# ID: svediakorp-gov467537
# author: Juan Evo Morales Ayma, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,563
# sentences: 157
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Genom ledamöterna i parlamentet vill jag sända en särskild, varm och broderlig hälsning till alla Europas folk.
Jag är oerhört glad över inbjudan att delta i detta enormt viktiga möte mellan två kontinenter: Amerika och Europa.
Jag är ärad, glad och stolt över att vara här med er, och jag har tackat ja, inte bara till att tala till er utan också till att lyssna till er.
Vi jordbrukande ursprungsbefolkningar från Amerika, särskilt från Bolivia, tillhör en dialogernas kultur, en livets kultur – en jämviktens, rättvisans och jämlikhetens kultur.
Som Europaparlamentets talman sa kommer jag från en mycket enkel familj, från aymarafolket.
Historiskt har vi varit utestängda, men vi stänger ingen ute.
Historiskt har vi levt i slaveri, men vi har aldrig hållit andras familjer som slavar.
Vi vill inkludera, vi kämpar för sammanhållning med respekt för andra folks mångfald, och när vi, tack vare mitt folks samvete, vann presidentposten som ursprungsbefolkning var det inte genom ett hämndbegär utan genom vårt folks förhoppningar.
Statens frånvaro i våra ursprungsbefolkningars jordbrukarsamhällen har lämnat mycket övrigt att önska, och därför vill vi lösa de sociala problemen, de kulturella problemen, de ekonomiska problemen och de strukturella problemen i mitt land.
Det finns jordbrukarsamhällen helt utan resurser för att lösa hälsoproblem.
Traditionell medicin erkänns inte, och det finns ingen strategi för att lösa problemen.
Vi medger att vissa framsteg har gjorts genom Unescos medverkan.
Utbildningsfrågan har övergivits.
Det kan vara av intresse för er att veta att min mor – må hon vila i frid – var analfabet och att min far knappt kunde skriva.
Han var också analfabet.
Mina föräldrar hade inga handlingar alls.
Under vår korta tid i regeringsställning, under de nästan 110 dagar som vi innehaft ämbetet, har vi därför påbörjat arbetet med läs- och skrivkunnighet, tack vare förbehållslöst samarbete med vissa latinamerikanska, europeiska och asiatiska länder.
Vid månadens slut kommer närmare 2 000 personer att ha fullföljt sina studier i läs- och skrivfärdigheter.
Vi vill utrota analfabetismen i mitt land.
Vi gör framsteg i frågan om dokumentation, också tack vare solidariteten från andra länder.
Hittills har nästan 50 000 personer försetts med handlingar, har vi fått veta, utan kostnader (jordbrukarfamiljer i ursprungsbefolkningen, särskilt kvinnor) tack vare internationellt samarbete.
I detta avseende finns familjer som helt har övergivits: de har inga handlingar och saknar därför vissa medborgerliga rättigheter.
Detta är en mycket angelägen fråga i mitt land.
Jag vet att människans bästa vän, hunden, här i Europa och i vissa andra världsdelar har pass för att kunna resa från ett land till ett annat.
I mitt land har en del av oss inga handlingar alls – inga identitetskort och inga födelseattester – som gör det möjligt för oss att delta i val.
Vi kommer därför att fortsätta med vår kampanj för identitetshandlingar: inom mindre än två månader har vi utfärdat nästan 50 000 handlingar utan kostnad, och vi kommer att förse en eller två miljoner människor med handlingar utan kostnad.
Också tack vare samarbete med vissa latinamerikanska länder genomför vi kampanjer för att hjälpa de fattigaste familjerna med hälso- och sjukvård.
Vi har på mindre än två månader botat 8 000 människor genom kostnadsfria ögonoperationer.
Detta är några av de sociala problem som vi står inför i mitt land.
Denna politiska rörelse, MAS-partiet, som ursprungligen kallades ” Politiska instrumentet för folkens suveränitet ”, skapades av bonderörelsen i den indianska ursprungsbefolkningen.
Den har alltså inte skapats av en grupp politiska experter, yrkesutövare eller intellektuella, utan den föddes för att kämpa mot orättvisor, för att kämpa för ekonomiska och sociala krav, närmare bestämt 1995, för att förändra vårt Bolivia, för att få slut på diskriminering och för att förändra den politik som historiskt sett har varit inriktad på att utrota ursprungsbefolkningarna i vårt land och på vår kontinent.
Vi urinvånare är också människor, vi har samma rättigheter, samma skyldigheter och vi vill åstadkomma förändringar.
Och jag är mycket glad över att denna politiska rörelse har fört mig till presidentposten.
Ni ska veta att jag tyvärr inte har haft tillfälle att studera vid universitetet – den största tillgång som jag och vår rörelse har är ärlighet.
Jag känner stor respekt och beundran för talmannen som nämnde våra förfäders universella lag, ochsom är ursprungsbefolkningarnas lag: du ska inte stjäla, du ska inte vara svag, du ska inte ljuga.
Den universella lagens princip har fört oss hit, och det är min plikt att tillämpa våra förfäders lag för att förändra vår historia.
Jag är säker på att ni har frågor om många strukturella spörsmål, många sociala spörsmål.
Hittills har vi fattat tydliga beslut om att rädda våra naturtillgångar, både förnybara och icke förnybara tillgångar – naturtillgångar som gör det möjligt att lösa mitt lands sociala och ekonomiska problem.
Jag skulle vilja nämna kampen för att försvara kokablad, kampen för vatten, för att förhindra privatisering av vattentillgångarna och kampen för kolväten, en kamp som också fördes av våra förfäder, indianledare som Tupac Amaru, Tupac Katari and Bartolina Sisa: det var kampen för vårt land.
Bolivia har så stora tillgångar, och ändå finns så mycken fattigdom.
Vi talar inte om att fördela fattigdomen utan snarare om att omfördela välståndet, och för att omfördela välståndet måste vi se till att återvinna det, genom förstatligande.
Det är sant att olje- och naturtillgångar förstatligades två gånger under förra århundradet.
Och nu, i detta nya århundrade, måste min regering och det bolivianska folket åter förstatliga, tillsammans med många sociala områden, både från landsbygden och från staden.
Jag vill att ni ska förstå att ingenting kommer att exproprieras och att ingen kommer att fördrivas.
Jag vill vara mycket uppriktig och tala till er med den största respekt.
Våra familjer kommer till Europa därför att de måste, därför att de saknar arbete och många drivs bort.
Historiskt sett har mitt land, min region och faktiskt hela Amerika, som förr kallades Abya Ayala, aldrig någonsin drivit bort någon.
Vi kommer inte heller att driva bort någon i och med detta förstatligande.
Jag förstår mycket väl att de måste rädda sina investeringar och att de har rätt till vinster, men de kan inte äga kolvätena och inte heller kontrollera dem.
Den bolivianska staten kommer att ha kontrollen över källor och inspektionscentraler.
Varje företag som har investerat i landet har alla rättigheter att rädda sina investeringar och rätt att göra vinster men inte att kontrollera, och de kommer därför att bli partner och inte ägare till våra naturtillgångar.
Jag beklagar verkligen att vissa delar av medierna vill försätta oss i konflikt med regioner, med kontinenter, med länder, med företag.
Vi tillhör en solidaritetens kultur, en ömsesidighetens kultur, och det är därför viktigt att söka lösningar gemensamt.
Det är sant att vi måste samverka i denna förändringsprocess i Bolivia, men jag föreslår er också att vi ska lösa problemen tillsammans, antingen de är Amerikas problem eller Europas.
Jag förstår att invandringen är ett problem för EU.
Till följd av bristen på arbete överger många människor Amerika och Bolivia för att komma till Europa.
Det enda sättet att lösa det problemet på är att skapa arbetstillfällen i Bolivia, att garantera att det finns en marknad för småskalig tillverkning, för mikroaffärsmän, för kooperativ, för sammanslutningar, för kollektiva företag.
Det kommer säkert att få slut på massinvasionen av bolivianer på den här kontinenten.
Industrialiseringen av naturtillgångar är viktig.
Ni vet att vi historiskt sett har utsatts för en ständig plundring av våra naturtillgångar.
Under vissa perioder har staten haft kontroll över naturtillgångarna, antingen det har gällt olja eller mineraler, men har inte kunnat genomföra någon industrialisering för att skapa ett mervärde i dessa naturtillgångar.
Efter förstatligandet kommer det att bli vår uppgift att industrialisera, tillsammans med våra partner, antingen de är stater eller företag.
Ingen kommer att utestängas eller marginaliseras.
Vi är övertygade om att industrialiseringen av våra naturtillgångar kommer att leda till ett slut för massflykten från mitt land till andra länder.
Tidigare var det Förenta staterna eller Argentina, men jag beklagar djupt att många av våra bröder och systrar nu kommer till Europa för att söka efter arbetstillfällen.
Det finns en central fråga som är ett problem för er och också för oss: kokain och narkotikahandel.
Jag vill säga er att vi som tillhör ursprungsbefolkningen inte har en kokainkultur.
Vi har inte någon narkotikahandelskultur.
Kokain är ett nytt problem som tyvärr har importerats.
Det måste föras en verklig och kraftfull kamp mot narkotikahandel.
Kampen mot narkotikahandeln får inte bli ett verktyg för att styra, för att på nytt kolonisera eller för att tvinga till underkastelse.
Jag beklagar att vissa länder i Amerika använder frågan om narkotikahandel som ett verktyg för att tvinga till underkastelse.
Jag menar att vi alla har ett ansvar för att bekämpa narkotikahandel på ett kraftfullt och verkligt sätt.
Jag vill också säga att koka inte är detsamma som kokain.
Jag har tittat närmare på kokabladens historia i Europa.
De europeiska länderna var de första som använde kokabladen industriellt.
Nu talar vi om 1800-talet.
Det är först på senare tid som man i Latinamerika och Förenta staterna har börjat industrialisera användningen.
Och kokablad kan inte vara tillåtna för Coca-Cola och samtidigt olagliga för området runt Anderna, för ursprungsbefolkningarna.
Jag menar att det är viktigt att omvärdera kokabladet, men jag vill säga att det under min regering inte kommer att bli fritt att odla koka och inte heller något totalförbud mot koka.
Jag är glad att säga att vi diskuterar med våra kolleger som odlar kokablad hur vi kan rationalisera odlingen, och jag vill försäkra er att vi talar om ett litet område med kokaodling för varje familj: 40 gånger 40 meter.
Vi är fullständigt medvetna om att en andel av kokabladen går till en illegal marknad, och vi anser inte att det är acceptabelt.
Utrotningspolitiken med ekonomisk ersättning och sedan utrotning med militära styrkor har lämnat mycket övrigt att önska när det gäller de mänskliga rättigheterna, och det enda sättet att få slut på den konfrontationen är att kokaproduktionen kontrolleras av själva bonderörelsen, att den rationaliseras och att man på det sättet gör kampen mot narkotikahandeln effektiv.
En liten produktionskvot på 40 gånger 40 meter – många som har tittat närmare på frågan måste ha läst om de så kallade, där det inte är frågan om flera hektar utan 40 gånger 40 meter – måste kontrolleras och skörden måste användas till laglig förbrukning – vad kan väl vara bättre än att industrialisera för att gagna mänskligheten?
Kampen mot narkotikahandeln har dock inte slutförts i och med den kontrollen utan det är också viktigt att kontrollera föregångarna, de kemiska agenserna.
Och vilket sätt kan vara bättre än att, tillsammans med er, kontrollera banksekretessen?
Den verkliga narkotikahandlaren är nämligen inte den person som just nu sitter i fängelse i Bolivia – vi har undersökt detta under en kort period – utan den som hanterar tusentals miljoner US-dollar.
De går inte omkring eller reser med bussar eller lastbilar och bär med sig dollarbuntar.
De använder privata banker.
Vad kunde vara bättre än att kontrollera de privata bankerna, och även de statliga bankerna, för att få slut på denna del av narkotikahandeln?
Jag vill ta tillfället i akt för att, genom er, berätta för alla nationer i Europa om den respekt och den beundran som jag känner för Europeiska unionen.
Vi i Bolivia vill också gärna att de andinska folken, latinamerikanerna, sydamerikanerna ska enas.
Det kommer att vara vårt ansvar.
I den processen kommer det med all säkerhet att krävas dialog och tålamod för att föra samman våra länder.
Jag säger detta eftersom vi i Bolivia har beslutat att omdana Bolivia, att riva upp ekonomiska modeller som inte har löst de sociala problemen för att förändra kolonialstaten.
Med största respekt vill jag också säga att det vi har för närvarande är en kolonialstat.
Men vi föreslår inte någon väpnad kamp eller förändring.
Jag beklagar verkligen att det pågår väpnade konflikter i vissa av Bolivias grannländer.
Tack vare denna politiska rörelse, som har vuxit fram ur den historiskt sett mest föraktade och hatade delen, den del som har lidit mest av diskriminering: de ursprungliga indianbefolkningarna.
Varför talar jag då om ursprungsbefolkningarna?
Den senaste folkräkningen 2001 visade att 62,2 procent av landet befolkades av ursprungsfolk.
Jag skulle säga att vi som tillhör de ursprungliga indianbefolkningarna står för mer än 70 procent eller nästan 80 procent.
När Bolivia grundades 1825 bestod 90 procent av befolkningen av ursprungsfolk men bara 10 procent grundade Bolivia.
I alla fall deltog dessa 90 procent i kampen för självständighet och nu vill vi förändra, demokratiskt och fredligt, genom en omdaning av Bolivia.
Vi vill genomföra en demokratisk, kulturell och fredlig revolution, utan någon konfrontation.
Jag anser att detta kommer att leda till en verklig förändring, som gör det möjligt att leva i fred med social rättvisa.
Jag förstår mycket väl de länder och många affärsmän som vill ha rättssäkerhet.
Vi kämpar alla för rättssäkerhet, men för att uppnå detta är det viktigt att vi har social trygghet, hälso- och sjukvård, utbildning, bostäder och arbete.
Det kommer att bli så när vi får tillbaka våra naturtillgångar och när hela den bolivianska befolkningen kan dra nytta av dem.
Det är den omvandling vi vill se på de ekonomiska och politiska områdena.
Jag är ytterst nöjd med det stöd som vi får från FN: s generalsekreterare.
Vid toppmötet med presidenterna i Europa, Latinamerika och Västindien blev jag inbjuden till ett kort möte med FN: s generalsekreterare Kofi Annan, som lovade mig sitt fulla stöd för en lagstiftande församling, både i form av rådgivning och ekonomiskt stöd, för att garantera den genomgripande demokratiska omvandlingen av mitt land.
Jag vill att ni, med er stora erfarenhet, också är delaktiga i denna genomgripande förändring.
Jag är övertygad om att Europa är symbolen för demokrati och att Europa försvarar demokratin och de mänskliga rättigheterna.
Och jag vill särskilt be er att hjälpa oss försvara de mänskliga rättigheterna i Bolivia.
Att försvara de mänskliga rättigheterna i Bolivia innebär att skapa arbetstillfällen, hälso- och sjukvård samt utbildning och att få tillbaka våra naturtillgångar.
Jag vill med största respekt säga er att det har funnits regeringar tidigare, under diktaturerna, som har gjort sig skyldiga till massakrer.
Ni känner mycket väl till Bolivias historia.
Men också demokratiska regeringar massakrerade Bolivia, för att försvara andra intressen än de bolivianska, och vissa av dem flydde till Förenta staterna.
Vi har via det bolivianska rättsväsendet krävt att de personer som förödmjukade Bolivia utlämnas, och jag vill be om ert stöd för att se till att de personer som har ställt till med så stor skada för det bolivianska folkets mänskliga och ekonomiska rättigheter ställs inför den bolivianska rättvisan, däribland Gonzalo Sánchez de Lozada och Sánchez Berzaín, som dödade många människor i mitt land.
Vi vill att de ska ställas inför rätta i det bolivianska rättsväsendet.
I denna förändringsprocess söker vi inte bara politiskt samspel och samförstånd mellan länder utan också integration, genom att mitt land förses med en vägstruktur.
Bolivia, Sydamerikas hjärta, har inga vägar ut till havet till följd av en historisk orättvisa.
Min regering kan lösa problemet med vägstrukturerna, tillsammans med alla våra grannländer.
Vi har bara en del gemensam med Peru, men vi har ingen belagd väg gemensam med Chile, eller med Argentina via Potosí, eller via Tarija, eller via Brasilien.
Jag hyser stor tillgivenhet och respekt för min vän Brasiliens president.
Det är inte sant att vi är oense, som vissa medier vill få er att tro.
Vi har en strategisk allians med Brasiliens regering.
Jag ser Lula, en tidigare fackföreningsledare, som en äldre bror som ger mig verklig vägledning.
Jag skulle också vilja ha vägledning från er här i Europa.
För en stund sedan sa jag att vi inte utestänger någon, utan snarare vill inkludera.
Jag vill lära av er, men framför allt vill jag lära mig hur man söker lösningar inom ramen för god balans, rättvisa och jämställdhet.
Detta är min stora önskan, och det är det som vi slåss för.
Vi i vår regering, en folkets regering som företräder ursprungsbefolkningen, har nu den möjligheten, med stöd av många intellektuella sektorer och även företag i Bolivia.
Min erfarenhet hittills har varit att vissa av medborgarna säger två saker till mig: ” Jag är inte indian, men nu är jag för indianer. ”
De säger: ” Regeringarna brukade få oss att gråta därför att vi var ledsna, nu får de oss att gråta därför att vi är rörda, med värdighet, en känsla av suveränitet, respekt och framför allt en känsla av att vi får tillbaka våra naturtillgångar. ”
Därför vill jag säga till er, ärade ledamöter av Europaparlamentet, att jag genom er vill bevara en strategisk allians för livet, för mänskligheten.
Det sätt som ursprungsbefolkningarna lever på innefattar inte utestängning eller marginalisering utan snarare – vill jag betona – solidaritet och ömsesidighet, inte bara bland människor utan också harmoni med moder jord.
Vi är enormt oroade över hur den västerländska industrialiseringsmodellen påverkar planeten jorden, moder jord: Om vi inte förändrar industrialiseringen kommer alla inom kort, inte bara ni eller vi, att ha ett livsproblem.
Jag menar att det är väsentligt att ta upp initiativ och förslag som kommer från folket för att försvara och bevara mänskligheten, och att detta huvudsakligen kan göras genom att vi respekterar moder jord och lever i harmoni med henne.
Vi kan lämna viktiga bidrag genom vår livsstil.
På grundval av våra lokala organisationer, antingen det är unioner, samhällen eller äldsteråd, dessa forum som för en kontinuerlig debatt och föreslår lösningar.
Jag har lärt mig att det inte handlar om att införa program eller riktlinjer utan om att fånga upp förslag och program, till mänsklighetens fromma.
I denna förändringsprocess är det viktigt hur man deltar i Bolivia, och det innebär ingen underkastelse eller underdånighet – vissa har beskrivit oss som ” marionetter ” – utan snarare att vi måste dela principer och erfarenheter på en bred linje.
Vi hoppas att detta korta besök i Europaparlamentet kan tjäna ett syfte.
Vi vill inte längre vara någon tiggarstat.
Bolivianska regeringar har i allmänhet gått utanför landet för att söka bistånd – de tiggde ihop till landets statsbudget.
Vi vill få slut på det.
Jag är säker på att vi, genom att öka exportvolymerna och höja priserna – ett rimligt pris, ingen utpressning eller något påtvingat pris – och genom att ta tillbaka våra naturtillgångar, kommer att göra slut på tiggarstaten.
Jag beklagar djupt att vi har en tiggarstat, och tillsammans med er, genom att granska vår historia, vill vi nu i detta nya århundrade lösa dessa sociala och kulturella problem.
Jag vill, på det bolivianska folkets vägnar, särskilt för indianrörelsen, säga att vi vill ha strategiska allierade i vårt försvar för livet.
Vi vill få slut på hatet, rasismen, föraktet.
Vi kommer från en inkluderande kultur, inte en kultur som utestänger, trots att vi själva har blivit utestängda, och när jag fick höra att Europaparlamentet hade bjudit in mig hit blev jag verkligt glad och mycket stolt.
Jag vill att också ni ska känna stolthet över de indianska ursprungsbefolkningarna, som försvarar livet.
Det är en ära för mig, och en ny erfarenhet, även om vi alltid är nervösa i början – förlåt mig – men jag vill säga, från hjärtat och med den största respekt, att jag önskar ert stöd i arbetet med att rädda livet och förbättra den sociala och kulturella situationen i mitt land.
Tack så mycket.
