# ID: svediakorp-gov466617
# author: José Manuel Barroso, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-04-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,767
# sentences: 93
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Fru talman, mina damer och herrar!
EU: s lagstiftning är central för allt som gör Europeiska unionen speciell.
Vi är faktiskt en gemenskap som bygger på rättsstatsprincipen.
Utan lagar skulle vi tvingas förlita oss till ständiga förhandlingar, på maktbalansen mellan medlemsstaterna eller också på goodwill, och i teorin endast på samarbete och villighet.
Vi vill inte ha en gemenskap som bygger på godtycklighet.
Vi vill ha en gemenskap som bygger på rättsstatsprincipen.
Det är lagstiftningen som kan garantera de friheter som EU-medborgarna i dag åtnjuter.
Jag anser att detta är en viktig principiell fråga, och här vill jag göra en personlig iakttagelse.
För tre dagar sedan föreläste jag om Jean Monnet vid Europeiska universitetsinstitutet i Florens, en föreläsning vid vilken jag just inriktade mig på min uppfattning om EU: s lagstiftning.
Jag anser att det är mer nödvändigt än någonsin att bekräfta att vår gemenskap bygger på rättsstatsprincipen.
Det är vad som skiljer den från andra experiment på internationell nivå.
Vi lagstiftar av olika skäl: till exempel för att skydda hälsan genom livsmedelssäkerhet, skydda miljön genom inrättande av normer för luft- och vattenkvalitet och för att fastställa bestämmelser för företag som är verksamma på den inre marknaden, så att de får möjlighet att kämpa på lika villkor helt utan diskriminering.
Vi stiftar lagar på EU-nivå eftersom medlemsstaterna har enats om att vissa bestämmelser bör fastställas på gemenskapsnivå.
Praktiskt sett är det faktiskt en fråga om att ersätta 25 nationella bestämmelser med en enda, som gäller inom hela Europeiska unionen.
För allt detta måste vi se till att EU-lagstiftningen och EU: s bestämmelser ger ett mervärde: de måste prioriteras, de måste vara förenliga med subsidiaritetsprinciperna och de måste genomföras korrekt, samtidigt som de måste vara proportionella i relation till de behov som de är avsedda att möta.
De bestämmelser som fastställs får inte vara orimliga eller sträcka sig längre än vad som är strängt nödvändigt.
Vi måste undvika bestämmelser som är alltför normativa, som leder till omotiverade utgifter eller som kan visa sig vara kontraproduktiva.
Vi måste också avskaffa de kumulativa effekterna av bestämmelser som med tiden överlappar varandra, vilket är ett resultat som inverkar skadligt på företagen, frivilligsektorn, de offentliga myndigheterna och medborgarna.
Låt mig därför gratulera Europaparlamentet till dess utmärkta initiativ att hålla denna debatt om ämnet ” bättre lagstiftning ”.
Det ger oss möjligheten att granska denna fråga på ett sammanhängande sätt.
Jag vill tacka Monica Frassoni, Bert Doorn, Arlene McCarthy och Giuseppe Gargani, som i dag ersatts av Klaus-Heiner Lehne, för deras utmärkta arbete och för deras betänkanden.
För att korrekt kunna utvärdera kvaliteten hos våra lagstiftningsinitiativ behöver vi en uppsättning bestämmelser och en stark vägledande princip.
Det är vad som tydligt framgår av de olika betänkandena, vilka jag anser utgör en välgrundad utgångspunkt för våra diskussioner i dag.
Dessa betänkanden och vårt sätt att bemöta dem visar att våra två institutioner har kommit en bra bit på väg under de senaste åren.
Behovet av bättre lagstiftning och av bättre bestämmelser måste tillgodoses med en verklig samstämmighet.
Vår lagstiftningsverksamhet är en pågående process.
Vi måste arbeta tillsammans för att se till att våra politiska val, vilka de än må vara, omvandlas till lagstiftning av högsta kvalitet.
Här vill jag också gratulera det österrikiska ordförandeskapet till samtliga deras åtgärder i detta hänseende.
Hur uppfattar vi denna utmaning?
Vi erkänner den: vi måste fortfarande förbättra alla cykelns skeden, det vill säga från redan antagna rättsakter till nya initiativ, via förslag som det nu förhandlas om.
Därför har kommissionen lanserat ett omfattande system för bättre lagstiftning som kombinerar flera åtgärder: ett system som är avsett att utvärdera följderna av kommissionens viktiga förslag, ett program som är avsett att förenkla den gällande lagstiftningen och avskaffa ett antal av kommissionens förslag som ska beaktas av parlamentet och rådet samt ökad användning av andra sätt att lösa problem än den konventionella lagstiftningen, till exempel självreglering av de berörda parterna eller samreglering av lagstiftaren.
Samtliga dessa åtgärder ger nu påtagliga resultat.
Låt oss titta på konsekvensbedömning.
Sedan 2003 har kommissionen genomfört ett system för att se över vilken ekonomisk, social och miljömässig påverkan dess viktigaste förslag har.
Sedan antagandet av en integrerad strategi har 120 konsekvensbedömningar offentliggjorts.
Vi har också uppdaterat våra riktlinjer för att hjälpa personalen att bättre granska alternativ och påverkan, inbegripet konkurrenskraft, och att inrikta sig på frågor som exempelvis kostnaden för alltför mycket pappersarbete.
Detta återspeglar en påtaglig och genomgripande förändring när det gäller förfarande och synsätt.
Jag anser att det är ett verkligt framsteg.
Vi vet att inte alla bedömningar lever upp till samma standard än.
Vi känner till att det finns utrymme för förbättring.
Vi medger, som det påpekas i Bert Doorns betänkande för utskottet för rättsliga frågor, att kvaliteten kan höjas och att mekanismerna för kvalitetskontroll måste förstärkas.
Jag delar fullständigt åsikten att det behövs en särskild granskning av konsekvensbedömningar, en slags princip om ” fyra ögon ”.
Vi arbetar med ett heltäckande tillvägagångssätt.
För det första måste vi se till att våra konsekvensbedömningar organiseras på rätt sätt.
Som vi lovade i mars 2005 kommer vi att upprätta ett nätverk av tekniska och vetenskapliga experter som ska hjälpa oss att utveckla metoder som garanterar att konsekvensbedömningarna är heltäckande och högkvalitativa.
En extern utvärdering av systemet är också på gång, genom vilken vi ska fastställa på vilka områden som vi klarar oss bra och på vilka områden vi måste förbättra oss.
Författarna av konsekvensbedömningarna måste också få gensvar för att förstå om de har gjort ett bra arbete.
Det är därför som samråd utgör en väsentlig del av konsekvensbedömningsförfarandet.
Det är också av den anledningen som kommissionens konsekvensbedömningar finns utlagda på webbplatsen Europa.
När det gäller kvalitetskontrollen av individuella bedömningar instämmer jag i att en oberoende kontroll borde genomföras, oavhängig av de enheter som föreslår lagstiftningen.
Jag föreslår att den bästa garantin för opartiskhet är att lägga en sådan kontroll inom ramen för kommissionsordförandens befogenhet.
Jag har bett kommissionens generalsekreterare att undersöka hur vi på bästa sätt kan trappa upp kvalitetsstödet och kvalitetsgranskningen.
Men låt mig betona att vi måste samarbeta mycket närmare med er när det gäller konsekvensbedömning.
Jag välkomnar det avtal som nyligen slöts om en gemensam metod för konsekvensbedömning.
Denna uppsättning regler är ett viktigt framsteg för att hantera konsekvensbedömning inom samtliga tre institutioner.
Det kommer att underlätta vårt samarbete och leda till att dubbelarbete undviks.
Om vi övergår till att tala om förenkling har vi fått en god start.
I det åtgärdsprogram som vi antog förra året föreskrivs upphävning, kodifiering, omarbetande och förändring av ungefär 220 rättsakter som täcker en hel rad politikområden.
Programmet, som redan är på gång inom sektorerna för bilar, avfall och byggnad, kommer att granskas och uppdateras i samråd med berörda parter.
Övriga områden som livsmedel, kosmetika, läkemedel och tjänstesektorn kommer att följa efter.
Vi behöver er insats för att fastställa riktiga målsättningar och säkerställa bästa resultat.
Vi behöver rådet och parlamentet för att skynda på antagandet av föreslag om förenkling.
Min tolkning av era betänkanden är i stort sett att vi kommer överens om det som vi försöker uppnå.
Nu måste vi skrida till verket, se över innehållet och uppnå resultat.
Vi tar också itu med administrativa bördor som är särskilt betungande för små företag.
Detta innebär att förenkla blanketter och modernisera tullkodexen för att bidra till ett elektroniskt informationsutbyte.
Vi inför en mätning av de administrativa kostnaderna för våra konsekvensbedömningar.
Det är av största vikt att rådet och parlamentet uppmärksammar mängden pappersarbete när de föreslår ändringsförslag.
Vi behöver också pröva nya vägar till lagstiftning genom att se över samreglering och självreglering som ett möjligt alternativ.
Vi kan till exempel arbeta närmare industrin för att uppnå resultat på frivillig grund.
Jag förstår mycket väl er oro för att inte delta tillräckligt i förberedandet av andra strategier än lagstiftning.
Där dessa tillvägagångssätt verkar vara det bästa förfarandet godtar jag fullständigt behovet att utarbeta sätt för att låta parlamentet vara delaktigt i förberedandet och genomförandet.
Slutligen skulle jag gärna vilja säga ett ord om genomförandet av lagstiftning.
Kommissionen ger detta hög prioritet.
Jag ber er att titta på slutsatserna från vårt sammanträde i kommissionen i dag.
Vi analyserade 2 055 fall av överträdelser.
Detta var kommissionens beslut i dag.
Ibland måste vi fatta mycket svåra beslut, och vi förväntar oss att vissa medlemsstater ska reagera.
Jag hoppas att ni stöder kommissionens starka engagemang när det gäller att genomföra och förstärka gemenskapsrätten.
Våra lagar måste tillämpas och genomföras korrekt, annars är våra ansträngningar för att fatta beslut och lagstifta förgäves.
Allteftersom fler politiska områden mognar borde vi uppleva en förskjutning när det gäller politisk uppmärksamhet och politiska resurser i riktning mot genomförande.
Detta är i själva verket en stor prioritering för kommissionen.
Hela detta program för ett bättre regelverk – inbegripet genomförande – har blivit ett flaggskepp för kommissionen.
Jag är personligen hängiven detta program, vilket även gäller för vice ordförande Günter Verheugen och övriga kommissionsledamöter.
Från kommissionens sida måste vi hantera överträdelseförfarandena effektivt.
Jag är medveten om behovet att minska tidsperioden när det gäller individuella överträdelseförfaranden.
Vi behöver snabbare metoder för att lösa de problem som medborgarna inom näringslivet står inför.
Vi borde se över dessa breda frågor om genomförande tillsammans och utforska konstruktiva metoder för att hantera dem.
Senare i år förväntar jag mig att kommissionen återkommer till er med detaljerade förslag.
Jag anser att de betänkanden som diskuteras visar prov på en gemensam analys av det som måste göras.
Vi har satt byggstenarna på plats, och nu måste vi genomföra vårt åtagande.
Jag är övertygad om att vi genom samarbete kan visa att EU inte handlar om byråkrati och onödiga bördor, utan om att på rätt sätt tillhandahålla det som medborgarna behöver.
Jag tror att vi genom samarbete kommer att förstärka en gemenskap som grundar sig på rättsprinciper.
