# ID: svediakorp-gov467033
# author: Mariann Fischer Boel, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-04-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 969
# sentences: 37
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Den världsomfattande bristen på läkare, sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal har nått en krisnivå i många delar av världen.
Åldrande befolkningar i Europa, Förenta staterna och de flesta välbärgade länderna tillsammans med alltmer sofistikerade medicinska behandlingar som kräver specialutbildad personal innebär att efterfrågan på hälso- och sjukvårdspersonal i industriländerna överstiger utbudet.
Och efterfrågan på hälso- och sjukvårdspersonal överstiger inte bara vår interna kapacitet att frambringa läkare och sjuksköterskor: den innebär också en stor påfrestning på den internationella marknaden för hälso- och sjukvårdspersonal.
Bristen på hälso- och sjukvårdspersonal i rika nationer är dock inte ens i närheten av den allvarliga brist som råder i många delar av Afrika, där bristen på hälso- och sjukvårdspersonal ofta kan innebära skillnaden mellan liv och död.
Med mindre än en sjukvårdsanställd per 1 000 människor i Afrika, jämfört med fler än 10 sjukvårdsanställda per 1 000 människor i Europa är det knappast förvånande att de upprörande och oacceptabla dödssiffrorna för barn och deras mödrar fortsätter.
Fler än ett barn av fem dör före sin femårsdag, och fler än en mor av hundra dör av graviditetskomplikationer i många afrikanska länder.
Utvecklingen mot millennieutvecklingsmålen i Afrika går oacceptabelt långsamt, med omvänd utveckling i vissa länder som en följd av hiv / aids.
Ansvaret för att ta hand om de sjuka läggs på familjer och samhällen som har mycket små resurser för att klara av den stora bördan.
I Världshälsorapporten 2006 koncentreras den internationella uppmärksamheten till bristen på hälso- och sjukvårdspersonal.
Denna rapport välkomnas varmt.
Den sätter strålkastarljuset på en kris som har utvecklats under många år men som nu förmodligen utgör det främsta hindret för att nå de hälsorelaterade millennieutvecklingsmålen – att begränsa mödra- och barndödligheten och att få kontroll över smittsamma sjukdomar som hiv / aids, tbc och malaria.
Utan läkare, sjuksköterskor, farmaceuter och annan hälso- och sjukvårdspersonal kommer det att bli omöjligt att förbättra vården eller att leva upp till våra åtaganden om att öka tillgången till grundläggande hälso- och sjukvårdstjänster.
Anledningarna till krisen är komplicerade.
Det har varit en ständig underinvestering i hälso- och sjukvården i utvecklingsländerna under många år, även i utbildningen av hälso- och sjukvårdspersonal.
Många länder i Afrika försöker fortfarande driva sin hälso- och sjukvård med en budget som understiger 10 euro per capita – det är mycket mindre än det minimum på 30 euro som anses nödvändigt för att tillhandahålla grundläggande hälso- och sjukvårdstjänster.
Men problemet är inte bara bristen på investeringar i Afrika.
Många länder i Europa och på andra ställen har underinvesterat och inte planerat tillräckligt för utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal för att möta de åldrande befolkningarnas behov.
Den rika världen kan locka till sig hälso- och sjukvårdspersonal från andra länder.
Konsekvensen för fattiga länder är att de utbildar hälso- och sjukvårdspersonal som lämnar landet, och i själva verket tillhandahåller de ett omvänt stöd till hälso- och sjukvården i industriländerna, genom att axla bördan med utbildningskostnaderna.
Att utbilda ytterligare hälso- och sjukvårdspersonal är bara en del av lösningen.
Många vårdanställda som är utbildade vill inte arbeta i de fattigaste och mest avlägsna områdena, där behoven är störst.
Det finns ett mönster av inre migration från landsbygds- till stadsområden, från den offentliga till den privata sektorn och från fattiga länder till rikare grannländer och sedan vidare till den rikare, industrialiserade världen.
Det är dock svårt att klandra den enskilde när man har sett de villkor som de tvingas arbeta under.
Vi måste få större förståelse för hälso- och sjukvårdspersonalens bevekelsegrunder och skapa stimulanssystem som uppmuntrar dem att arbeta där behoven är störst.
Drivande faktorer som dåliga arbetsförhållanden, låga löner – som utbetalas oregelbundet, brist på läkemedel och utrustning samt bristen på karriärmöjligheter bidrar tillsammans till att hälso- och sjukvårdspersonalen flyttar.
Det är faktiskt förvånande att det fortfarande, med de dåliga förhållandena, finns en hård kärna av hängiven sjukvårdspersonal i många afrikanska länder som fortsätter att göra ett fantastiskt jobb under mycket svåra omständigheter.
Det är viktigt att inte glömma det som har uppnåtts och den utvecklingsbara insatsen av många sjukvårdsanställda, som fortsätter att tjäna sitt folk trots utmaningarna i jobbet och arbetsmiljön.
Faktorer som lockar till migration – bättre löner i rika länder, bättre arbetsförhållanden och större trygghet, som ibland kombineras med aggressiva rekryteringsmetoder från privata rekryteringsföretag – spelar också en betydande roll för den ökande rörligheten hos sjukvårdspersonal.
Alla dessa frågor har beskrivits i kommissionens meddelande till parlamentet om EU: s strategi för att åtgärda bristen på personal inom hälsosektorn i utvecklingsländer.
Om vi ska få bukt med krisen måste lösningar börja utvecklas i de länder som berörs mest, och dessa lösningar måste främja planering och finansiering av utbildning, stöd och finansiering av sjukvårdspersonal och bättre tjänstgöringsvillkor.
Det är nödvändigt att nationella åtgärder stöds av regionala och globala åtgärder, där man delar med sig av kunskaper och bästa metoder, där man delar med sig av utbildningsresurser och där man förändrar internationella rekryteringsstrategier för att göra dem mer etiska.
Det är viktigt att vi granskar våra egna utbildningsprogram för sjukvårdspersonal och ökar vår egen produktionskapacitet för att bli mer självförsörjande.
Kommissionen har lett och samordnat utvecklingen av ett sammanhållet europeiskt svar.
Meddelandet om personal inom hälsosektorn har debatterats, och kraftfulla slutsatser kommer att antas av rådet.
EU: s medlemsstater har enats om en åtagandeförklaring som kommer att läggas fram på Världshälsodagen.
Detta bör visa för resten av världen att EU tar den här frågan på allvar och kommer att stödja en betydande åtgärd till svar på krisen.
