# ID: svediakorp-gov467080
# author: Thierry Cornillet (ALDE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-04-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 936
# sentences: 42
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Betänkandet om den gemensamma parlamentariska AVS-EG-församlingens arbete under 2005 står faktiskt på dagordningen.
Jag kommer inte att gå tillbaka och behandla betänkandet i detalj, utan kommer bara att hänvisa till två sammanträden, det i Bamako i april 2005 och det i Edinburgh i november 2005, utan att förglömma nästa sammanträde, vilket kommer att hållas i Wien i juni 2006.
Jag skulle vilja påpeka här i parlamentet hur värdefullt det är att de sammanträden som anordnas inom EU hålls i det land som innehar ordförandeskapet, såsom var fallet detta år.
Det förefaller faktiskt mycket logiskt att upprätthålla och bevara detta system som antogs för två år sedan.
Jag skulle också vilja belysa det gedigna bidraget från våra kolleger från AVS-länderna, och vi måste gratulera dem för detta.
Vi genomförde sex gemensamma uppdrag samtidigt, och tillåt mig att för första gången – men inte sista – betona adjektivet ” gemensamma ”.
Det är väsentligt att både den ständiga församlingen och delegationerna delar en gemensam vision.
Att göra motsatsen skulle över huvud taget inte vara motiverat.
Jag skulle också vilja påpeka att det har hållits ett allt större antal horisontella omröstningar mellan AVS-länderna och EU: s representation.
Enligt min åsikt bör förfarandet med separat omröstning användas så lite som möjligt utan att det nödvändigtvis behöver tas bort från arbetsordningen.
När nu detta sagts vill jag konstatera att målet på lång sikt skulle vara att hålla ett allt större antal omröstningar som gör det möjligt att säkra en AVS-EU-majoritet.
Vidare verkar det som om våra kolleger från AVS-länderna är mindre involverade i vad vi skulle kunna kalla en ” intellektuell ” roll.
Med detta menar jag att vi är överens med dem om att det som var en utgift för oss – nämligen EU: s del av utgifterna för AVS-budgeten – är en inkomst för dem.
Vidare blir behovet av parlamentarisk kontroll på dessa två nivåer allt klarare för dem.
För detta syfte har vi, för vår del, efterfrågat en budgetering av Europeiska utvecklingsfonden (EUF) för att garantera parlamentarisk kontroll av användningen av denna gemenskapsutgift.
Men parlamenten i AVS-länderna måste samtidigt se till att de belopp som de anser vara inkomster underställs parlamentarisk kontroll.
Detta är en gemensam kamp som vi måste utkämpa om det mycket viktiga behovet av parlamentarisk kontroll ska erkännas.
När det gäller framtiden för AVS välkomnar jag ändringen av Cotonouavtalet.
Budgeten för den tionde Europeiska utvecklingsfonden uppgår nu till 22 682 miljarder euro.
Vi har redan klagat här i parlamentet över det beloppet, vilket inte lever upp till våra förväntningar på 24 miljarder euro.
Det österrikiska ordförandeskapet har redan svarat oss.
Jag hyser inga tvivel om att mina kolleger parlamentsledamöterna snart kommer att diskutera denna fråga för att kräva en justering.
Det handlar inte om att upprepa samma frågor i det oändliga, men vi förväntar oss mer kraftfulla svar än dem som vi har fått.
Europeiska utvecklingsfondens överskott utgör också ett problem.
Fram till i dag uppgår det till nästan 11 miljarder euro, vilket naturligtvis ger upphov till frågor om metoden och ambitionen i de projekt som hanteras.
Det är oförlåtligt att 11 miljarder euro inte skulle ha spenderats i länder som har sådana extremt uppenbara behov.
Hur kommer Europeiska utvecklingsfondens framtid att te sig?
Om vi lever upp till våra politiska åtaganden under 2010 och om vi lyckas avsätta 0,56 procent av vår BNP till utvecklingsstöd, kommer EU att bevilja ytterligare 50 miljarder euro per år till denna budget, fast EU hade gjort ett politiskt åtagande att endast avsätta halva det beloppet, eller 25 miljarder euro, till Afrika.
Om man följer denna politiska linje står det ganska klart att det ytterligare stöd som tillgängliggörs faktiskt kommer att motsvara en årlig budget för Europeiska utvecklingsfonden.
Men om vårt sätt att använda de budgetmedlen skulle undersökas skulle detta ändå bara ge upphov till frågor.
Vidare undrar jag över den del av stödet till utvecklingsländer som kommer att förvaltas av EU och som kommer att uppgå till omkring 20 procent.
I detta fall, även om mitt ordval är lite starkt, kommer Europeiska utvecklingsfondens status att reduceras till ett mindre betydande stödinstrument.
Problemet med budgeteringen av EUF, som är absolut nödvändig och behöver göras så snart som möjligt, blir då ännu mer akut, liksom även dess ” fungibilitet ” eller utbytbarhet.
Med detta menas möjligheten att ge mycket ambitiösa regionala projekt, såsom järnvägsinfrastruktur, en plats i EU: s allmänna system för samarbete.
Detta skulle göra det möjligt att garantera samordning mellan medlemsländerna och EU.
Europeiska utvecklingsfonden kan bli det hjälpmedlet för samordning, och den gemensamma parlamentariska församlingen kan bli en särskild kontrollfaktor, med tanke på att samtliga av de minst utvecklade länderna i världen är medlemmar av den gemensamma parlamentariska församlingen.
Slutligen finns framför allt problemet med att förstå EU: s politik.
Det jag nyss beskrev som en gemenskapsutgift som är öronmärkt för utvecklingsstöd tillhandahålls av våra skattebetalare.
Med tanke på detta måste vi agera tydligt.
Det inte är bra om populisterna får tag på de siffror som jag har presenterat för er och upprört frågar: ” Vad i all världen gör ni med alla pengarna? ”
Därför är det viktigt att denna fråga ses och förstås utifrån ett politiskt perspektiv.
