# ID: svediakorp-gov467159
# author: Camiel Eurlings, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-04-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 405
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Den situation vi diskuterar här i eftermiddag är tragisk, eftersom de aktuella händelserna har varit mycket tråkiga för Turkiet och för de kurdiska medborgarna i Turkiet.
Låt oss vara tydliga: PKK är en terroristorganisation och det finns aldrig någon ursäkt för terrorism.
Jag säger som parlamentariker att det nationella parlamentet i Nederländerna kämpade hårt för att PKK skulle föras upp på terroristförteckningen.
Det kan aldrig finnas någon ursäkt för terrorism.
Samtidigt måste vi dock fråga oss själva om alla de som protesterar verkligen stöder våldet.
Många analytiker har dragit en helt annan slutsats.
De säger att majoriteten av det kurdiska folket inte vill ha våld, de vill bara ha en blomstrande framtid – med ekonomisk, social och kulturell utveckling – inom staten Turkiet.
Nu, mer än någonsin, måste vi investera i dessa människor.
I parlamentets betänkande, som antogs i slutet av 2004, krävde vi utveckling i sydöstra Turkiet och ökade kulturella rättigheter för kurderna.
Det måste sägas att premiärminister Erdogan sedan dess hållit imponerande tal.
I denna svåra tid måste dessa ord dock mer än någonsin åtföljas av handling.
Vi måste göra sociala och ekonomiska investeringar så att folket och deras familjer får en blomstrande framtid, och så att de inte vill ha våld för sina barn.
Vi måste investera i ökad kulturell frihet.
Om tv och radio i Turkiet avsatte mer sändningstid för kurdiska program, skulle Roj TV i Danmark inte vara lika viktig längre.
” Village guard ” -systemet bör förvisso avskaffas och internflyktingar bör få hjälp att återvända till sina ursprungsregioner.
Nu är det dags för vishet i stället för stora ord.
Det är dags för den turkiska regeringen att försöka finna samtalspartner som är respektabla och som vill ha fred.
Jag vill nämna Osman Baydemir och Ahmet Türk, som är en av ledarna för Demokratiska samhällspartiet (DTP).
Dessa människor måste fortsätta att ta ställning mot våldet, men om de fortsätter att göra det måste den turkiska regeringen kunna samarbeta med dem i stället för att inrikesministern hotar att ställa dem inför rätta.
Jag tror att samarbete och vishet är vägen.
Låt oss se till att de kurdiska medborgarna känner sig hemma i en turkisk stat.
Det är den enda lösningen.
