# ID: svediakorp-gov467857
# author: Vladimír Špidla, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-05-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: CS
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 231
# sentences: 8
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Det är självklart nödvändigt att framhålla att frågor om kampen mot barnmisshandel hamnar inom nationella rättsordningar.
Utdragandet på tiden av dessa fall, de långa väntetiderna, få antal upptäckta fall m.m. är alla frågor för nationella organ.
Det är svårt för EU att engagera sig på detta område direkt, även om det är möjligt inom ramen för Europeiska socialfondens projekt, eller specialiserade projekt, eller inom ramen för diskussioner och informationsutbyte, och vi gör ansenliga insatser för detta.
Jag anser att det också är mycket viktigt att bygga på och fortsätta att utveckla initiativ, som mestadels hamnar under min kollega Franco Frattinis ledning, och som har att göra med kampen mot människohandel, våld i hemmet osv.
Även på detta område strävar Europeiska kommissionen i första hand efter att få till stånd åtminstone ett utbyte av uppgifter med definitioner, för att kunna jämföra situationen i olika medlemsstater, och på grundval av detta formulera specifika tillvägagångssätt.
Den allmänna princip som fortfarande gäller är att sociala frågor, som ofta innefattar tragiska och känsliga frågor, hamnar inom den nationella behörigheten.
Detta innebär att om ett fall inte har lösts under lång tid blir det snarare en fråga för de nationella myndigheterna än för EU, även om vi bör använda den behörighet vi har till fullo.
