# ID: svediakorp-gov467982
# author: Karl-Heinz Grasser, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-05-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 977
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Herr talman, mina damer och herrar!
Jag ber om ursäkt för min något försenade ankomst.
Tack så mycket för att ni ger mig detta tillfälle att tala inför parlamentet om hur EU ska finansieras i framtiden och om det interinstitutionella avtalet.
Vi vet alla att förhandlingarna om det interinstitutionella avtalet aldrig var någon lätt sak.
Det som gjorde förhandlingarna till en särskild utmaning denna gång var att det fanns 25 medlemsstater att förhandla med i stället för 15, för att nu inte nämna att Europaparlamentet som institution har blivit starkare, med större slagkraft och med rätta med större inflytande, och att det agerar med det självförtroende man kan förvänta sig av ett sådant organ.
Jag kan försäkra er att parlamentets förhandlingsgrupp inte gav oss någon lätt match.
Jag är emellertid mycket tacksam för den hela tiden positiva och konstruktiva atmosfären i våra samtal och förhandlingar, och jag vill rikta ett mycket varmt tack till den grupp från parlamentet som förhandlade med oss och som bestod av Janusz Lewandowski, Reimer Böge, Ralf Walter och Jan Mulder för att den gjorde det möjligt för oss att förhandla i en konstruktiv anda med ett enda mål i sikte, nämligen att finna en lösning för Europeiska unionen.
Vårt sätt att samarbeta kan tjäna som exempel på hur våra två institutioner bör samarbeta i största allmänhet, det vill säga med den politiska viljan att finna en lösning även om våra ståndpunkter från början kanske befann sig mycket långt från varandra.
Ni känner nog alla till resultatet, och därför ska jag bara skissera det punkt för punkt.
Det finns en detaljerad beskrivning i Reimer Böges betänkande.
Vi vet att man inte kan bortse från att vi värderar sådana resultat som detta på olika sätt.
Det är oundvikligt att vi inte alla kan vara helt nöjda med resultatet av förhandlingarna, men jag kan erbjuda er en viss tröst.
Det finns några medlemmar i rådet som känner på exakt samma sätt, att de inte till 100 procent kan instämma i vad ordförandeskapet och parlamentet har utarbetat tillsammans.
Så är det med varenda kompromiss.
Jag anser att resultatet är rättvist och välavvägt.
Själva det faktum att vi har lyckats nå ett resultat i en fråga som är central för Europeiska unionen är någonting som jag betraktar som en triumf i sig.
Vi är alla eniga om att 2005 var ett svårt år för Europeiska unionen, och det var bra, nödvändigt och viktigt att vi kunde visa bår förmåga att agera som en europeisk union som nu omfattar 25 medlemsstater och snart kommer att omfatta 27.
Jag anser att alla institutioner har gjort exakt vad deras ansvar kräver och att arbetet med att finna den bästa möjliga lösningen för EU har skapat ett gott samarbetsklimat.
Om man tittar på siffrorna är jag å ena sidan säker på att vi kan möta allmänheten, skattebetalarna, med förtroende och tala om för dem att vi är försiktiga med gemenskapens skatteinkomster.
Men å andra sidan prioriterar vi medvetet de områden där det behövs mer tillväxt, fler arbetstillfällen och en minskning av antalet arbetslösa, vilket är vårt gemensamma mål.
Om man gör en jämförelse med vad vi nu, 2006, satsar på sådana viktiga kategorier som transeuropeiska nätverk, utbildning och forskning tror jag att vi skulle kunna förhandla och tillsammans komma överens om betydligt större ökningar under nästa period.
Jag ska bara göra tre kortfattade påpekanden.
Jag anser att det skulle vara rätt och lämpligt om vi kom överens om en ny del 3 i det interinstitutionella avtalet som handlar om den ekonomiska förvaltningen av EU-medlen.
Jag anser att det är viktigt att EU: s medel kontrolleras mer effektivt, och precis som jag har sagt tidigare vill jag framhålla vår önskan att föra en dialog om det gemensamma målet att förbättra dessa kontroller och vårt sätt att planera vår ekonomi.
För det andra finns det ett generellt utgiftstak att ta hänsyn till.
Vi vet alla hur utomordentligt svårt det var att nå samstämmighet om detta vid Europeiska rådets möte i december och att det därför var en mycket svår uppgift för rådet att höja detta tak.
Jag anser att vi verkligen kan betrakta den nuvarande ökningen av medlen som en god investering, och jag är glad att det till sist var möjligt att komma fram till en tillfredsställande och väl genomtänkt kompromiss som också har säkerställt balansen mellan institutionerna och därför inte ställer några överdrivna krav på någon av dem.
Min tredje punkt är att jag också anser det viktigt att vi har kommit överens om ett uttalande om översynen av budgetramen, och ett av de viktigaste skälen till detta är att parlamentets rättigheter och ansvar beaktas i full utsträckning.
Avslutningsvis vill jag säga att jag alltid har varit övertygad om att det bara kan finnas en gemensam lösning på den mycket viktiga frågan om våra gemensamma ekonomiska uppgörelser och avtalet mellan de tre institutionerna.
Detta är en grundläggande fråga för EU, och meningsskiljaktigheter om den skulle inte alls ha varit till gagn för det EU vi är delaktiga i.
Vår samstämmighet är ett bevis för att vi tillsammans kan agera på EU: s vägnar och den sänder ett viktigt budskap till våra medborgare.
I förrgår – den 15 maj – antogs det interinstitutionella avtalet av rådet (allmänna frågor), och jag vill be parlamentet att liksom vi godkänna och anta det i dag.
Jag tackar ännu en gång för de bra förhandlingarna och för er villighet att i dag ge mig tid för att säga vad jag har sagt.
