# ID: svediakorp-gov467102
# author: Luisa Morgantini, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-04-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 626
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Jag anser att Margrietus van den Bergs anförande var utmärkt.
Det råder inga tvivel om att det är ett huvudmål att utrota korruption om vi vill garantera att biståndet används effektivt, och Margrietus van den Berg har beskrivit de instrument som behövs för att möjliggöra detta: öppenhet, deltagande och ansvar.
Parlamenten och det civila samhället spelar en avgörande roll, och förfaranden som medger mer insyn och spridning av information är en central faktor.
Det är dessutom nödvändigt att de sociala aktörerna blir mer delaktiga i arbetet med att definiera strategier mot fattigdom, där deltagandet fortfarande inte är så stort, inte heller på nationell nivå.
Slutligen är särskild finansiering nödvändig för att övervaka samarbetsåtgärderna.
Jag anser att det är omöjligt att tala om korruption i utvecklingsländer utan att se på det andra sidan av myntet: I vilken grad är vi, som utvecklade länder, ansvariga för korruptionen i dessa länder och vilken nytta drar vi av den?
Marios Matsakis gav några mycket tydliga exempel.
Detta betyder dock inte att påtryckningarna ska mildras beträffande den korruption som många ledare och regeringar i utvecklingsländer, och ibland också icke-statliga organisationer, faktiskt gör sig skyldiga till.
Kampen mot korruption i mottagarländerna måste också utvidgas till korruption i företag från industriländerna, och kampen mot personer som gör sig skyldiga till korruption bör vara en del av ett effektivt och öppet partnerskap.
Givarländers institutioner som är belägna i mottagarländer måste åta sig att bekämpa fenomenet på plats, genom att peka ut företag där det förekommer korruption och förvisa dem till det land de tillhör, som Margrietus van den Berg även sa, och de måste ha modet att agera när korruptionen lurar inom våra egna institutioner på plats.
Förutom att korruption är en fråga om etik, utgör den också en kostnad som alla måste betala, inbegripet skattebetalarna i EU.
Att inte binda bistånd är en annan viktig aspekt på sambandet mellan korruption och effektivt bistånd.
Obundet bistånd – vilket är nödvändigt av etiska skäl – garanterar större insyn i förfarandena samt i tilldelningen och förvaltningen av kontrakt, och skulle också öka biståndets värde.
Siffrorna är väldigt tydliga: bundet bistånd innebär i medeltal en ökad kostnad för varor och tjänster på mellan 15 och 30 procent, och ökar till så mycket som 40 procent för livsmedelsbistånd.
Det skulle vara mycket värt om vi kunde komma fram till en lämplig definition av offentligt utvecklingsbistånd.
Jag anser att offentligt utvecklingsbistånd, som ofta sväller ut på grund av att omfattande belopp ges till skuldavskrivning, fredsbevarande åtgärder, fredsframtvingande och konfliktförebyggande insatser, till invandrares återvändande till hemlandet och gränskontroll, inte får ändras.
I den här typen av scenario kan budgetstöd bli en viktig kanal för stöd till de fattigaste, mest skuldtyngda länderna, i syfte att utrota fattigdomen och nå millennieutvecklingsmålen.
Jag anser dock att det är avgörande – vilket dessutom hävdas i trepartsdokumentet om ett europeiskt samförstånd om EU: s utvecklingspolitik – att medlemsstaternas regeringar och gemenskapens institutioner försöker samarbeta med varandra och harmonisera sin politik, vilket även gäller de internationella finansinstituten, inte bara för att bli den ledande givaren i världen, utan också den mest ansvarsfulla givaren och den mest kompetenta när det gäller att utarbeta politiska åtgärder för att få slut på de ökande utlandsskulderna i den södra delen av världen, och därmed bidra till att utrota fattigdomen och, om jag får vara så djärv, även bidra till att utrota vissa orättvisor, och kanske också krig.
