# ID: svediakorp-gov467161
# author: Sarah Ludford, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-04-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 369
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Det finns uppenbarligen en ohelig allians – även om den inte är erkänd och även om den är oavsiktlig – mellan de turkiska säkerhetsstyrkorna, PKK och de europeiska motståndarna till Turkiets anslutning.
De bidrar alla med sin del för att hindra Turkiets framsteg mot en EU-anslutning.
Den turkiska polisen och armén tjänar inte den turkiska regeringens intressen i sin omåttliga användning av våld mot dem som protesterar i Diyarbakir och andra städer.
Byråkratins traditionella makt lyder inte under regeringens demokratiska kontroll.
Faktum är att militären har ett egenintresse i att våldet fortsätter, eftersom det stärker dess makt, dess betydelse och dess resurser.
PKK använder terroristmetoder och har otvivelaktigt framkallat och orsakat en del av våldet nyligen, men dess mål att nå ett erkännande av det kurdiska folkets kulturella, språkliga och politiska identitet delas av många kurder som inte stöder våld.
I detta hänseende ses PKK som frihetskämpar.
Den utmaning som de turkiska myndigheterna misslyckas med är att skilja de orubbliga våldsmotståndarna från dem som vill följa en demokratisk väg till en politisk lösning.
En mycket hoppfull utveckling under de senaste dagarna har varit de mycket nyanserade kraven från personer som Ahmet Türk och från Osman Baydemir, som är borgmästare i Diyarbakir, på ett slut för våldet och på politiska diskussioner.
Jag beklagar delvis att kommissionen inte sa någonting om att uppmuntra den turkiska regeringen att slå in på den vägen: inte bara på en väg mot sociala och ekonomiska framsteg, vilket naturligtvis behövs, inte bara på en väg mot erkännande av språkliga och kulturella rättigheter, utan på en väg där man faktiskt talar om en politisk dialog och en politisk lösning i den kurdiska regionen i sydöstra Turkiet för att bygga den turkiska staten.
Kommissionen verkar dra sig för att ge den turkiska regeringen denna uppmuntran.
Vi måste alla samlas och uppmuntra premiärminister Erdogan att fortsätta där han tycktes börja i augusti förra året, men där han kört fast, säkerligen på grund av armén.
Vi måste alla hjälpa honom att få igång den politiska dialogen om en lösning.
