# ID: svediakorp-gov467397
# author: Elisa Ferreira, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-04-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 912
# sentences: 37
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Kommissionens initiativ att se över det statliga stödet till innovation är i stort sett positivt och kommer vid rätt tidpunkt.
Innovation är ett av nyckelinstrumenten för att återuppliva EU: s internationella konkurrenskraft och genomföra de målsättningar med tillväxt och sysselsättning som fastställdes i Lissabon.
På en ofullständig marknad som innovationsmarknaden sker detta emellertid inte naturligt utan måste åstadkommas.
Trots betydelsen av detta område finns det ändå ingen bestämd europeisk stödpolitik, varken för innovation eller för forskning och utveckling.
Vad mera är: de gemensamma ekonomiska resurserna är bedrövligt otillräckliga, vilket framgår av den budgetplan som vi snart ska rösta om.
Vi är därför beroende av politik som fastställs i respektive medlemsstat.
Det kräver överensstämmelse med konkurrenspolitiken och med den inre marknadens funktion, vilket inte alltid är enkelt.
Den stora obalans som fortfarande finns mellan europeiska länder och regioner kan dessutom leda till stora skillnader i kvalitet och stödbelopp.
Företag och institutioner från de yttersta randområdena bör inte utestängas från ett EU byggt på kunskap och innovation.
Vi är medvetna om svårigheterna med uppgiften, men också om dess betydelse för EU: s framtid.
Vi hoppas därför att den oro bland EU: s medborgare som uttryckts av deras företrädare här i kammaren får vederbörlig uppmärksamhet från kommissionen, trots de betänkanden som kommit fram och som tidigare talare har nämnt.
Det betänkande vi nu har framför oss är resultatet av en förlikning och konstruktiv förhandling på parlamentsnivå.
Som skuggföredragande för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet vill jag uttrycka min tacksamhet för den öppenhet som de olika delaktiga ledamöterna har visat, inbegripet folk från min grupp och andra, och jag vill berömma Sophia in ’ t Veld för hennes betänkande.
Bland de förslag som antagits av utskottet för ekonomi och valutafrågor vill jag uppmärksamma kammaren och kommissionen på ett antal frågor: Den första är behovet både av att förenkla och förbättra insyn och jämförbarhet när det gäller de byråkratiska förfarandena för att bevilja statligt stöd.
Tydlighet är avgörande inte bara för att kommissionen ska kunna bedöma att dessa förfaranden stämmer överens, utan det är ännu viktigare att kriterier och effekten av det statliga stödet kan göras tydligt för företagen, medborgarna och särskilt de små och medelstora företagen.
Begrepp som ” marknadsmisslyckande ” i motsats till ” marknadsbrist ” är sannolikt inte särskilt tydliga för medborgarna.
Mer relevant är kanske översikten av vissa politiska instrument mot bakgrund av tillgänglig erfarenhet.
Låt mig nämna några av dem: För det första måste det offentliga kapitalets roll jämfört med det privata kapitalets klargöras när det gäller stödet till innovationsprocesser.
Uppfattningen om risk och obalanserad information stöter ofta bort privata investeringar i vissa av de största projekten, och den offentliga investeringens roll kan inte ersättas i detta fall.
För det andra måste begreppet innovation gälla mer än enbart teknisk innovation, vilket redan har nämnts.
Innovation blir endast betydelsefullt om det även innefattar icke-tekniska aspekter, både inom industri och tjänster.
För det tredje måste typen av företag som kan erhålla stöd ses över.
Det finns ingen anledning att exempelvis storlek och stödets varaktighet ska vara nyckelkriterier.
När det gäller riskkapital är det ingen vits med att ha alltför mycket avgränsning av de nystartade företagens tidiga stadier och sedan ingen alls på senare stadier, när det sannolikt skulle vara mer nödvändigt och mer användbart.
För det fjärde är det värdefullt att anpassa sammanhållningspolitiken till målsättningar som är mer förenliga med Lissabonstrategin, såsom ett ökat immateriellt stöd och en förstärkt bedömning och övervakning av detta.
Avslutningsvis bör parlamentet fästa särskild uppmärksamhet på europeiska producenters konkurrenskraft på världsscenen i förhållande till statligt stöd som beviljas av tredjeland till nya konkurrenter inom olika industrisektorer.
Det är en fråga som borde hamna högre upp på dagordningen i unionens internationella handelsförhandlingar.
Stödbelopp som tilldelats konkurrenter utanför EU bör icke desto mindre tas med vid fastställandet av det europeiska ramverket för statligt stöd.
Jag har tagit upp ett fåtal av frågorna, och jag vill bara lägga till ytterligare två: Den första handlar om klargörandet av statligt stöd när det gäller kluster, och jag var glad att se att ni särskilt hänvisade till det i ert tal, herr kommissionsledamot.
Jag avser stöd till innovationsrelaterade och befintliga kluster, där många endast kommer att överleva om de lyckas med en dynamisk innovation.
Processen är ofta horisontell till sin natur, och innovationsprocessen kräver offentligt stöd.
Stödet är en avgörande faktor för att främja, och undanröja hinder för, samarbete mellan olika representanter.
Den andra av dessa två avslutande frågor gäller behovet av att kombinera statligt stöd till innovation med sammanhållningspolitik på ett mer konsekvent sätt så att vi faktiskt inte bygger upp ett Europa på flera nivåer när det gäller Lissabonpolitiken.
Vi ser statligt stöd som en av nycklarna till att överbrygga innovationsunderskottet i Europa, även om det varken är ett prioriterat eller enskilt instrument.
Europas framgång som ett dynamiskt, konkurrenskraftigt och sammanhållet område beror därför på stödets kvalitet.
Jag är övertygad om att andan av samarbete mellan parlamentet och kommissionen kommer att leda till positiva framsteg i förhållande till de målsättningar som vi anser är viktiga.
