# ID: svediakorp-gov467096
# author: Margrietus van den Berg (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-04-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 786
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, fru kommissionsledamot!
Jag är glad att vi här i parlamentet i dag har en seriös debatt om en fråga som inte alltid är lätt att diskutera inom ramen för en debatt om utvecklingssamarbete.
Om man ser det kvantitativt är EU världens största givare, men det har funnits en växande global medvetenhet under de senaste åren om att det sätt som stödet riktas på är minst lika viktigt som dess kvantitet.
Förra årets Parisförklaring om biståndseffektivitet utgör en viktig referenspunkt för att agera på det här området.
Kommissionen har nyligen svarat på denna genom ett paket med åtgärder som gäller biståndets effektivitet, vilket vi snart kommer att diskutera i utskottet för utveckling och samarbete.
I mitt eget initiativbetänkande, som vi ska rösta om i dag, finns ett antal viktiga rekommendationer om hur man ska göra biståndet mer effektivt.
Biståndets effektivitet beror i stor utsträckning på god förvaltning, i frånvaro av korruption.
Det är inte bara så att biståndspengar försvinner genom korruption, utan korruption är också ett hinder för utveckling och har en oproportionerlig effekt på samhällets fattigaste medlemmar.
Detta gör att det blir svårare, och ibland omöjligt, att få tillgång till grundläggande samhällstjänster, såsom grundläggande utbildning och hälso- och sjukvård.
Korruption är ett enormt problem på global nivå.
Uppskattningar som Världsbanken gjort tyder på att över 1 biljon US-dollar – dvs.
1 000 miljarder – betalas ut i mutor varje år.
I Afrika, världens fattigaste kontinent, är det belopp som uppskattas gå förlorat 148 miljarder US-dollar, vilket motsvarar mer eller mindre 25 procent av kontinentens BNP, och korruption finns på alla samhällsnivåer och nästan alla påverkas av den: politiker, statstjänstemän, medier, multinationella företag och det internationella givarsamfundet.
Ansvaret för god förvaltning och effektivt bistånd delas av givarsamfundet och utvecklingsländerna själva. ” Det krävs två för att dansa tango. ”
I mina förslag behandlas det som vi – EU, kommissionen och medlemsstaterna – kan göra i praktiken, helst tillsammans med världssamfundet som helhet.
Mitt huvudsakliga förslag är att man upprättar en svart lista över korrupta regimer, som inte bör få ytterligare lån från banker eller andra finansinstitutioner.
De som lånar ut pengar till regeringar på en sådan lista skulle utsätta sig själva för skuldrisken och skulle inte ha möjlighet att be världssamfundet att lösa ut dem.
Detta skulle förhindra att folket blir de slutliga offren för personer som Marcos, Kabila, Abacha eller några av deras efterföljare.
Jag föreslår också att en liten del – 0,5 procent – av det belopp som betalas ut direkt till ett lands regering ska betalas som budgetstöd till väktare från det civila samhället.
Sådana grupper, som tillhör det organiserade civilsamhället, är aktiva i den offentliga övervakningen av regeringens inkomster och utgifter när det gäller utvecklingsmålen.
Det måste också finnas stöd – som skulle tas från samma belopp – för nationella parlament, vilket skulle ge dem möjlighet att bättre utöva sin övervakande funktion tillsammans med väktarna.
Ett annat förslag är att företag som visar sig ha varit inblandade i korruption när det gäller projekt i utvecklingsländer därefter bör uteslutas från upphandlingar inom EU.
Också här föreslår jag att man sammanställer en svart lista över sådana företag.
De som kan visa att det har skett en förbättring, till exempel genom förändringar i ledningen, skulle få en andra chans och tas bort från listan.
Slutligen får inga medlemsstater inom EU dröja längre med att ratificera FN: s antikorruptionsfördrag, vilket går tillbaka till 2003.
För närvarande har endast två av dem gjort detta: Frankrike och Ungern.
Denna situation måste förändras.
Detta fördrag är den första internationella överenskommelsen om att använda internationell lag som ett medel för att bekämpa korruption, genom att till exempel förhindra och straffbelägga penningtvätt, snabbt frysa finansiella tillgångar i utländska banker, och konfiskera tillgångar där korruption bevisats.
Dessa är några av de förslag som jag har fört fram i mitt betänkande.
De representerar självklart bara några av de åtgärder som EU kan vidta för att hantera det enorma problem som korruptionen utgör för samhället, men låt oss – kommissionen, parlamentet och medlemsstaterna – prioritera dessa, så att vi inte längre bara klandrar utvecklingsländerna utan även erkänner att vi också har handlat fel.
Det kommer att bli intressant att höra hur kommissionen svarar på dessa praktiska förslag, eftersom det – som sagt – ” krävs två för att dansa tango ”.
