# ID: svediakorp-gov466804
# author: Wolfgang Schüssel, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-04-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,627
# sentences: 131
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Det gläder mig mycket att i egenskap av ordförande för rådet åter få välkomna er, herr talman Borrell, er, ärade ledamöter, och er, ledamöter av kommissionen.
Jag står här framför er för andra gången och ni kanske minns det löfte jag gav i början av det österrikiska ordförandeskapet, att vi inte ville att detta skulle bli ett ordförandeskap som kännetecknas av våra egna teman, strävanden och önskemål, utan att vi ville erbjuda er ett ordförandeskap byggt på lagarbete, ett ordförandeskap där vi arbetar mycket väl tillsammans med er, det demokratiskt valda Europaparlamentet, med kommissionen och – självklart – också med medlemsstaterna.
Att återvinna människors förtroende är en monumental uppgift, en uppgift som vi bara kan klara tillsammans, och det är tillsammans vi måste ta itu med de stora frågor som bara EU kan lösa.
När vi gör det måste vi utnyttja alla institutionerna.
Det är ingen mening med att en institution pekar finger åt eller kritiserar en annan.
Vi sitter alla i samma båt och måste hålla ett fast tag i årorna och ro tillsammans om vi ska få upp farten och nå vårt mål.
Jag tror att ni också inser att vi från allra första början har försökt införa denna samarbetslinje inom ramen för ett ordförandeskap byggt på lagarbete.
Utan att slå på trumman för mycket har vi under de senaste veckorna och månaderna nått en hel del lösningar tillsammans med er och kommissionen.
Jag ska börja med att ge er en kort rapport om Europeiska rådet.
För ett år sedan, under det luxemburgska ordförandeskapet, satte vi upp målet att ge Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning en ny start.
Det räcker inte att hitta på retoriska och luddiga fraser, utan det vi behöver är resultat och handling av det slag som Robert Schuman talade om när han sa att Europa inte skulle byggas på en dag, utan genom handling och förmodligen genom handlingar i plural.
Vi har också, för första gången, fått till stånd en institutionell förändring genom att göra EU: s arbetsmarknadsparter delaktiga i Europeiska rådets överläggningar.
Ordföranden för EFS, Cándido Méndez Rodriguez, deltog i mötet, ordföranden för Europeiska industri- och arbetsgivarorganisationen (UNICE), Ernest-AntoineSeillière, deltog i diskussionerna och ordföranden för Europeiska centralbanken, Jean-Claude Trichet, var närvarande för första gången.
Parlamentets talman Josep Borrell talade naturligtvis för parlamentet och gav ett mycket viktigt bidrag till diskussionen om företagande och att skapa arbetstillfällen.
Vårt ordförandeskap har satt upp mycket tydliga målsättningar.
Ni har själva kunnat se i media att många av dem har varit mycket omtvistade.
Vi har inte låtit oss nedslås av detta, utan vi har lagt in åtskilliga mycket precisa formuleringar i slutsatserna, särskilt i slutsatserna om arbete och tillväxt.
Det allra viktigaste för oss är att sysselsättningsläget förbättras till fromma för Europas arbetslösa, som är omkring 18 miljoner.
I praktiska termer vill vi öka sysselsättningen med 1 procent genom de nationella reformprogrammen och förbättrade ramvillkor, vilket skulle motsvara att 2 miljoner arbetstillfällen skapas per år, eller ett nettotillskott med 10 miljoner fram till 2010.
För det andra är det vår noga övervägda avsikt att koncentrera oss på utbildning av unga människor, så att 85 procent av ungdomarna under 22 års ålder får högre utbildning.
Avsikten är att antalet elever som slutar skolan i förtid ska minska med 10 procent och mer i detalj att alla ungdomar inom sex månader ska erbjudas antingen ett arbete, en lärlingsplats eller chansen till fortsatt utbildning.
Denna period ska senare förkortas till fyra månader.
Vi har kommit överens om en pakt om jämställdhet på arbetsplatsen, ” flexicurity ” diskuteras mycket ingående på alla nivåer och den globaliseringsfond som kommissionen har föreslagit ger oss ordentliga medel att ge de arbetstagare som drabbas av strukturella förändringar en ny chans på arbetsmarknaden genom omskolning eller fortbildning.
Nästa stora fråga är naturligtvis frågan om hur vi ska lyckas med detta, och vi har beslutat att prioritera de små och medelstora företagen som tidigare ibland har behandlats mindre välvilligt.
Vi har reflekterat över hur vi praktiskt sett kan göra livet enklare för små och medelstora företag – de är omkring 23 miljoner – genom att banta de offentliga förfarandena och avskaffa administrativa regler.
Kommissionen – företrädd av kommissionsledamot Günter Verheugen och ordförande José Manuel Barroso – har lagt fram ett mycket intensivt program för ” bättre lagstiftning ” enligt en nederländsk modell, och givit en helt avgörande stimulans till att minska de administrativa uppgifterna med 25 procent.
Vi vill göra det lättare för unga entreprenörer att starta företag.
Avsikten är att de ska kunna starta ett fungerande företag inom en vecka med en enda kontaktpunkt, vilket gör att små företag inte behöver ha att göra med ett otal olika administrativa organ, utan kan börja verka så snabbt som möjligt.
Jag är mycket tacksam att kommissionen har höjt den lägre tröskeln.
Jag vet att det inte var helt enkelt inom den egna institutionen.
Att fördubbla denna tröskel är ett oerhört viktigt initiativ som gör det möjligt för oss att göra livet mycket lättare för små och medelstora företag och att uppmuntra och stödja dem.
Jag vill ber er att inte glömma bort att vi, genom Europeiska investeringsbanken, har ställt ytterligare 30 miljarder euro till förfogande genom subventionerade lån, garantier och säkerheter, så att särskilt små företag kan göra verkliga framsteg med att skapa arbetstillfällen.
Den tredje fråga som jag vill ta upp är kunskap och forskning.
Vi är fullkomligt medvetna om att en konsekvens av lönenivåerna i Europa är att vi bara kan vinna över våra konkurrenter om vi gör mer i fråga om utbildning, forskning och kunskap.
Det var ju så länge sedan som 2000 som vi satte upp målet på 3 procent.
Det är bara det att vi inte har nått det.
Det nya i de här slutsatserna är att vi, i bilagan till slutsatserna som är en del av dem, har fått vartenda land att förbinda sig att faktiskt nå detta mål på 3 procent varje år ända fram till 2010.
Min kommentar till den föregående debatten är att om vi lyckas med detta – och det kommer naturligtvis att kräva betydande ansträngningar – så kommer följden att bli att 100 miljarder euro ytterligare, från de nationella budgetarna och från det privata näringslivet, kommer att investeras i forskning varje år.
Det skulle bli den mest massiva satsning på tillväxt som man kan tänka sig på det här området.
Det är fortfarande så att Europeiska investeringsbanken kommer att hjälpa oss med 10 miljarder euro i extra riskkapital, och om vi lägger de privata bidragen till det får vi ytterligare ett tillskott på 30 miljarder.
Jag tycker att det är särskilt betydelsefullt att Europeiska rådet har anammat José Manuel Barrosos idé att skapa ett europeiskt tekniskt institut, även om det inledningsvis var mycket kontroversiellt av det förståeliga skälet att det finns de som är rädda för att det skapas enorma parallella byråkratier, medan andra är rädda för att de befintliga expertcentrumen ska bli åsidosatta.
Jag ger mitt fulla stöd för den grundtanke som kommissionen lägger fram här, tanken att skapa en koppling mellan institutioner för högre utbildning och näringslivet, mellan forskning och utveckling å ena sidan och slutanvändarna å den andra.
Detta skulle inte vara något slags övermyndighet, utan ett perfekt utvecklat nätverk som primärt syftar till att verkligen samarbeta med institutionerna i medlemsstaterna.
Jag gratulerar José Manuel Barroso och kommissionen till att deras förslag antas och godtas, och vi ser fram emot konkreta förslag till lagstiftning senast i juni i år.
En annan viktig sak när vi talar om budgeten är det åtagande vi har gjort att tillhandahålla betydligt större anslag för studentprogram och utbytesprogram för lärlingar.
Ni har redan hört talas om ytterligare 800 miljoner euro i budgetkompromissen nu genast.
Det är ett mycket intressant och viktigt initiativ för att ge unga människor nya möjligheter.
En intressant sak är att jag nyligen har läst ett antal studier i vilka man kritiserar skälen till att vi ännu inte har uppnått de ambitiösa målen i vår strategi – Lissabon, arbetstillfällen, sysselsättning – och en av anledningarna var enligt Sapirrapporten och även att det fanns för lite av ” nationellt egenansvar ” – ett fruktansvärt uttryck! – vilket kort sagt betyder att ingen i medlemsstaterna faktiskt känner sig ansvarig.
Det är här jag föregår med gott exempel: vid det senaste mötet med ministerrådet i Österrike beslutade jag att vi skulle ha en samordnare på ministernivå, så med omedelbar verkan kommer vår ekonomi- och arbetsmarknadsminister att bli den politiska samordnaren för hela den här processen, och jag kommer att uppmana alla medlemsstaterna att göra detsamma, så att vi får politiska samordnare som då kan övervaka att vi når de mål som vi har satt upp – kanske i rådet (konkurrensskydd).
Det skulle vara ett oerhört viktigt steg mot att skapa trovärdighet kring det vi tillsammans har åtagit oss att göra.
En sak som förstås var helt ny var energipolitiken, och här var det Tysklands förbundskansler, Angela Merkel, som var mest drivande, även om jag också vill tacka Tony Blair som faktiskt var den som satte igång det hela i Hampton Court.
Det var naturligtvis den första januari i år som blev en riktig väckarklocka, för det var då, när jag satt bredvid Angela Merkel under nyårskonserten, som ryssarna ströp energitillförseln – med 30 procent den första natten och med 50 procent den andra.
Vi lyckades lösa krisen på fyra dagar – med hjälp av kommissionen, kommissionsledamot Andris Piebalgs och många andra – men problemen har förstås inte försvunnit.
Nästan alla producenter är baserade i politiska krisområden och nästan alla globala konflikter har någonting med energi att göra.
Råmaterialpriserna fluktuerar vilt och diversifieringen är mycket liten.
Vid vissa tidpunkter och i vissa områden riskerar Europa att mörkläggas.
Klimatförändringarna, med alla fenomen de medför, är en fråga som vi måste ta itu med.
Vi måste hitta ett svar på frågan om den ökade efterfrågan på energi i hela världen och vi får naturligtvis inte förlora de enorma säkerhetsriskerna ur sikte.
Hela situationen fullkomligt skriker efter en ny förenad ansträngning från EU: s sida, och kommissionen har gjort ett förstklassigt arbete med att förbereda denna i sin grönbok, som rådet har antagit.
Samtidigt satte man upp de tre målen tryggad försörjning, konkurrenskraft för vår egen industri och bättre miljö.
I praktiska termer kom vi överens om en 20-procentig minskning av energianvändningen – någonting som jag inte tror är självklart och som därför är än mer betydelsefullt.
Vad det egentligen betyder är att EU sätter upp ett långsiktigt mål att frikoppla ekonomisk tillväxt från energikonsumtion.
Jag betraktar det som ett av de viktigaste beslut som det här rådet har fattat, och ett beslut som kommer att kräva enorma ansträngningar om det ska genomföras.
Vi vill öka bidraget från förnybara energikällor från dagens 7 procent till 15 procent.
Detta har också gett upphov till hård polemik och är på intet sätt en automatisk process.
Det finns mycket att göra både på nationell nivå och tillsammans.
Användningen av biobränslen, som för närvarande är 2 procent, ska ökas till 8 procent och det kommer utan tvivel att kräva teknik och forskning.
Det kommer att betyda att biobränslen av andra generationen måste tas med i beräkningen, att vi måste genomföra CARS 21 och samarbeta med bilindustrin och att detta kommer att bli en enorm tillväxtpotential som vi vill utnyttja.
För att övergå till den gränsöverskridande handeln med elektricitet strävar vi efter att nå en andel på 10 procent mellan näten, vilket kraftigt skulle minska risken för att våra konsumenter blir utan ström.
Man får inte glömma att olje- och gasledningar, nät, kraftverk och nätsäkerhet ger ekonomiska möjligheter.
Mellan 800 miljarder euro och 1 000 miljarder euro är investerade i dem, huvudsakligen från privata källor.
Om vi utnyttjar detta på ett klokt sätt genom en gemensam europeisk ekonomisk politik kommer det att ge många arbetstillfällen och också öka vår säkerhet.
Kravet på att det inte ska finnas någon protektionism på en så relativt liten marknad som Europa hänger samman med detta – och det är ännu en sak som vi diskuterade uppriktigt, utan offentliga gräl.
Eftersom jag har varit ekonomiminister och därmed också energiminister i sex år vet jag vad jag talar om.
Det kan mycket väl ha funnits en tid när vi alla på egen hand kunde skapa nationella mästare eller tro oss kunna bortse från EU: s bestämmelser, men den tiden är förbi.
Det vi behöver är att marknaderna öppnas upp, och vi har kommit överens om att detta ska ske med marknaden för el och gas i mitten av 2007.
Instrumenten för att göra detta finns.
Kommissionen har dem, så låt oss använda dem utan mer ståhej.
Ett av skälen till att kommissionen är fördragens väktare är ju att den ska kunna garantera våra konsumenter försörjningstrygghet.
Det måste dock sägas att energimixen inte på något sätt har blivit mindre viktig, och beslutet om vilka energikällor som ska användas måste fortfarande fattas på nationell nivå.
Det vill jag göra helt klart.
Varje land måste självt bestämma om det vill ha kärnkraftverk.
Österrikes inställning till detta är mycket klar – och jag vet att andra länder har en annan inställning – och det måste man respektera.
Jag försäkrar att det kommer att göras, och det gör förstås Europaparlamentet också.
Det är oerhört viktigt att vi inte bara ser detta i ekonomiska termer utan också i ett utrikespolitiskt sammanhang, och det var därför man kom överens om att kommissionen skulle ta fram ett strategidokument om energipolitikens utrikespolitiska dimension tillsammans med den höge representanten, Javier Solana.
När man ser tillbaka på dessa diskussioner och beslut i framtiden kommer de att ses som ett genombrott för en verklig gemensam europeisk energipolitik.
De översyner som ska göras varje halvår under de kommande ordförandeskapen kommer att borga för att vi inte glömmer bort detta.
Jag tycker också att det är mycket betydelsefullt att jag lyckades få alla att gå med på beslutet om tjänstedirektivet som parlamentet fattade i demokratisk ordning och med stor majoritet – och det var inte lätt att nå konsensus om detta, för jag var tvungen att lägga mycket tid på att tala med regeringscheferna och bereda vägen för det.
Jag är också tacksam för att kommissionen redan i dag har tagit fram ett förslag som – så vitt jag kan se hittills – är i linje med denna konsensus.
Jag hoppas verkligen att vi ska kunna arbeta tillsammans så nära som möjligt i ett påskyndat förfarande vid andra behandlingen, så att vi kommer fram till en gemensam resolution så snabbt som möjligt.
Jag vill också tacka arbetsmarknadens parter på EU-nivå för att de drog sitt strå till stacken.
Arbetsgivarna tyckte inte att det var lätt, men de bidrog på ett konstruktivt sätt.
Efter detta genombrott – för det är så jag ser på tjänstedirektivet – vill jag emellertid be om ett lika stort engagemang i den andra viktiga frågan, nämligen arbetstidsdirektivet.
Vi vet alla hur viktigt det är att vi gör framsteg här, och vad som händer om vi gör det, men vi måste ha fingertoppskänsla och ta hänsyn till nationella särdrag.
Jag tycker att detta är ett klassiskt exempel på ett område där subsidiaritetsprincipen kan komma till användning.
En vettig kompromiss är bättre än ingen lösning alls.
Det skulle glädja mig mycket om vi under det österrikiska ordförandeskapet tillsammans kunde göra verkliga framsteg på alla tre nivåerna – tjänsterna, arbetstidsdirektivet och budgeten.
Därmed kommer jag till budgeten.
Jag är väl medveten om att det var problematiskt att få den till stånd.
En del av er kan förstås tillåta er att le roat i vetskap om att den – tvärt emot vad man hade kunnat vänta sig – krävde hårt arbete av tre ordförandeskap: Luxemburg, Förenade kungariket och nu Österrike.
Den här budgeten gäller en period om sju år och ska inte bara ge rättssäkerhet för programmen utan också, och primärt, göra det möjligt för de nya medlemsstaterna att genomföra det de hoppas på.
Jag uppskattar verkligen att vi har sett till helheten och inte till särintressen – som alla i kammaren ju har påpekat.
Tro mig, jag har också tvingats korsa åtskilliga interna säkerhetszoner för att komma fram till denna gemensamma konsensus.
Som ni säkert vet har detta också krävt ett mycket stort engagemang från det österrikiska ordförandeskapets förhandlingsteam – vår finansminister, vår utrikesminister och förstås jag själv – i våra kontakter med José Manuel Barroso och Josep Borrell, som vi är mycket tacksamma mot.
Ni vet säkert också att vi var tvungna att hålla fast vid decemberkompromissen.
Vi kunde erbjuda upp till 3,5 miljarder, även om parlamentet ville ha 4 miljarder, och det vittnar om ordförandeskapets lagarbete att kommissionen till slut hjälpte oss genom att lägga upp den halva miljard som saknades för administrativa kostnader, så att parlamentet fick de minst 4 miljarder till programmen som det ville ha.
Om man tar med Europeiska investeringsbanken i analysen får man en del intressanta resultat.
Det blir en miljard till att förstärka EU: s externa dimension och en extra miljard kommer verkligen att stärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Till detta kan ni lägga 5 miljarder till Lissabonstrategin, hälften från EU: s budget och hälften från Europeiska investeringsbanken, i reda pengar.
Resten är lån, som gör att siffrorna blir 10 miljarder till forskning, 20 till transeuropeiska nät, 30 till små och medelstora företag – totalt 60 miljarder euro.
Det har skett en del mycket betydande förändringar och jag anser att det här är en kompromiss som vi ärligen kan rekommendera.
Nu måste jag också gå till Coreper och medlemsstaterna, men jag tror faktiskt att vi redan har åstadkommit någonting som verkligen är trovärdigt i omvärldens ögon.
Slutligen har vi utrikespolitiken, där vi måste klargöra en del saker, bortsett från att hantera kriser som fågelinfluensan, bråket om karikatyrteckningarna, gaskrisen och de stora utrikespolitiska frågorna, men det är inte huvudsaken i dag.
Jag ska bara ta upp en fråga, eftersom jag har sett att Aljaksandr Milinkevitj sitter på läktaren, och det är en fråga som också behandlades vid Europeiska rådets möte.
Situationen i Vitryssland är självfallet tragisk.
Jag kan säga här att det är så jag ser det personligen.
Igår hade jag äran och nöjet att ha ett långt personligt samtal med Aljaksandr Milinkevitj.
Han är en lugn och resonabel man som förtjänar allt upptänkligt politiskt och ekonomiskt stöd från oss var än det behövs, särskilt genom de olika partigrupperna, för oppositionen i Vitryssland består av en plattform sammansatt av vitt skilda grupperingar.
Statsmakten har behandlat demonstranterna brutalt, hundratals sitter fortfarande i fängelse och tusentals studenter har förlorat sina platser vid universitetet.
Arbetstagare har förlorat sina arbeten och familjer sina inkomster.
Ett antal medlemsstater har bildat en gemensam koalition, Visegradstaterna – Polen, Slovakien, Tjeckien och Ungern – och Österrike drar sitt strå till stacken genom att erbjuda vitryska studenter stipendier.
I detta sammanhang ber jag om kommissionens stöd, så att vi kan ge Vitryssland ordentlig hjälp.
Framför allt måste vi gemensamt höja våra stämmor och kräva att de fängslade omedelbart ska släppas, särskilt presidentkandidaten Alexander Kosulin.
Samtidigt bör vi också understryka att EU inte har något intresse av att isolera Vitryssland, och i synnerhet inte dess folk.
Vi bör också hjälpa det civila samhället i Vitryssland att skapa den demokrati de vill ha.
Regimen där kommer att omfattas av de restriktioner som vi antog vid Europeiska rådets möte så länge den fortsätter med sin auktoritära linje och systematiskt förtrycker det civila samhället.
Vi har fortfarande tre månader kvar av vårt ordförandeskap, och jag vet att det finns mycket arbete att göra för oss, men jag är säker på att vi kommer att lösa de viktiga frågorna genom goda kontakter och ett gott samarbete – som vi har gjort förut.
Jag är mycket säker på att ni, som ni har gjort förut, kommer att framföra särskilda tankegångar eller idéer, kritiska eller fordrande, om sådana finns.
Jag kan utlova mitt fulla samarbete och jag kommer också att försöka driva på så mycket som möjligt på rådsnivå, inte med stora åtbörder, utan på ett sätt som ger verkliga resultat.
Det här är mitt program och jag tycker att jag kan säga att det har gett vissa resultat redan innan vårt ordförandeskap har kommit halvvägs.
