# ID: svediakorp-gov467709
# author: Mahmoud Abbas, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-05-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,218
# sentences: 81
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


(1).
I Gud den nådiges namn, vår välgörare.
Herr talman, mina damer och herrar!
Låt mig först få uttrycka min tacksamhet för denna inbjudan.
Det är en ära att få tala inför denna församling, som representerar en unik framgångssaga för folket i Europa, en saga som innehåller flera läxor som kan användas som förebild för många länder och folk i världen.
När jag talar till er i dag framför jag det palestinska folkets budskap till folket på en kontinent som vi alltid har sammankopplats med genom vänskapliga förhållanden och som ett resultat av våra historiska kopplingar med samarbete, vänskap, partnerskap och samröre på många områden.
Vi vill gärna starta detta samarbete genom en fruktbar dialog mellan samhällen och kulturer som kan berika båda sidor av Medelhavet och hjälpa oss att oskadliggöra extremistiska åsikter för att garantera att våra nära historiska band fortsätter, och för att vi ska kunna nå fred i Medelhavsområdet.
Då jag talar till er i dag inser jag att jag riktar mig till de lagstiftare som känner till våra problem, och många av dem har med egna ögon sett det palestinska folkets problem och lidande då de besökt vårt land.
Senast i går firade det palestinska folket 58-årsjubileet av den palestinska ” Nakba ” [katastrof] 1948 som representerade den historiska orättvisan när vi, det palestinska folket, rycktes upp från vårt land och tvingades in i diaspora, när många av oss tvångsförflyttades och tvingades bli flyktingar.
Under det politiska förloppet och det palestinska folkets nationella kamp under ledning av Palestinska befrielseorganisationen (PLO) och efter införandet av den palestinska nationella myndigheten 1994 till följd av undertecknandet av principförklaringen, har önskan om en större, effektiv och aktiv europeisk roll alltid varit en grundpelare i den palestinska politiken och diplomatin.
Vårt folk har aldrig glömt vare sig de positiva inställningarna som flera europeiska länder har haft sedan tidigt 1970-tal som stöd för det palestinska folkets rättigheter eller den nationella frigörelserörelse som letts av PLO.
Vårt folk har inte heller glömt de europeiska ländernas generösa politiska, ekonomiska och tekniska stöd för att skapa palestinska institutioner och en nationell församling, och att de hjälpt oss att hantera konsekvenserna av ockupations-, belägrings- och förstörelsepolitiken.
Detta stöd har stärkt vårt folks förtroende för vår saks rättvisa och för internationell rätt.
I nuläget, som är ännu en svår tid, vänder vi oss helt följdriktigt till Europa, eftersom vårt område är öppet för alla förslag, så det är därför vi vill och väntar på att EU ska ha en ledande roll i området.
Trots det fruktansvärda i de historiska orättvisor som vårt folk har utsatts för har vi alltid kunnat formulera en realistisk politik för att återställa vårt folks självbestämmanderätt.
På ett tidigare stadium hölls hemliga, halvhemliga och offentliga möten mellan PLO-företrädare och israeliska aktivister från fredslägret i europeiska huvudstäder.
Det var i en europeisk huvudstad, Oslo, som de första officiella kontakterna togs mellan PLO och den israeliska regeringen.
Det första undertecknandet av den första överenskommelsen mellan de två sidorna 1993 skedde i Oslo, innan det undertecknades officiellt i Washington samma år.
När det palestinska nationalrådet godkände det palestinska fredsinitiativet 1998 och godtog Förenta nationernas säkerhetsråds resolutioner 242 och 338 gavs möjligheten att nå en historisk försoning.
Jag måste säga att detta inte var lätt för folket.
Men samtidigt måste jag komma ihåg rollen som vår ledare, Yassir Arafat, hade.
Det krävdes mod att ta de besluten, det krävdes mod att lägga fram en fredsformulering med folkets stöd utifrån att en palestinsk stat skulle skapas på endast 22 procent av det historiska Palestinas mark, som är det område som ockuperades av Israel 1967.
Efter införandet av den palestinska myndigheten har vi fortsatt vårt intensiva sökande efter fred.
Vi har upprepade gånger betonat att kärnan i processen måste baseras på partnerskapsprincipen, ett partnerskap som grundas på överenskommelse och att man löser problemen som kommer av en lång, bitter och blodig konflikt.
Det handlar om ett partnerskap med förståelse för den andres egentliga intressen och som kan lägga grunden för en ny och annorlunda framtid för både palestinier och israeler.
Det svåraste slaget mot fredsprocessen, som var tänkt att ha nått slutfaserna inom några få korta år, berodde på att Israel förkastade logiken i partnerskapet och insisterande på att föra en destruktiv politik, särskilt att bygga bosättningar, bygga murar och beslagta land för att skapa en verklighet mot en bakgrund som skulle bli prejudicerande och föregripa resultatet av förhandlingarna.
Att överge åtaganden och överenskommelser och att förkasta internationellt beskydd har blivit en vanlig företeelse i Israels politik, och det har resulterat i att fredsprocessen tappat kraft och att man ständigt skakar folks tro på att den är användbar.
Denna politik har under senare år utvecklats till en nivå där man helt försöker slå ut den palestinska nationella myndigheten och dess institutioner, och till att man systematiskt förstör vår grundläggande infrastruktur, som era länder har hjälpt till att utveckla.
För vår del, och trots den frustration och det lidande som råder i en utsträckning som jag är säker på att ni känner till och förstår – särskilt ni som har sett det på närmare håll – har vi varit försiktiga med att inte låta vår nationella kamp ledas ur kurs och att den har följt internationella lagar.
Vi har förkastat och fördömt attacker mot civila.
Vi har förkastat terrorism i former.
Vi har betonat vikten av att skapa en fredskultur i stället för en krigskultur, och vi har gjort allt fredligt som vi har kunnat för att stå emot ockupationen.
För sexton månader sedan hade man presidentval i det ockuperade palestinska området efter president Yassir Arafats död, där jag hade ett tydligt program: att förklara vapenvila och betona att förhandlingar var det enda sättet att lösa konflikten.
Jag vill också föra in en reformpolitik på flera områden, för att stärka demokratin, uppnå en lugn period, nära tryggheten och främja rättsstatsprincipen.
Jag är stolt över att det palestinska folket anförtrodde mig detta uppdrag.
Vårt arbete startade genast med överenskommelsen med alla grupper och fraktioner, som gick med att respektera vapenvilan.
Det var första gången på flera år som vi hade ett nästan fullständigt stopp på väpnade palestinska attacker.
Men vår israeliska motsvarighet svarade med att fortsätta bygga den avskiljande muren på Västbanken som delar våra områden i utspridda distrikt.
De har fortsatt med sina avrättningar, gripanden och militära intrång i våra städer, byar och flyktingläger.
De har fortsatt med sina åtstramande och kvävande belägringar.
De har fortsatt att förkasta överenskommelser och samförstånd, bland annat den överenskommelse som nåddes i Sharm el-Sheik efter presidentvalet i Palestina.
Och trots allt detta gick vi med på Israels plan att dra sig tillbaka från Gazaremsan.
Vi såg till att det genomfördes smidigt och lugnt, och visade vår förmåga att sköta våra egna säkerhetsåtaganden, särskilt i gränsområdena där övervakare från EU har bistått oss för att garantera att den första gränsövergången någonsin som helt sköts av Palestina fungerade som den skulle.
Israels taktik att förkasta vår utsträckta hand, att förkasta möjligheten att förhandla och ge freden en chans har ökat frustrationen hos vårt folk.
Israels politik har också förvärrat de allt sämre ekonomiska förutsättningarna i Palestina, och har gjort resan mellan städerna lång och farlig på grund av vägspärrar över hela Jerusalem och Västbanken.
Vägspärrarna förtrycker och förnedrar människor som bara vill leva ett vanligt liv, komma till sitt arbete eller sina åkrar, åka till sina sjukhus eller universitet, skjutsa sina barn till skolan eller åka till moskéer eller kyrkor.
Frustrationen och besvikelsen som skapas genom den israeliska ockupationens förehavanden och avsaknaden av positiva utsikter för fredsprocessen grundlade bakgrunden till det parlamentsval som ägde rum nu i januari.
Hela världen såg hur maktskiftet genomfördes smidigt och demokratiskt, och hur vi införde grunderna och traditionen för en demokratisk process som vi måste följa.
Vi upprepar än en gång att demokratin saknar själ när folket inte är fritt, och med den fortsatta ockupationen.
De senaste fyra månaderna har vi gått igenom en helt ny situation.
Det politiska programmet hos partiet som vann valet och bildade regering är inte förenligt med mitt program eller den palestinska myndighetens åtaganden och tidigare överenskommelser.
Vårt sätt att hantera den här situationen stärks av samma principer som ledde till att vi höll valet i tid.
Vi tar itu med problemet inom våra egna institutioner och enligt våra lagar och förordningar.
De senaste månadernas politiska aktivitet i Palestina skapar gradvis en allmän opinion som betonar respekten för den palestinska myndighetens överenskommelser och åtaganden, och åtaganden gentemot internationella lagar.
Jag har bett den nya regeringen att ändra sitt program för att anpassa det till de internationella åtagandena.
Vi står i en konstant och pågående dialog som kommer att ta oss till en utvidgad nationell dialog inom bara några dagar.
Jag hoppas att det kommer att leda oss till de förändringar som behövs.
Vårt tillvägagångssätt behöver det internationella samfundets stöd.
Den nya regeringen måste få chansen att anpassa sig till det internationella samfundets grundläggande krav.
Att sluta hjälpa den palestinska myndigheten, att stoppa bistånden till den palestinska myndigheten, kommer bara att förvärra den allt sämre ekonomiska situationen i landet och försämra nätverket mellan effektiva och fungerande regeringsministerier, förvaltningar och institutioner som länderna i EU i betydande utsträckning hjälpte till att skapa och utveckla från början.
Nu vill jag passa på att tacka kvartetten för det senaste beslutet att åter börja hjälpa det palestinska folket genom en mekanism som kommer att utvecklas under ledning av EU.
I det avseendet uppmanar vi Israel att omedelbart släppa taget om våra skatte- och tullintäkter.
EU kan ha en ledande roll i detta, och vi ber om er hjälp med att se till att Israel genast släpper skatte- och tullåtagandena som tillhör oss.
Den israeliska regeringen återupprepar devisen ” Ingen palestinsk partner ”.
Som ni minns använde Israels regering denna devis tidigare som en ursäkt för att överge överenskommelser och vägra att återvända till förhandlingsbordet.
Vi är allvarligt oroade för fredens framtid i vår region då vi hör om israeliska projekt som syftar till att dra de slutgiltiga israeliska gränserna inom palestinskt territorium.
De här projekten utesluter alla möjligheter till att genomföra lösningen med två stater, eftersom de kommer att medföra att stora delar av ockuperade palestinska områden annekteras och att det som återstår görs till utspridda öar utan geografisk närhet och nödvändiga vattentillgångar – vattentillgångar som israelerna vill ha för sig själva.
Detta försök att genomföra ensidiga projekt kommer att förstöra allt kvarvarande hopp om att blåsa liv i fredsprocessen.
Det kommer även att leda till en bitter period med spänningar och konflikter, som människorna i detta område redan har betalt priset för – i årtionden.
Påståendet att det inte finns någon palestinsk partner eller motsvarighet är helt ogrundat.
Jag upprepar att vi är fast beslutna att återvända till förhandlingsbordet omedelbart för att nå en lösning på den här långa konflikten, grundat på den konstitutionella makt som jag fått genom grundlagen, varigenom PLO: s styrelse, ordförande och förhandlingsavdelning anförtros ansvaret för förhandlingen.
Det betonade jag också när jag talade med Ehud Olmert på telefon för att gratulera honom till hans ämbete för några dagar sedan.
Under samtalet betonade jag vår sanna önskan om att genast återvända till förhandlingsbordet för att förhandla fram fred.
Hela världen kräver det av oss, och vi ber att det internationella samfundet agerar snarast för att stödja oss, för att förhindra att området glider ned i en avgrund och en ny konfliktcykel som har en negativ inverkan, inte bara på Mellanöstern, utan på hela världen, vid en tidpunkt när regionen även upplever andra spänningar.
Vi vill se handling utifrån internationella lagar och kartan.
Vi vill ha förhandlingar mellan parter som ett alternativ till Israels politik med ensidighet och diktat och nedvärderandet av motparten.
Allt detta är extremt viktigt för oss, eftersom det bara är genom förhandling som vi verkligen kan ena människorna i regionen, samtidigt som vi ger dem fredliga principer, utveckling och modernisering som vi delar med människorna i Europa.
Jag tackar er än en gång för er inbjudan och för er gästvänlighet.
Jag känner att jag har talat inför vänner, som delar vår entusiasm att främja värderingarna frihet, demokrati, tolerans och dialog.
Jag är säker på att ni kommer att fortsätta att stödja det palestinska folkets rättvisa kamp tills vi får vår frihet och bygger en oberoende stat i det heliga landet utifrån gränserna från 1967 med staten Israel.
Tack för att ni lyssnade på mig.
