# ID: svediakorp-gov466964
# author: Paolo Costa, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-04-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 442
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
På mitt språk täcker ordet betydelsen av de två engelska orden och.
Men det verkar som om dagens förvirring inte enbart kan tillskrivas den språkliga faktorn.
Dessa två frågor är alltför viktiga för att behandlas gemensamt.
Jag måste emellertid medge att när det gäller ordets -aspekt är det tack vare parlamentets bidrag som det har gjorts grundläggande framsteg i fråga om körtid och körkort.
Jag vill bara göra en kommentar: det största bidraget till trafiksäkerheten som vi kunde komma med vore förmodligen att se till att färre människor använde vägarna.
Om vi arbetade snabbare och mer intensivt på det tredje järnvägspaketet skulle vi därför kanske lyckas lämna ett viktigare bidrag till säkerheten än genom något av de andra förslag som har diskuterats idag.
Men när det gäller ordets -betydelse, och finansieringen – vilket är ett problem som rör mig direkt som föredragande för denna åtgärd – undrar jag följande: Kan vi fortsätta att ändra förordningen i enlighet med de standarder som definierar säkerheten utan att besvara den fråga som våra medborgare ställer, nämligen vem som ska betala för det?
Detta anser jag är nyckelfrågan.
Det är ganska svårt att svara ” ja ”, delvis därför att vi också har insett att säkerheten är en enskild fråga, att det inte finns 25 typer av säkerhet och att det inte är möjligt för varje medlemsstat att upprätta sin egen säkerhet.
Men om det finns en enda säkerhet för alla länder så kan vi inte göra något annat än att definiera normativa, eventuellt enhetliga, åtgärder, och på ett klart och öppet sätt bestämma hur de ska betalas.
Det skulle då också kunna finnas tilläggsåtgärder, som är strängare och endast tillämpas i särskilda länder.
Men hur skulle vi även i det fallet kunna garantera att dessa oberoende åtgärder inte negativt påverkar eller får återverkningar på de andra ländernas säkerhet?
Medan vi väntar går verkligheten vidare.
Det vi har i dag är i själva verket en grundsäkerhet som finansieras genom biljettpriser och extra biljettkostnader, och som är mer eller mindre samfinansierad av medlemsstaterna i enlighet med de säkerhetsnivåer som de vill inrätta.
Detta system måste regleras på ett annat sätt.
Jag anser att medlemsstaterna bör betala åtminstone för de överskjutande åtgärderna och att det är viktigt att det finns klarhet i den grundläggande nivån för samfinansiering mellan operatörerna, eller ännu hellre mellan medlemsstaterna.
Vi måste följa åtminstone dessa principer för att kunna fortsätta vårt arbete.
