# ID: svediakorp-gov467683
# author: Margot Wallström, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-05-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,246
# sentences: 68
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Herr talman, ärade ledamöter!
Tack till er alla för era bidrag liksom för er kritik.
Jag tror att det hjälper den pågående diskussionen.
När jag kom in i politiken för många år sedan lärde jag mig att det finns tre grundläggande uppgifter för alla politiska partier och organisationer.
Den första är att kunna beskriva verkligheten, så att folk kan känna igen verkligheten som den är och hålla med om att det är rätt sätt att beskriva världen de lever i.
Den andra uppgiften är att lägga fram en vision, att säga ” det är hit vi vill nå, detta är vad vi vill uppnå en dag ”.
Och den tredje är att kunna förändra verkligheten, att genomföra eller tvinga fram förändringar som vi vill uppnå.
Jag tror att det fortfarande gäller.
Det är precis kommissionens linje.
Vi har en plan.
Vi vill visa ledarskap, först och främst genom att kunna beskriva den verklighet vi lever i, så att folk kan känna igen verkligheten som den är och hålla med om att det är rätt sätt att beskriva världen vi lever i.
Vi har faktiskt försökt att hjälpa genom att beskriva vad vi har hört genom våra aktiviteter med plan D och från medlemsstaterna och alla institutioner som varit inblandade i dessa aktiviteter, inklusive pubbesök.
Jag var i London förra fredagen för att lyssna på britternas farhågor om EU.
För det andra har vi upprepat att vi vill ha solidaritet, välstånd och trygghet, de värderingar som vi har lagt fram i fördragen.
För det tredje har vi visat vägen genom att förändra verkligheten i världen vi lever i.
Det är så man engagerar människor och visar EU: s extra värde: genom att arbeta tillsammans för att förändra människors vardagsliv.
Det vet vi genom Eurobarometerundersökningarna och genom alla våra kontakter.
Det är vad folk förväntar sig av oss.
Det är så vi kan komma tillbaka och ta itu med de konstitutionella frågorna, för det är så vi kan visa att vi måste förändra hur vi tar beslut.
Vi måste bevisa att vi måste göra EU mer öppet och demokratiskt.
Vi kan inte stoppa det arbetet nu och säga att vi bara ska vänta på en konstitution.
Vi måste göra både och.
Vi måste gå framåt på båda vägarna samtidigt.
Det är enda sättet att återfå medborgarnas förtroende.
Precis som ni känner jag en stor frustration över att ha förlorat ett projekt av det slag som konstitutionen står för.
Men lösningen ligger inte i personliga påhopp eller försök att ta strid enbart genom oförskämd retorik.
Det har funnits en brist på konkreta förslag på vad man ska göra i Frankrike och Nederländerna, där vi fick ett nej och där vi har varit tvungna att samtala med medborgarna igen för att återvinna deras förtroende för alla konstitutionella projekt.
Det är vad vi egentligen borde diskutera.
Vilken sorts agenda kan vi upprätta för att återskapa förtroendet i de länder som har många problem?
Jag tror starkt på en av idéerna som nämndes.
Íñigo Méndez de Vigo föreslog att se över kostnaderna för ett Europa utan EU.
Jag tycker att det är en lysande idé, som är värd att utforska.
Låt oss undersöka om vi kan göra det tillsammans och därefter beskriva våra resultat.
Vi har flera exempel för att beskriva kostnaden av ett icke-EU för folk: energipolitiken och det faktum att vi inte har utrikesministrar och så vidare.
Det kommer att göra oss mindre effektiva, mindre synliga, mindre demokratiska och mindre öppna.
Vi måste helt klart sluta att skylla på varandra, för vi är inte ensamma om det här: vi behöver regeringarna i medlemsstaterna.
Varför skulle den svenska regeringen, eller någon annan regering som inte har ratificerat än, ge sig in i ett projekt eller riskera något när de ser att det inte finns någon lösning?
Ingen har presenterat en lösning ännu, men det finns åtminstone sju eller åtta olika idéer om hur man ska föra projektet framåt.
Kommissionens idé är därför att börja med att visa EU: s extra värde genom att förändra verkligheten och göra vårt bästa för att tillgodose medborgarnas intressen.
Vare sig det gäller energipolitiken, kampen mot arbetslöshet eller kampen mot brottslighet och terrorism måste vi agera.
Under tiden måste vi visa att en konstitutionell överenskommelse skulle hjälpa oss väldigt mycket för att kunna agera mer effektivt.
Samtidigt måste vi tala med regeringarna för att försäkra oss om att vi tar upp de saker som vi vill genomföra i framtiden och att vi delar samma värderingar och ideal för framtiden.
Det är ett steg mot att hitta en konstitutionell överenskommelse.
Vi vill inte ha ett tvåväxlat EU eller kärngrupper.
Vi tror att medlemsstaterna bör agera i enighet och att vi bör hålla i EU-projektet tillsammans.
Det betyder att vi går framåt samtidigt på båda vägarna.
Vi har visat här att vi har lyssnat på vad folk har sagt till oss om prioriteringarna, och jag tror att ni håller med mig.
Den första fråga folk tar upp när vi pratar med dem på pubar, universitet eller någon annanstans är de konkreta frågorna.
De vill att politiken ska vara klar: de vill att vi tar ställning i frågor som påverkar deras vardagliga liv.
Det är vad de förväntar sig av oss.
Det gör det också enklare att återvända till de konstitutionella frågorna.
Vi kan definitivt följa upp idén med att beskriva kostnaden av ett icke-EU.
Vi bör även planera ett tidsschema för en konstitutionell överenskommelse.
Det är därför vi pekade mot möjligheten nästa år, när vi firar 50-årsjubileet av Romfördraget, så att medlemsstaterna kan enas om vägen framåt.
Det är vårt svar på medborgarnas frågor.
Att kunna förklara en medborgarnas agenda – folkets prioriteringar – det är ett steg i rätt riktning.
Timothy Kirkhope är inte här, men låt mig ändå säga att kampen mot terrorismen är ett väldigt viktigt argument.
Är vi verkligen övertygade om att de nationella vetona ska vara kvar?
Det europeiska bevisupptagningsbeslutet är ett exempel, och det blockeras fortfarande i rådet.
Det är ett väldigt viktigt förslag som skulle hjälpa myndigheterna som upprätthåller lag och ordning att göra sitt arbete mer effektivt.
Vi kommer att gå vidare med de förslagen.
Konstitutionen är inte död.
Estländarna förklarade att de ratificerade den som ett politiskt ställningstagande, inte för att de tror att frågan kommer att lösas omgående.
Det var deras syfte.
Men de inser också att vi måste leta efter andra lösningar för att tillfredsställa både fransmännen, nederländarna och andra medlemsstater, inklusive de som har sagt ja.
Det är inte lätt att säga till de länderna att de måste göra om det hela på grund av att vi har gjort några ändringar.
I dag ser vi inga omedelbara lösningar på problemet, men vi fortsätter att gå i täten för de konstitutionella frågorna, liksom för att förändra folks verklighet, och vi kommer att lägga fram en politisk agenda, en medborgarnas agenda.
