# ID: svediakorp-gov466850
# author: Edward Fenech-Adami, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-04-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: MT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,653
# sentences: 127
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, ärade ledamöter av Europaparlamentet!
Det är en stor glädje och ära för mig att få tala inför parlamentet.
Som företrädare för ett av de länder som gick med i EU 2004 har jag nyvunna erfarenheter av vad utvidgning innebär, både när det gäller ett lands förberedelser inför EU-medlemskapet och medlemskapets konsekvenser för en ny medlemsstat.
För mitt land innebär EU-medlemskapet en naturlig återkomst till vårt hem i Europa, där vi hör hemma.
Vi är stolta över att tillhöra den familj av nationer som utgör EU, med dess andliga, kulturella och humanistiska arv.
Vår väg mot medlemskap var inte enkel.
Vi förde en lång och svår debatt som ledde till att det maltesiska folket för tre år sedan fattade ett tydligt och suveränt beslut till stöd för medlemskap, först genom en folkomröstning och därefter genom ett allmänt val.
Den livliga debatten gav oss möjlighet att öppet och fritt diskutera fördelarna och farorna med medlemskap, samtidigt som vi kunde undersöka medlemskapets eventuella påverkan, inte bara ekonomiskt utan även politiskt och socialt.
Denna process förde EU närmare folket, och det är något som vi bör fortsätta med.
Förberedelserna inför medlemskapet var mödosamma för de länder som blev medlemmar vid den senaste utvidgningen.
Ingen så stor utvidgning hade tidigare ägt rum, och aldrig tidigare hade kandidatländerna varit tvungna att genomföra så omfattande reformer som en del av förberedelserna inför medlemskapet.
Jag vill berömma samtliga nya EU-medlemsstater till att ha slutfört en så komplicerad process.
På samma sätt vill jag också berömma själva unionen för hur den fungerade som en oerhört effektiv katalysator till stöd för ländernas reformarbete.
Vi talar ofta om den pessimism som rådde i Europa efter de två folkomröstningarna förra året då EU: s konstitutionella fördrag förkastades.
Däremot erkänner vi inte riktigt hur väl och naturligt EU har lyckats införliva de nya länderna.
I motsats till vad somliga ansåg var inte 2005 ett ” annus horribilis ” för EU.
Det var tvärtom en stor framgång för unionen, för det visade att EU klarade av den största utvidgningen någonsin.
Nu för tiden glömmer vi ofta bort att utvidgningen faktiskt ägde rum för mindre än två år sedan.
Det innebär inte att livet efter utvidgningen är enkelt.
Tvärtom, det är svårt att anpassa sig till medlemskap, både när det gäller ekonomin och samhället.
Ledarna tvingas att fatta svåra och många gånger impopulära beslut.
Ett land måste i själva verket ta dessa beslut, oavsett om det går med i EU eller inte.
EU-medlemskapet gör bara dessa beslut mer konkreta och krävande, men också oundvikliga.
Det är fel av oss att ge EU skulden för reformer som är impopulära men som i själva verket har kommit till stånd genom beslut som varje ansvarsfull regering måste ta.
Det är fel av regeringarna att skylla dessa beslut på EU och sedan ta åt sig äran för behållningen.
Herr talman!
Jag vill också delge er mina åsikter i en rad andra frågor.
Jag börjar med några funderingar kring EU: s konstitutionella fördrag.
Vi måste inse att det fanns brister i lanseringen av konstitutionsprojektet, även om problemen snarare handlade om form än om innehåll.
För de nya medlemsstaterna framstod konstitutionsprojektet som förhastat och onödigt påskyndat.
Tidpunkten var ett befogat orosmoment.
För de länder som kämpade med förberedelserna inför medlemskap framstod tanken på ändrade bestämmelser i fördraget som om reglerna för loppet ändrades just när mållinjen var inom räckhåll.
Jag vet att det konstitutionella fördraget skulle effektivisera beslutsfattandet inom en union med 27 medlemsstater, men medborgarna i en del medlemsstater såg det uppenbarligen inte på samma sätt.
Den union som de växte upp i förändrades genom utvidgningen 1995 och i ännu större utsträckning genom utvidgningen 2004, och mot bakgrund av globaliseringen tycktes konstitutionsprojektet medföra ständiga förändringar.
Såhär i efterhand kan vi därför konstatera att det kanske hade varit klokare att låta detta viktiga projekt ta längre tid och att vänta inte bara tills de tio nya medlemsstaterna hade acklimatiserat sig, utan också tills samtliga 25 medlemmar hade hunnit vänja sig vid de nya förutsättningarna för Europeiska unionen.
Frågan hur vi ska ta oss ur det nuvarande dödläget kvarstår dock.
Vi ska självklart respektera folkets vilja i de två länder som röstade nej till det konstitutionella fördraget, men detsamma kan sägas om besluten i de 14 länder som ratificerade det.
I mitt hemland antogs exempelvis det konstitutionella fördraget enhälligt av vårt nationella parlament, och på så sätt grundmurades vårt engagemang för medlemskap och vår oenighet fick ett tydligt slut.
Nu måste vi inleda en dialog och diskutera de tänkbara scenarion vi har framför oss.
Ett scenario är att vi står fast vid åtagandet av de stats- och regeringschefer som undertecknade fördraget och försöker finna en lösning inom Europeiska rådet om fyra femtedelar av medlemsstaterna ratificerar det konstitutionella fördraget och en eller flera medlemsstater stöter på problem.
Det skulle då bli nödvändigt att fortsätta ratificeringsprocessen.
På så sätt kan den överenskomna processen fortsätta och vi kan efteråt besluta hur vi vill gå vidare.
Ett annat scenario skulle innebära att vi använder de två första delarna av det konstitutionella fördraget för att utarbeta en ” europeisk stadga ”.
Detta skulle kunna ge EU-medborgarna en tydlig och kortfattad text som de lättare kan ta till sig.
Den resterande delen av det konstitutionella fördraget har i stor utsträckning redan ratificerats genom de befintliga fördragen.
Ytterligare ett scenario skulle gå ut på att stärka protokollet om de nationella parlamentens roll.
Framför allt skulle deras rådgivande funktion när det gäller det europeiska projektet kunna utökas.
Det finns naturligtvis andra alternativ som vi kan överväga, vilket denna period av eftertanke ger oss möjlighet att göra.
Låt oss ta vara på den.
Herr talman!
Jag ska nu tala om det politiska ledarskapet inom EU.
Vi talar ofta om att det saknas ett sådant ledarskap.
Det beror inte på brist på initiativ, och definitivt inte på europeiska initiativ.
Det kan snarare bero på bristande samordning mellan initiativen, för hur kan vi förvänta oss ett politiskt ledarskap om vissa initiativ inte är sammankopplade?
Var finns samordningen när vi å ena sidan yrkar på solidaritet och å andra sidan inte lyckas frigöra de ekonomiska medel som krävs?
Vilken samordning har vi när vi upphäver gränser men samtidigt skapar hinder?
Vilken samordning har vi när vi uppmanar till en gemensam insats men sedan låter länderna själva lösa problemen?
Jag anser inte att de enskilda EU-institutionerna kan beskyllas för bristen på politiskt ledarskap, för deras initiativkraft och uthållighet talar för sig själv.
Vi bör bemöta ett eventuellt bristande förtroende för dessa institutioner.
Att inge förtroende är inte samma sak som att ha en viss färdighet.
Det är inget man föds med utan något som vi måste göra oss förtjänta av.
Vi måste därför fråga oss själva vad vi kan göra för att vinna tillbaka människors förtroende för EU och dess institutioner.
Vi kan göra detta genom att på nytt skapa ett band med folket, och i det avseendet vill jag berömma kommissionen, som genom plan D har tagit sig an den svåra uppgiften att minska avståndet mellan EU och medborgarna.
Eftersom Europaparlamentet väljs direkt på EU-nivå har denna institution en utmärkt möjlighet att stödja kommissionens arbete.
Det är inte längre ord som behövs för att skapa nära relationer med våra medborgare.
Det handlar om att lyssna mer, och om EU kommunicerar bättre kommer vi att ha större möjlighet att hörsamma medborgarnas önskemål och göra framsteg på alla områden som berör dem.
För att stärka förtroendet måste vi inte bara förbättra kommunikationen utan också uträtta mer inom de sektorer som EU redan är engagerat i.
Vi kan också öka förtroendet genom att visa att EU både vill och kan genomföra nya gemensamma initiativ inom sektorer där vi står inför nya utmaningar som enskilda länder inte klarar av på egen hand.
Vi måste hela tiden se till att medlemsstaterna och medborgarna får allt större behållning av EU.
Det är ännu viktigare att vi ökar förtroendet för EU genom att visa att vi låter förnuftet råda när vi antar riktlinjer, fattar beslut och agerar både internt och externt.
Med det menar jag att EU hela tiden ger uttryck för balans och rättvisa i sin politiska utveckling, sitt beslutsfattande och även i sina förehavanden med andra länder i världen.
I det avseendet tyder mycket på att jag kan känna mig optimistisk om att EU kan vinna tillbaka människors förtroende, eftersom unionen uppenbarligen är redo att stå på förnuftets sida.
Låt mig ge ett par exempel.
Eftersom jag kommer från Malta har jag bevittnat hur EU försöker finna en balans mellan stora och små länders intressen.
Jag har alltid varit övertygad om att det inte är storleken på ditt land som betyder något, utan styrkan hos dina idéer och klarheten hos din vision.
Naturligtvis spelar storleken också roll.
EU är dock unikt för vår ledarskapsmodell som balanserar stora och små länders intressen och ofta förenar dem i ett gemensamt intresse.
Vi bör lägga vikt vid det särskilda värde som unionen förmedlar.
Det är en dygd som gör EU till vad det är: rikt på mångfald och fullt av respekt inför medlemmarnas uppenbara skillnader.
Det kan också vara förklaringen till varför små länder känner en stark samhörighet med det europeiska projektet och framför allt med gemenskapsmetoden.
EU ökar de små ländernas inflytande, stärker deras identitet, framför allt den språkliga, och öppnar resten av Europa och världen för dem.
Europaparlamentet bör också fortsätta att utveckla denna balans och beakta de små staternas intressen.
EU varken kan eller bör styras av de stora länderna.
Tjänstedirektivet är ett annat exempel på hur EU-institutionerna utgör förnuftets röst.
Jag vill berömma parlamentets arbete med utarbetandet av en kompromisstext om detta viktiga initiativ.
Europeiska rådets godkännande vittnar också om ert goda arbete.
Nu när vi har en fungerande kompromisstext bör den rättsliga processen slutföras så snabbt som möjligt så att EU-medborgarna kan utnyttja de verkliga fördelarna med den inre tjänstemarknaden.
På samma sätt är initiativet till stöd för en gemensam energipolitik för att bemöta den enorma utmaningen med att trygga en säker energitillgång en annan eftertraktad framgång som kommissionen bör berömmas och stödjas för.
Sådana initiativ visar att EU verkligen förtjänar folkets förtroende.
Det finns dock andra utmaningar som EU har bemött för sent och när det gäller dessa finns ett ständigt ökande behov av åtgärder på EU-nivå.
Inom dessa sektorer måste vi arbeta mer för att visa att vi låter förnuftet råda, för att nå en rättvis balans och därigenom öka människors förtroende för EU.
Jag anser att kommissionens arbete med att utveckla en havspolitik är särskilt viktigt eftersom syftet är att skapa ett verkligt försprång för EU på området.
Det är inte enbart eftersom jag kommer från ett kustland med gamla anor som jag utan tvekan anser att EU: s maritima arv inte utnyttjas tillräckligt på EU-nivå.
Vi måste anta en helhetssyn.
Vi får inte låta kortsiktiga intressen inom vissa sektorer få oss att avvika från vår progressiva inställning i maritima frågor i stort.
Vi bör sträva efter att leda den maritima världen snarare än att försöka skapa en undantagen plats inom den.
Vi bör vinna människors förtroende inte bara inom unionen utan även utanför den, och visa att vi kan öka förtroendet för oss genom att agera på ett rättvist sätt.
Vår Europa – Medelhavspolitik är ett tydligt exempel på detta.
Komplexiteten inom denna region, som vi delar med våra grannländer, och dess nära samband med fredsprocessen i Mellanöstern kräver att vi, mycket mer än någonsin tidigare, utgör förnuftets röst.
Den senaste tidens händelser efter publiceringen av vissa karikatyrer var tyvärr ett steg tillbaka i det avseendet.
Dessa händelser ger oss dock möjlighet att återuppbygga förtroendet även på denna nivå.
En annan utmaning är de uppenbara men ofrånkomliga följderna av globaliseringen.
Lösningen på problemet ligger inte i protektionism eller i att bortse från resultaten såhär långt.
Det måste finnas en rättvis balans mellan å ena sidan de ofrånkomliga följderna av fri handel och å andra sidan bekräftelsen av EU: s grundläggande värderingar, inte minst vår sociala modell.
Det är inte lätt att finna en sådan balans, men vi får inte glömma att det är EU: s känsla för balans och förnuft som särskiljer oss från övriga aktörer på den internationella scenen.
En annan utmaning, som märks mer på medborgarnivå, är den illegala invandringen.
För några dagar sedan besökte en delegation från Europaparlamentet mitt hemland som en del i parlamentets pågående arbete med att besöka länder inom och utanför Europa för att undersöka omfattningen av den illegala invandringen.
Detta problem utgör just nu en tung börda för många medlemsstaters, inte minst mitt eget lands, möjlighet att bemöta den till synes oändliga inströmningen av människor från främst Afrika söder om Sahara.
Problemet är både påtagligt och brådskande, vilket er delegation förstod genom att tala med invandrare och asylsökande.
Å ena sidan står Medelhavsregionen inför en humanitär katastrof med hundratals människor som dör när de försöker ta sig till Europa, medan tusentals andra lever i ovisshet och svåra förhållanden när de väl har nått sitt mål.
Samtidigt utsätts de länder som tar emot ett stort antal invandrare för påfrestningar som går utöver deras möjligheter och resurser.
Detta är inte ett enskilt problem för Malta eller något annat land.
Det är en gemensam utmaning som kräver en gemensam insats.
Jag vill dock betona att Maltas problem är mer akut eftersom landet är den mest tätbefolkade medlemsstaten.
EU behöver en invandrarpolitik som erbjuder en mer praktisk lösning på detta svåra problem, en lösning som innebär en karakteristisk europeisk solidaritet med människor som befinner sig i den här situationen och med ursprungsländerna, men också med de ankomstländer som inte kan lösa problemet på egen hand.
Jag tackar därför Europaparlamentet och medlemmarna i den delegation som kom till Malta för att ha fört upp frågan på parlamentets dagordning och för att ha uppmärksammat vårt lands vädjan om snara åtgärder.
För att öka människors förtroende för oss måste vi visa att vi beaktar deras intressen på ett effektivt sätt, och för att göra det måste vi ta hänsyn till folkets sinnesstämning.
Politiska ledare ska inte följa, utan leda folket.
De får dock inte avancera för snabbt, för då lämnar de folket bakom sig och blir avskärmade från verkligheten.
Även här måste vi hitta en balans.
Det finns ett antal värderingar som skiljer Europa från andra kontinenter och EU från andra projekt i världen som syftar till regional integration.
EU utmärker sig redan genom sitt djupa engagemang för fred, tolerans, mänskliga rättigheter och solidaritet.
EU framstår allt mer som förnuftets röst bland sina grannländer och i världen.
Om EU ska kunna vara förnuftets röst måste vi lämna den nationella egoismen bakom oss och arbeta tillsammans för vårt gemensamma bästa.
Vi måste fortsätta att slå vakt om våra värderingar i vårt agerande både gentemot varandra och gentemot andra länder.
Detta är det EU som människor förväntar sig och som de kan sätta tro till.
Tack.
