# ID: svediakorp-gov467576
# author: Richard Corbett, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 689
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Detta är ett rykte som jag blir tvungen att leva upp till, eller kanske borde jag säga ett rykte som jag blir tvungen att gottgöra.
Även min grupp välkomnar betänkandet från Sylvia-Yvonne Kaufmann.
Vi anser att det är ett utmärkt betänkande, där man har lyckats hitta rätt balans.
Den ursprungliga logiken i fördragen att ge kommissionen initiativrätt – vid den tiden lade kommissionen fram förslag medan rådet bestämde – var helt och hållet i sin ordning vid den tidpunkten.
Vi ville inte att rådet skulle arbeta utifrån motstridiga förslag som lades fram av olika medlemsstater, utan på grundval av ett gemensamt förslag som hade utarbetats av en institution som tillhör oss alla – kommissionen – en institution som är skyldig att tjäna samtliga medlemsstaters intressen i de förslag som den lägger fram.
Det var sedan upp till rådet att på egen hand undersöka förslaget, ändra det om så ansågs nödvändigt, och sedan godta eller förkasta det.
Det rådde en viss balans.
Men sedan de ursprungliga fördragen skrevs har Europaparlamentet inrättats, som för första gången valdes genom direkta val 1979, och som på senare tid har fått medlagstiftande befogenheter.
Till följd av den nationella erfarenheten förväntar sig medborgarna i de flesta av våra medlemsstater att ett parlament har initiativrätt, att dess ledamöter kan föreslå lagstiftning samt att ledamöterna, när de ställer upp för val, kan säga att de tänker föreslå det ena eller det andra.
Detta saknas i Europaparlamentet.
Visserligen saknas denna rätt även i vissa nationella parlament, och flera parlament har en sådan rätt i teorin, utan att i praktiken utöva den.
Detta är likväl något som våra medborgare förväntar sig.
Så hur har vi försökt lösa detta på EU-nivå?
Genom Maastrichtfördraget gavs parlamentet rättigheten att begära att kommissionen lägger fram lagstiftningsförslag – en rättighet som rådet redan har.
I praktiken har detta vanligtvis fungerat riktigt bra.
Nu har kommissionen uppgett att den också kommer att lyssna mycket noggrant på parlamentet och samråda med oss innan den drar tillbaka förslag.
Jag välkomnar denna variant där vi inte direkt delar på initiativrätten, men ändå kan ha ett nära samarbete, både när det gäller att lägga fram och att dra tillbaka förslag.
Jag anser att kommissionen lyssnade riktigt noga på oss i fråga om det senaste paketet, men tyvärr inte när det gällde förslagen om ömsesidiga bolag och en europeisk stadga för föreningar.
Där anser jag att kommissionen borde ompröva sin ståndpunkt.
Men på det stora hela anser jag att systemet har fungerat riktigt bra.
Om kommissionen ska kunna försvara sitt monopol på initiativrätten måste den fortsätta att utöva denna rättighet på ett ansvarsfullt sätt, upprätthålla en dialog med parlamentet, samt ta till sig den berättigade oro som parlamentet ger uttryck för.
Kommissionen måste också godta att rätten att dra tillbaka förslag inte innebär en rätt att lägga in veto i lagstiftningsprocessens sista skede.
Rätten att dra tillbaka förslag borde gälla fram till slutet av första behandlingen inom varje organ, i parlamentet och sedan i rådet.
När rådet väl har nått en gemensam ståndpunkt och den kommer tillbaka till parlamentet tillhör den inte längre kommissionen.
Det är en gemensam ståndpunkt från rådet som vi kommer att behandla, och så kommer den att förbli under den återstående lagstiftningsprocessen.
Kommissionen kommer fortfarande att fylla en funktion, men i detta skede bör den inte ha rätt att dra tillbaka förslaget, vilket skulle rubba systemets balans.
Den bör ha rätt att dra tillbaka förslaget under de första skedena, som den har nu.
Jag välkomnar det som har föreslagits av vårt utskott.
Det råder balans i förslaget genom att man föreslår att det ska finnas en vederbörlig motivering, en vederbörlig dialog, ett korrekt samråd och ett förhandsmeddelande.
Om vi kan samarbeta utifrån detta anser jag att det finns en någorlunda korrekt balans inom ramen för de nuvarande fördragen.
