# ID: svediakorp-gov466640
# author: Bruno Gollnisch (NI ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-04-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 449
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Fru talman!
Ni är en framstående specialist på det forntida Japan under Tokugawa-eran, då folket avsiktligt hölls i ovetskap om lagarna som ansågs vara statshemligheter.
Kunskapen om dem begränsades till ett litet antal stora herrar eftersom man trodde att på så sätt skulle folk hysa mycket större respekt för normer som de inte visste något om.
Ja, ibland undrar jag om vi inte hämtar vår inspiration från denna urgamla japanska lagstiftning.
I själva verket, mina damer och herrar, anser jag att komplexiteten i den europeiska lagstiftningen är en pervers följd av en gruppdynamik som vi alla är delaktiga i.
Vad är det egentligen frågan om?
För det första ligger initiativet hos kommissionen, men bakom varje kommissionsledamot finns naturligtvis den allmänna förvaltningen och de tjänstemän som ingår i den.
Sedan går det till rådet.
Teoretiskt sett består rådet av ministrar.
De kommer överens om en text, förutsatt att var och en av deras respektive myndigheter erkänner den enligt alla standarder som ska ingå i den gemensamma texten, sedan går texten till parlamentet och parlamentet utser en föredragande.
Naturligtvis vill de föredragande, vilket är helt rimligt, att deras namn ska gå till historien.
Det är mycket troligare att deras namn blir ihågkomna om de lägger till standarder i stället för att ta bort dem, och då har jag inte ens nämnt ledamöterna som lägger fram ändringsförslag eller den viktiga roll som påtryckningsgrupper har och så vidare.
Följaktligen, mina damer och herrar, får vi ett riktigt regleringsmonster.
Jag har varit i detta parlament i 17 år, och redan från och med det allra första året då jag intog min plats här pågick en debatt om förenkling av gemenskapsrätten.
Jag har intrycket att vi inte har kommit längre i denna fråga än vad vi hade för 17 år sedan; den enda skillnaden är att läget har förvärrats ytterligare.
Vad ska vi då göra åt saken?
Vi måste komma överens om betydelsen av de termer som används.
Vi behöver ett riktigt lexikon för gemenskapsrätten, en kodex som civillagen, eller handelslagen eller brottsbalken, som är rationellt uppbyggd och indelad i avdelningar, underavdelningar, kapitel, avsnitt och artiklar på ett sådant sätt att vi, när vi arbetar med en text, i förväg vet att vi ska ändra just den artikeln.
Kort sagt, vi måste göra en stor insats för förenkling.
Jag fruktar att trots de goda avsikter som föredragandena har gett uttryck för är vi inte riktigt där än.
Tack så mycket.
