft en ledande ställning både under arbetet med utvidgningen och i samband med dess antagande.
När det gäller Turkiets anslutningsförfarande vill jag gärna framhålla att mitt land stöder en integration.
Det får emellertid inte råda något tvivel om att ett inträde i Europeiska unionen förutsätter att unionens principer och bestämmelser godtas fullt ut, och att detta är en regel som inte är förhandlingsbar i den europeiska kulturen och inte kan göras avsteg från av allmänna geopolitiska opportunitetsskäl.
Den geografiska utvidgningen föregick helt klart den politiska integrationen, något som påverkade resultatet av folkomröstningarna om konstitutionsfördraget, och detta har resulterat i akuta bekymmer, berättigat obehag och inte sällan besvikelse.
Besvikelsen kan endast hanteras genom att den politiska utvidgningen påskyndas.
Mina damer och herrar!
Europeiska unionen uppstod ur andra världskrigets ruiner.
Den tillkom för att vara en drivkraft för fred och stabilitet, välstånd och framåtskridande.
När det kalla kriget gick mot sitt slut föll den sista muren i Europa, med undantag för den gröna linje som innebär att Cypern fortfarande är ett delat land, och …
... ett betydande europeiskt problem som ännu inte har fått sin lösning.
En union med 25 medlemmar i dag och ännu fler i morgon kan inte leva och frodas utan att vara en oberoende, stark och enad kraft i det internationella systemet, med allt vad detta innebär.
Kriget mot Irak blottlade på ett dramatiskt sätt sprickan inom Europeiska unionen.
Det var inte tal om en gemensam position, ett beslut eller en inriktning – det som gällde var utsiktslös konfrontation och tydliga skiljelinjer, vilket skadade Europas folk.
Den sammanhållande länken mellan medlemsstaterna kan inte endast vara en gemensam valuta och en gemensam flagga, utan det måste finnas en uppsättning principer och värden samt en gemensam politisk och social kultur.
En rad utmaningar ligger framför oss.
Krisen som uppstått genom Irans kärnvapenprogram, liksom den hotande energikrisen som kan bli värre än väntat, terrorismen, utvecklingen i länderna på Balkan inför det slutliga avgörandet om Kosovos ställning, situationen i Afrika samt aidsproblemet är frågor som kräver att Europeiska unionen visar en enad front och utarbetar en egen strategi.
Vi hoppas på en snar stabilisering av läget i Irak, eftersom det irakiska folket så väl behöver det.
Lösningen av Palestinafrågan med ett säkert Israel och ett demokratiskt Palestina kommer i förening med ett stabilt Irak även att bidra till att den politiska geografin återställs i ett från energisynpunkt ytterst betydelsefullt område, med vilket Europa har särskilda historiska, politiska, kulturella och affärsmässiga förbindelser.
Jag ser det också som betydelsefullt att Europeiska unionen har fattat beslut om fortsatt stöd till palestinierna, eftersom problemen endast kommer att förvärras om stödet dras tillbaka.
När det gäller förbindelserna med Iran är vi svurna motståndare till spridningen av kärnvapen, och vi anser även att för att en överenskommelse ska uppnås måste alla till buds stående diplomatiska medel utnyttjas, vilket enligt min mening ännu inte har skett.
Alla de samhällen i Europa och på andra ställen som ständigt uttalar sig för fred och interkulturell dialog, önskar en överenskommelse.
Mina damer och herrar!
Målet för Lissabonstrategin är just att möta européernas oro för utvecklingen, arbetslösheten och den sociala sammanhållningen genom att visa prov på ekonomiskt förnuft och respekt för välfärdsstaten.
Strategin har genomförts, men målen har inte uppnåtts.
För att tala klarspråk innehåller Lissabonekvationen, som var rätt tänkt från början, fortfarande en hel del inslag av akademisk retorik när det gäller genomförandeplanen – en retorik som tilltalar de verkliga kännarna men som är obegriplig eller motsägelsefull för den vanlige medborgaren.
Den vanlige medborgaren känner sig ofta som i Wittgensteins mardröm.
Orden är till för att dölja betydelsen.
Vi ska inte göra oss några illusioner – det finns inom Europeiska unionen i dag uppenbarligen två skolor när det gäller genomförandet av Lissabonmålen.
Den ena gruppen hävdar att globaliseringen innebär att välfärdsstaten endast kan utvecklas och överleva genom genomgripande reformer av villkoren på arbetsmarknaden, medan den andra gruppen menar att globaliseringen inte innebär att välfärdsstaten måste avskaffas för att Lissabonstrategin ska kunna genomföras.
Jag anser att skilda åsikter är demokratins grundläggande privilegium och därmed hörnstenen i vår union.
För att vi ska komma fram till en gemensam ståndpunkt behövs emellertid ett fritt åsiktsutbyte i Europa, eftersom det är medborgarna som kommer att ha det slutliga avgörandet i sin hand och vi politiker som kommer att ha ansvar för att leda den nödvändiga dialogen.
Livet är svårt i många länder i Europa i dag.
Trots den kamp som förs mot arbetslösheten räcker de små framgångar som uppnås inte till för att få bukt med detta stora problem.
I stället för ett ökat antal arbetstillfällen ser vi en ökning av arbetslösheten, och de siffror som mäter undersysselsättningen i flera länder stiger.
I stället för att de mest utsatta befolkningsgrupperna får ett ökat socialt stöd känner allt fler människor ett ökat utanförskap.
I stället för att alla människor ges en bättre livskvalitet fördjupas klyftorna i tvåtredjedelssamhället.
Jordbrukarna känner oro över reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken.
De unga kämpar förtvivlat för att få ett arbete för att sedan oroa sig för att bli uppsagda, och slutligen oroar de sig över sin pension och försäkring.
Arbetstagarna är oroliga för att jobben ska flyttas till länder utanför Europa.
Det allvarligaste är att samhället har utvecklat en misstro mot de beslutsfattande centrumen.
Skälet är uppenbart: Det har uppstått en allvarlig förtroendekris mellan politikerna och teoretikerna på sysselsättningsområdet.
Den sociala otryggheten är påtaglig.
Ingen sysselsättningsstrategi kommer att ha någon framgång om inte människan sätts i fokus eller de svagares behov av skydd tillgodoses och förhållandena i andra länder inte tillåts påverka, eftersom detta är ett område där marknadskrafterna inte är den enda styrande faktorn,
eller om man låter bli att satsa på högkvalitativ utbildning och forskning och den nya tekniken.
Detta är inte politisk romantik.
Det är respekt för de principer som ligger till grund för det europeiska bygget, och som handlar om jämlikhet och solidaritet.
Det är också politisk realism, eftersom vi inte en utan många gånger har sett att när den kollektiva otryggheten ökar, när orättvisorna och utanförskapet blir allt tydligare tar sig de sociala spänningarna extrema uttryck och får oanade konsekvenser.
Historien har lärt oss att detta kan sätta farliga krafter i rörelse utanför det politiska systemet.
Olika förhärskande ekonomiska teorier har avlöst varandra i de mänskliga samhällena.
Varje gång som folkets röst fick klinga ohörd ledde konflikter och uppror emellertid till att både teorier och teoretiker i ett slag förlorade all betydelse.
Europas framtid kommer att formas av dess medborgare och vara beroende av att medborgarna deltar i statens affärer, vilket både är nödvändigt och önskvärt i en demokrati.
Som Thukydides säger i: ” Vi är de enda som menar att den som står helt utanför dessa ej är tillbakadragen utan oduglig ” och illustrerar därmed med ord som är tidlösa och aldrig förlorar sin giltighet att engagerade medborgare är viktiga för demokratin.
Detta sades för århundraden sedan, men engagerade medborgare är fortfarande a och o när vi bestämmer vilken väg vi ska slå in på mot ett Europa med ett globalt uppdrag, ett Europa som kommer att vara en garant såväl för demokrati och mänskliga rättigheter som för rätten till arbete, utveckling och social sammanhållning, en union som kommer att vara en humanitetens supermakt och där Europaparlamentet, den plats där jag befinner mig i dag, har det yttersta ansvaret för att medborgarna kan göra sina röster hörda så högt och tydligt som möjligt.
