# ID: svediakorp-gov466649
# author: Günter Verheugen, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-04-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 850
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Fru talman, mina damer och herrar!
Låt mig återigen försöka att förklara vad detta handlar om och vad det inte handlar om.
Det handlar inte om mindre lagstiftning eller om sämre lagstiftning.
Det handlar inte om avreglering eller om nyliberal frihandelsextremism.
Det handlar helt enkelt om att forma EU: s rättssystem så att det blir förståeligt för allmänheten och så att EU: s ekonomi kan använda det för att skapa tillväxt, investeringar och arbetstillfällen.
Det är i själva verket den enklaste saken i världen, och jag blir ständigt överraskad över de motiv som tillskrivs en så pass klar och otvetydig idé.
Det är irrelevant om vi anser eller inte anser att vi har för många EU-lagar eller om dessa kanske inte alltid är tillräckligt bra.
Det är inte en fråga om tro, utan om att en oroväckande stor andel av den europeiska allmänheten är övertygad om att så är fallet.
Det är fråga om att företag och fackföreningar i EU enhälligt säger att detta är fallet.
För mycket byråkrati, för många lagar, alltför komplicerade lagar, för många onödiga begränsningar.
Det spelar ingen roll om detta verkligen är fallet.
Det som spelar roll är att de som vi lagstiftar för är övertygade om detta.
Det är därför vi var tvungna att göra något.
I samband med övningen ” bättre lagstiftning ” som föreslagits av kommissionen används alla de instrument som har nämnts här – olika sätt att förenkla och modernisera lagstiftningen utan att ändra dess innehåll.
Låt mig upprepa: det viktiga är inte att ändra innehållet i föreskrifterna, utan att göra dem användarvänliga och genomblickbara.
Jag vill återigen be om parlamentets stöd.
I praktiken handlar det naturligtvis om två stora projekt, två olika projekt, av vilka ett är den retroaktiva granskningen av hela lagstiftningen.
Låt oss emellertid inte lura oss själva.
När den europeiska integrationen fortfarande var i sin linda var inställningen gentemot antagandet av lagstiftning helt annorlunda mot i dag, och om vi går lite längre tillbaka kan vi hitta häpnadsväckande saker i våra gamla författningssamlingar.
Det finns ingen som förnekar att det krävs en modernisering.
Granskningen av hela lagstiftningen är inte lätt att genomföra, och jag skulle verkligen vilja att vi kom överens om gemensamma förfaranden även för detta och inte bara avseende kodifieringen där detta redan har skett.
En separat fråga handlar om hur man ska utforma föreskrifter eller lagar i framtiden.
Konsekvensbedömningarna spelar en helt avgörande roll i detta sammanhang.
Jag håller med er alla som har sagt att det är nödvändigt i en demokrati att lagstiftaren känner till vilka konsekvenser lagstiftningen får för dem som berörs av den.
Detta innebär naturligtvis inte att lagstiftaren kommer att undvika att handla när man väl har fått denna kunskap.
Det kommer alltid att vara en bedömningsfråga.
Om kommissionen skulle säga att en rättsakt skulle innebära kostnader för ekonomin på x miljarder euro men att den å andra sidan måste läggas fram för att möta allmänhetens behov av hälsoskydd, skulle det inte vara ett svårt beslut.
Kommissionen skulle då säga att skyddet av folkhälsan har företräde, även om det kostar pengar.
Jag vill klargöra att konsekvensbedömningar inte automatiskt innebär att – om det skulle komma fram att våra åtgärder också kostar pengar – vi bara säger: vi ska inte göra det.
Det handlar om att veta exakt vad vi gör.
Man har uttryckt en del viktiga tankar i kammaren om hur man på bästa sätt kan organisera sådana konsekvensbedömningar, och jag kan uppriktigt säga att det just nu förs en diskussion om detta i kommissionen, och både ordförande José Manuel Barroso och jag anser att det rådande systemet behöver ändras.
Jag håller helhjärtat med er som säger att det slutliga beslutet om en konsekvensbedömnings giltighet inte kan fattas av dem som har utfört den och att arbete i samband med en konsekvensbedömning inte bara kan utföras av dem som stiftar lagen i sammanhanget.
Det är just så ordförande José Manuel Barroso och jag ser på saken.
Vi diskuterar den bästa möjliga lösningen.
I sitt inledande anförande sa faktiskt ordföranden att han överväger att inrätta en oberoende myndighet som ska granska konsekvensbedömningar.
Vi är därför beredda att fortsätta vår dialog med parlamentet.
Samma sak gäller för kommittéförfarandet i samband med vilket vi i själva verket i stort sett stöder parlamentets begäran.
Detta gäller också de övriga idéer som har uttryckts här.
Jag vill bara upprepa att man inte bör hantera denna övning på ett tekniskt, byråkratiskt eller formellt sätt.
Det är verkligen en mycket politisk övning.
Syftet är att hjälpa till med att förbättra allmänhetens förtroende för den europeiska integrationen som helhet och ge vår ekonomi en stabil, pålitlig ram för att vi ska kunna lösa vår tids stora sociala fråga, dvs. de framtida arbetstillfällena.
