# ID: svediakorp-gov466892
# author: Javier Solana, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-04-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,163
# sentences: 71
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag talar inför er här i Europaparlamentet vid en tidpunkt som jag anser vara avgörande för den framtida freden i Mellanöstern, omedelbart efter inrättandet av den nya palestinska regeringen och valet i Israel.
Jag vill kort tala om det nuvarande läget och dra några slutsatser när det gäller det ansvar som Europeiska unionen bör ta för närvarande, vilket skulle kunna vara absolut avgörande för den framtida freden i Mellanöstern.
Jag börjar med situationen i de ockuperade territorierna.
Som ni vet har Hamas tagit kontroll över regeringen, det är ingen koalitionsregering utan en Hamasregering, och det program som har lagts fram av dess premiärminister Ismail Haniya är tyvärr inte godtagbart för världssamfundet.
Det innehåller ingen tydlig indikation på att Hamasregeringen är beredd att respektera de principer som har fastställts av EU, och inte bara av oss, utan även av kvartetten och världssamfundet, i en mycket vid bemärkelse: att avstå från våld som ett medel för att lösa konflikter – och denna konflikt i synnerhet – att erkänna staten Israel och att respektera de tidigare avtal som palestinierna och Israel har undertecknat.
Herr talman!
Jag anser att dessa principer är minimikrav om det politiska ideal som EU alltid har försvarat ska kunna förverkligas.
Detta ideal är inget mindre än en förhandlingslösning som leder till skapandet av en livskraftig palestinsk stat som lever i fred vid sidan av Israel, inom ramen den internationella lagstiftningens principer.
Det står klart, herr talman, att det inte kan bli någon fredlig uppgörelse om parterna anser att vapen kan lösa konflikten och att det inte kan finnas någon lösning som bygger på den internationella lagstiftningens principer om parterna åsidosätter den grundläggande principen att avtal måste följas.
Vi anser att allt detta får oundvikliga konsekvenser för EU: s del.
Vi måste vänta och se vad som händer i framtiden, men för närvarande är det omöjligt att se Hamas som en giltig samtalspartner om de inte ändrar uppfattning.
Herr talman!
Låt mig säga ett par ord om resultatet av det israeliska valet.
Det råder inget tvivel om att resultatet kan tolkas på många olika sätt.
Det skulle inte vara passande av mig att göra en detaljerad analys av resultatet av detta val, men jag anser att några kommentarer kanske kan hjälpa oss alla att finna ett sätt att analysera detta för att vi ska kunna identifiera olika arbetssätt.
För det första vill jag påpeka att även om det fanns en klar vinnare, Kadima-partiet, har partiet inte nått de resultat det ville, och detta kan påverka förhandlingarna för att bilda en koalitionsregering i viss grad, vilket är mycket viktigt, även om Ehud Olmert redan har valt arbetarpartiet som basen för sin koalition.
För det andra, och detta är viktigt, anser jag att vi måste notera att valresultatet visar på ett skifte från det strikt politiska mot det ekonomiska och sociala.
Jag anser att denna analys kan förklara det resultat som arbetarpartiet nådde, och de resultat som nåddes av Pensionärspartiet eller de partier som har en begränsad social eller lingvistisk grund, däribland Shaspartiet eller Israel Beitenu-partiet, den ryskspråkiga kolonins parti.
För det tredje, och detta är kanske det mest oroande för oss alla och för fredsprocessen, anser jag att valresultatet visar på en konsolidering av en önskan om vad jag skulle kalla separation, vilket åskådliggörs genom slutförandet av skiljemuren och frånvaron av en dialog mellan de två folken om fastställandet av Israels gränser.
Vi ser detta som en ohållbar situation.
Vi har alltid hävdat att de slutliga gränserna endast kan fastställas på grundval av en ömsesidig överenskommelse.
Vi är följaktligen positivt inställda till förhandlingar för att lösa dessa problem, som vi alltid har varit.
De israeliska väljarnas inåtriktade fokus har en parallell i Hamas önskan att inrikta sig på palestinska frågor och att ignorera Israel, vars rätt att existera de fortfarande vägrar att godta.
Och vi kan inte bortse från att allt detta får konsekvenser för möjligheterna att tillämpa det som vi kallar färdplanen.
Även om det råder svåra tider för färdplanen, måste den fortsätta att vara en referenspunkt för att söka en definitiv lösning på processen.
Herr talman, mina damer och herrar!
Mot bakgrund av aspekterna av fredsprocessen i Mellanöstern är segern i Palestina för en rörelse som Hamas, som är knuten till Muslimska brödraskapet, i fria och demokratiska val, vilket även har bekräftats av unionens egna observatörer, något helt nytt.
Europeiska unionen vill inte att Hamasregeringen ska misslyckas, och får heller inte önska detta, av princip.
Det vi vill är att denna regering, förutom att respektera de principer som den väl känner till och som har föreslagits av världssamfundet, även ska tillämpa principerna för lag och ordning, rättsstatsprincipen och demokratisk förändring, och bevara det palestinska samhällets pluralistiska karaktär.
Om Hamas gör detta kommer vi att kunna betrakta rörelsen som ett fullständigt legitimt politiskt organ.
Vilken ståndpunkt anser jag att EU bör inta i detta sammanhang?
Jag vill återigen betona något som står fullständigt klart: en tillfredsställande lösning på konflikten är och förblir en grundläggande prioritering för oss européer.
Vi måste nu mer än någonsin insistera på att endast en förhandlingslösning kan vara stabil och varaktig.
Vi måste följaktligen fortsätta att utöva påtryckningar på båda parterna att engagera sig för en förhandlingslösning på grundval av existensen av två stater.
Jag anser att vi i dag även bör upprepa att EU anser att freden måste bygga på respekt för 1967 års gränser och att endast de territoriella ändringar som båda parter har enats om kommer att vara godtagbara.
Som ni vet har EU: s roll ökat avsevärt under de senaste månaderna.
Vi har nu två uppdrag på plats: ett polisiärt uppdrag och det viktiga uppdraget vid gränsövergången vid Rafah, som fortfarande är mycket aktivt.
Över 200 000 personer har korsat gränsen från Egypten till Gaza och från Gaza till Egypten sedan gränsövergången öppnades i november, tack vare närvaron av hjälpsamma personer från EU.
Vårt huvudmål är att ta oss igenom den kommande tiden, då det kommer att fortsätta att råda en viss osäkerhet, på ett sådant sätt att EU, när villkoren för en förhandlad fred har förbättrats – och jag hoppas att detta kommer att ske snart – kan fortsätta att åtnjuta båda parternas förtroende och aktivt bidra till att nå fred när den tiden är inne.
När det gäller huvudparterna i konflikten är våra principer tydliga för närvarande, och lyder som följer: Med avseende på Palestina kommer EU att fortsätta att stödja president Mahmud Abbas och det fredsprogram som låg till grund när han valdes av en enorm och förkrossande majoritet av de palestinska väljarna, och detta får vi inte glömma.
I enlighet med kvartettens uttalande den 30 mars ser EU för närvarande över sina biståndsprogram till de palestinska myndigheterna.
Tills dess att Hamas otvetydigt ger uttryck för att de har för avsikt att respektera världssamfundets principer, är det självklart inte tal om att ” fortsätta som vanligt ”.
Men jag vill också göra det mycket klart att EU kommer att upprätthålla biståndet till det palestinska folket, och detta måste vi göra av minst två skäl: för det första för att det är ett moraliskt och oavvisligt krav som EU aldrig får avsäga sig – unionen har aldrig gjort det tidigare, gör det inte i dag, och kommer inte heller att göra detta i framtiden – och för det andra på grund av att den humanitära krisen och instabiliteten i de ockuperade territorierna inte gagnar någon, inte heller Israel.
Ett annat av Europeiska unionens grundläggande mål är att upprätthålla den palestinska myndighetens institutionella struktur.
EU har investerat mycket och har avsatt både resurser och gjort insatser för inrättandet av denna myndighet, och vi anser att den måste upprätthållas så att det en dag kan finnas en livskraftig och demokratisk palestinsk stat.
När det gäller Israel måste EU även i fortsättningen förkasta alla ensidiga åtgärder som kan äventyra tvåstatslösningen.
Unionen kommer särskilt att bevaka utvecklingen av situationen i Östra Jerusalem, i Jordandalen, där Israel genomför aktioner som är särskilt skadliga för palestinierna, samt byggandet av skiljemuren.
I enlighet med internationell humanitär rätt har Israel en rad skyldigheter som ockupationsmakt.
Underlättande av transporterna av humanitärt bistånd till den palestinska befolkningen är grundläggande, men enligt en strikt tolkning av denna skyldighet ska Israel även underlätta rörelsefriheten inom de ockuperade territorierna för att möjliggöra ekonomisk hållbarhet, utan att äventyra israelernas säkerhet, vilket ingen vill göra.
I detta sammanhang anser jag att det är viktigt att parterna snabbt börjar tillämpa det avtal om tillträde och rörelsefrihet som ingicks i november 2005 i Jerusalem, då jag var närvarande vid undertecknandet.
Detta avtal ledde till att gränsposten vid Rafah öppnades – vilken unionen som sagt är delaktig i – och andra mekanismer för passage mellan Israel och de ockuperade territorierna.
Jag vill betona det jag nu kommer att säga så eftertryckligt som möjligt och jag hoppas att alla förstår det, även vår gode vän, den framtida premiärministern Ehud Olmert: Israel måste överföra de pengar de samlar in genom tullar och skatter för den palestinska myndighetens räkning – pengar som inte tillhör dem – till denna myndighet.
Israel varken kan eller får hålla fast vid dessa pengar.
Jag vill förklara så högt och tydligt som möjligt att vi är beredda att arbeta med båda parter för att se till att dessa medel används för goda ändamål, och jag anser att detta kommer att bli möjligt, om det finns tillräcklig vilja på båda sidor.
För det tredje vill jag säga några ord om det internationella ramverket och unionens mål.
Vi måste fortsätta att arbeta med kvartetten.
Att försvara den internationella legaliteten kräver beslutsamt stöd från hela den gemenskap av stater som för närvarande är företrädda i kvartetten i större eller mindre utsträckning.
Vi måste också involvera arabstaterna, som kan, och i dag måste, göra mycket mer ur ekonomisk och politisk synvinkel.
I detta avseende vill jag hänvisa till initiativet Beirut-fredsplanen, som syftar till att även föra Hamas närmare denna plan, en plan som vid andra tillfällen har kallats den ” arabiska fredsplanen ”, eftersom jag anser att den kan erbjuda vissa möjligheter för att göra framsteg i den riktningen.
Jag anser att vi vid denna tidpunkt inte får glömma att den israelisk-palestinska konflikten pågår inom ramen för en allvarlig kris som påverkar hela Mellanösternregionen.
När vi arbetar med fredsprocessen måste vi minnas den positiva funktion som staterna i regionen kan fylla, men även minnas den negativa roll som vissa stater kan spela, och vissa faktorer som har negativt inflytande och negativa återverkningar, såsom läget i Irak eller i Iran.
Herr talman, jag kommer att avsluta så att ni inte måste be mig att sluta tala.
Resultatet av valet i de ockuperade territorierna och i Israel har otvivelaktigt skapat en ny situation.
Jag anser att Europeiska unionen måste närma sig detta på grundval av två principer som skenbart, men endast skenbart, kan förefalla motstridiga: strikthet och flexibilitet.
Varför strikthet?
För att upprätthålla de principer som har definierat EU: s ståndpunkt sedan Europeiska rådet i Venedig 1980, det vill säga respekt för de israeliska och de palestinska folkens rättigheter som måste befästas i en förhandlingslösning, som leder till – vilket jag har sagt så många gånger och som ni alla har upprepat – skapandet av en oberoende, suverän och demokratisk palestinsk stat som lever i fred vid sidan av Israel.
Det krävs även flexibilitet för att man ska kunna anpassa sig till de verkliga förhållandena på plats, som kommer att förändras, som kan vara föränderliga, och för att stödja alla lösningar som kan möjliggöra framsteg mot fred.
Jag vill också vända mig till den palestinska myndigheten på ett mycket direkt sätt från denna kammare, som representerar själva hjärtat av Europeiska unionen.
Hamas kan inte förändra sitt förflutna, men det kan och måste förändra sin framtid.
Jag vill säga till ledarna för Hamas att om de beslutar att det inte finns någon plats i framtiden för terror, våld och förnekande av realiteten att staten Israel existerar, kommer Europeiska unionen att veta hur den ska svara på detta på lämpligt sätt, som den alltid har gjort.
