# ID: svediakorp-gov467048
# author: Françoise Grossetête (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-04-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 421
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, fru kommissionsledamot!
Rätten till hälsa har ett universellt värde.
Utomordentliga framsteg har gjorts under de senaste 50 åren.
Samtidigt har dock kostnaderna fortsatt att stiga, och trots detta har vi stora svårigheter att erkänna att förebyggande hälsovård kostar betydligt mindre än sjukvård.
Vi upplever en verklig hälsokris på grund av bristen på förutseende och speciellt på grund av en rent bokslutsmässig strategi för hälsopolitiken.
Rätten till hälsa har som sagt ett universellt värde.
Det är inte bara Europeiska unionen som påverkas utan också resten av världen, där utvecklingsländerna drabbats hårdast.
Konsekvenserna av den väldokumenterade bristen på utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal – läkare, sjuksköterskor och så vidare – inom Europeiska unionen blir att medlemsstaterna vänder sig till läkare i utvecklingsländerna och därigenom förvärrar bristerna i de länderna.
Jag vill ta upp tre huvudpunkter.
För det första är det nödvändigt att utbilda hälso- och sjukvårdspersonal i utvecklingsländerna och att med alla medel se till att de stannar.
För att detta ska ske krävs det en bättre planering av hälsovårdssystemen i Europeiska unionen och Förenta staterna.
För det andra har det förekommit några fruktansvärda pandemier i världen under åtskilliga decennier.
Utvecklingsländerna är de mest sårbara, eftersom de varken har resurser för att informera och väcka medvetenhet eller tillräckligt med läkemedel för att stoppa sjukdomar som aids, malaria och tuberkulos.
Detta beror uteslutande på personalbrist.
För det tredje hade jag velat att vår resolution varit mer exakt på vissa nyckelpunkter, till exempel tillgången till läkemedel.
Även här anser jag att bristen på personal är avgörande, eftersom det inte finns någon på plats som kan agera som samlande punkt.
Jag välkomnar därför att vissa av EU: s företag i solidaritet med befolkningen i dessa länder distribuerar viktiga läkemedel eller vacciner.
Med tanke på vad vi vet om svårigheterna att genomföra en sådan utdelning i dessa länder, som i stort sett saknar infrastruktur och kvalificerad personal och där det ibland råder total brist på politisk vilja, blir den ofrånkomliga slutsatsen att Europeiska unionen måste göra allt för att stödja dessa åtgärder och till och med gå längre.
Tyvärr är kommissionens förslag sorgligt otillräckliga, och saker och ting kommer inte att förbättras av den berömda överenskommelsen om budgetplanen.
Vilka kommer då att drabbas av detta?
De huvudsakliga offren för våra brister är de mest sårbara individerna, inklusive kvinnor och barn.
