# ID: svediakorp-gov467228
# author: Martin Schulz (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-04-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 894
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


,. – Herr talman, mina damer och herrar!
Det är av olika anledningar mycket svårt att minnas offren i denna olycka på en årsdag som denna.
Det lidande som dessa människor har upplevt går inte mäta.
Jag fick själv, när jag var borgmästare i en tysk stad, möjlighet att se efter barnen från de familjer som hade drabbats av nedfallet från Tjernobyl, och det var en av de svåraste erfarenheterna i mitt politiska liv.
Cynismen hos dem som bar ansvar för det som hände går inte att beskriva, och jag instämmer i Hans-Gert Poetterings åsikt om att ifall vi ska minnas det som hände denna dag för tjugo år sedan, måste vi minnas att detta var resultatet av en olycka i en diktatur.
Hemlighållandet av uppgifter, undanflykterna och förnekandet av ansvar vållade en tidsförlust, tid som behövdes för att åtgärder omedelbart skulle vidtas för att minska människors lidande.
Om ni således minns offren i dag måste ni också komma ihåg vem som var ansvarig och ha klart för er hur stort, hur historiskt, detta ansvar är.
Jag delar dock inte Hans-Gert Poetterings åsikt att denna hågkomst inte borde användas som ett tillfälle för något grundläggande beslutsfattande om hur atomkraft utnyttjas.
Som alla grupper i denna kammare – nej, ursäkta, med undantag för De gröna kanske – finns det olika åsikter inom min egen grupp.
Jag har partikolleger som intar en annan ståndpunkt som skiljer sig från min, men varenda en av oss måste, i efterdyningarna av Tjernobyl, svara på den fråga som Tjernobyl utgör ett exempel på och som det har åskådliggjort för varje enskild individ, nämligen frågan om huruvida det som är tekniskt möjligt faktiskt är moraliskt försvarbart.
Som jag ser det har svaret redan getts, och det är negativt.
Jag anser att det finns tre grundläggande skäl för att vara skeptisk mot atomenergi.
För det första kan man påstå att olyckshändelser i kärnkraftverk är sällsynta.
Det är de verkligen, men när de inträffar får de så förödande effekter att man måste, med tanke på den lilla risk som finns jämfört med den katastrof som de lika gärna kan medföra, besluta sig för att den lilla risken inte är värt det.
Jag anser inte att det finns några tvivel.
Det finns ett annat skäl.
Bara under de senaste veckorna har vi sett ett exempel i Indien på det som vi diskuterar i samband med Iran, nämligen att missbruket av civilt utnyttjande i militärt syfte inte är något nytt, utan snarare att det har pågått i årtionden.
Internationella atomenergiorganet hade aldrig någon jurisdiktion när det gäller militär användning, men det var aldrig heller i stånd att hindra att förbudet mot spridning kringgicks genom att civila anläggningar byggs och sedan utnyttjas i militärt syfte.
Risken för detta är alltför stor.
För det tredje är det exakt på grund av den sömlösa övergången från ett användningsområde till ett annat som Förenta staterna, genom sitt felaktiga agerande, har gett upphov till ytterligare ett exempel.
Irakkriget inleddes på grundval av ett ifrågasatt argument som löd ” vi förhandlar inte med diktatorer som Saddam som vill köpa massförstörelsevapen ”, och ändå pågick samtidigt förhandlingar med en diktator – en i Nordkorea – som faktiskt ägde kärnvapen, så det budskap som sändes ut löd: ” vi attackerar er inte om ni har kärnvapen, men vi attackerar om ni inte har det ”.
Detta var detsamma som att bjuda in varje diktator på planeten att komma över olagliga kärnvapen så snabbt som möjligt.
Även detta måste beaktas när vi diskuterar Tjernobyl.
Ända sedan min tidigaste ungdom har jag deltagit i kampanjer mot kärnkraft i mitt eget land.
Det faktum att erfarenheten inte fick mig att bli miljöpartist är, skulle jag vilja säga, en lycklig omständighet för De gröna, men det finns många i min politiska familj som tycker som jag.
Det finns andra som inte gör det, och jag vill tala klarspråk för deras räkning också.
Jag måste värdera deras argument och framföra dem också.
Det finns medlemmar i min grupp som i likhet med Hans-Gert Poettering anser att detta är en risk som man kan ta, och jag måste respektera dem också.
Det finns dock en sak som jag skulle vilja tillägga: det är att det är en olycklig omständighet att vi alla finner en viss cynism oundviklig.
Motståndare till användning av kärnenergi vet att det finns personer som är för den, och att det finns de som kan förverkliga användningen.
En ny kärnreaktor är för närvarande under byggnad i Finland.
Det finns stater runt om i världen som bara befinner sig i början av att göra civilt bruk av kärnkraft, och eftersom riskerna är så stora har också de som av princip är mot kärnenergi ett intresse i att vi investerar så mycket pengar som möjligt i en så hög säkerhetsstandard för den som möjligt.
Detta kanske är cyniskt, men det är en slags cynism som vi, tjugo år efter Tjernobyl, måste stå ut med.
