# ID: svediakorp-gov467797
# author: Erik Meijer (GUE/NGL ). – (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-05-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 458
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Europeiska unionens pionjärer började med sex stater, i stort sett direkt under Bryssels och Strasbourgs inflytandesfär.
Ingen kunde då på allvar förutse att dessa europeiska gemenskaper skulle växa till ett övergripande förbund med 27 eller fler europeiska stater.
Sedan början av 1970-talet har pionjärerna ändå gradvis lyckats bygga upp en monopolsituation när det gäller europeiska stater.
Stater som brukade tillhöra Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) eller rådet för ömsesidigt ekonomiskt bistånd (Comecon) är nu en del av Europeiska unionen.
Rumäniens och Bulgariens kommande anslutning mer eller mindre fulländar denna utveckling.
Deras medlemskap skulle gagnas av att denna utvidgning delvis kunde förklaras som en seger i det kalla kriget mot den gamla motståndaren.
Detta skulle generera ett stöd som annars inte skulle ha funnits.
Det var delvis därför parlamentet förra året beslutade att de två stater som inte var färdiga med förberedelserna 2004 ändå skulle komma med 2007 eller 2008.
Jag var en av dem som röstade för den idén.
Trots detta har det inhemska läget för de två nykomlingarna blivit föremål för ganska omfattande kritik.
Än i dag jagas romer på flykt, och deras hus jämnas med marken.
Än i dag står naturen och miljön under allvarligare hot än i andra delar av Europa, eftersom motorvägar byggs och mineraler utvinns så billigt som möjligt.
Det finns fortfarande ingen klar vetskap om hur regeringarna spenderar sina pengar och vilka företag som får del av dem.
Det råder också tvivel om rättsväsendets oberoende och objektivitet.
Det finns fortfarande etniska grupper som känner att de behandlas som andra klassens medborgare, och människor lämnar fortfarande dessa länder i långa rader.
Oddsen är då att deras anslutning kommer att ses, med lite perspektiv på saken, som ett enormt misstag och misslyckande.
Dessa brister kanske inte förändrar något för deras medlemskap men kan ge fler argument mot ytterligare utvidgningar.
Det första land som kommer att mötas av detta är Kroatien, ett land som redan uppfyller kriterierna bättre än Rumänien och Bulgarien och som har mycket gemensamt med den nuvarande medlemsstaten Slovenien, men som ändå kan behöva vänta länge.
Andra kandidatländer kommer att påverkas ännu mer, som f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, resten av Balkan, Moldavien och Ukraina.
Hur kan vi förhindra en sådan negativ utveckling?
Bestående solidaritet kanske främjas bättre genom ett aktivare stöd för att dessa länder ska kunna gå fortare fram än genom en snabb anslutning eller ökad marknadsfrihet.
I det nederländska parlamentet har både mitt parti, Socialistiska partiet, och kristdemokraterna kommit fram till att riskerna med en utvidgning 2007 är för stora.
