# ID: svediakorp-gov467042
# author: Glenys Kinnock (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-04-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 737
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Det är intressant statistik att det finns fler sjuksköterskor från Malawi som bor i Manchester i Förenade kungariket än i Malawi och att det finns fler läkare från Etiopien som bor i Chicago än det finns i Etiopien.
Totalt saknas uppskattningsvis 820 000 läkare, sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal.
Personella resurser är givetvis en central del i alla hälsovårdssystem, men i verkligheten fortsätter rekryteringen av sjukvårdspersonal och gisslet med hiv / aids att förlänga den kris som redan drabbar väldigt ömtåliga hälsovårdssystem i utvecklingsländerna.
Som ni sa, fru kommissionsledamot, lämnar många utvecklingsländerna därför att de har låga löner, dåliga arbetsvillkor, små utsikter till befordran och brist på utbildning i utvecklingsländerna.
Dessutom har de en press på sig att ta hand om ett stort antal patienter med hiv / aids och andra mycket svåra sjukdomar.
Den här kompetensflykten är det största hindret mot att tillhandahålla kvalitetsvård i Afrika.
Länder förlorar sina mest kvalificerade och erfarna sjuksköterskor.
Förra året miste Kenya 3 000 legitimerade sjuksköterskor, mestadels till Förenta Staterna och Förenade kungariket.
Det finns ett nettokunskapsflöde ut från Afrika, där vårdpersonal beslutar sig för att åka dit de kan tjäna pengar och föra sin karriär framåt.
Många kvinnor som jag har mött i Förenade kungariket, som jobbar på äldreboenden osv. gör detta därför att de vill tjäna pengar att skicka hem för att försörja sina barn i hemlandet.
En följd blir att de länder som förlorar arbetstagare inte har det kompetensområde som behövs för att utbilda sina ungdomar och utveckla sina ekonomier.
Vi i Europeiska unionen måste leta efter sätt att kompensera de här länderna som i så stor utsträckning utarmas på den kompetens som de behöver.
Jag välkomnar kommissionens omedelbara uppmärksammande av krisen.
Vi hoppas att vi kommer att få se strategier, och det är nästa steg, som tacklar grundorsakerna till det problem som vi talar om i kväll.
Problemet är att Afrika, trots den fruktansvärda sjukdomsbördan där, bara har 0,6 procent av världens legitimerade sjukvårdspersonal.
Hur kan det vara acceptabelt när pressen på hälsovård och sjukdomsutbredningen är så enorm där?
Jag är bekymrad över kommissionsledamot Frattinis förslag nyligen att främja rekrytering av högutbildade invandrare, däribland införandet av ett ” grönt kort ” för forskare, ingenjörer och läkare.
Parlamentet måste uppmana till ett aktivt slut på rekryteringen av sjukvårdspersonal.
Parlamentet uppmanar helt riktigt Europeiska unionen att utöva påtryckningar för en global uppförandekod om etisk rekrytering.
Håller ni, fru kommissionsledamot, med om att det här är något som kommissionen borde göra för att försöka ta itu med denna kris, som kvällens debatt handlar om?
Den andra sidan av myntet är att vi i Europa har en åldrande befolkning och minskande födelsestal.
Vi försöker därför dra till oss sjukvårdspersonal från andra länder för att ta itu med våra egna problem.
Det är väldigt svårt för utvecklingsländerna att höja lönerna till nivåer som är jämförbara med den industrialiserade världens.
Finansieringen måste i stället inriktas på hälsovårdssystemet och ansträngningar göras för att decentralisera hälsovården och stödja den regionala utvecklingen.
Jag anser också, vilket ingen annan har nämnt, även om det står i resolutionen, att videokonferenser är ett mycket viktigt sätt att ta itu med den här frågan på.
Jag var nyligen i Mauretanien och såg hur sjukvårdspersonalen vid ett mycket litet sjukhus i ett av landets ökenområden kontaktade franska läkare för att rådgöra om diagnoser på patienterna.
Detta är något som vi också kunde titta på och satsa mer seriöst på än vad vi gör för närvarande.
När det gäller praktiserande sjuksköterskor så borde dessa ges mer status än de har nu i utvecklingsländerna.
Detta är väldigt viktigt, liksom att se vad länder som Uganda gör, som ska decentralisera hälsovården och flytta ut den från storstäderna till landsbygden.
Vi har en mycket stor uppgift framför oss om vi verkligen ska kunna uppfylla millennieutvecklingsmålen.
Det är en stor uppgift när det gäller hälsa och vi behöver ge ett bidrag.
När det gäller budgetplanen, som vi nu diskuterar, har vi verkligen inget annat val än att leva upp till det som sagts i debatterna och uppfylla de åtaganden som ni har diskuterat i kväll.
