# ID: svediakorp-gov466615
# author: Klaus-Heiner Lehne (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-04-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 931
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Jag skulle vilja tala om tre aspekter, och börjar med frågan om förenkling.
Det råder ingen tvekan om att parlamentet, rent principiellt, stöder kommissionen i dess ansträngningar för att förenkla lagstiftningsprocessen, men jag vill också klargöra att i detta fall, som i så många andra, finns djävulen i detaljerna, och att vi måste vara försiktiga så vi inte kastar ut barnet med badvattnet.
Låt mig ger er ett exempel.
När jag till exempel tittar på kommissionens dokument ser jag att de vill förenkla hela handels- och bolagsrätten.
Nu vet jag, som en av utskottet för rättsliga frågors ständiga föredragande på detta område, att många av de direktiv och förordningar som vi antagit på detta område varit resultatet av oerhört komplexa förhandlingar och kompromisser, och att det i alla förslag om förenkling finns en inneboende risk för att en Pandoras ask öppnas och för att de kompromisser som nås efter stora ansträngningar slutligen ännu en gång ifrågasätts.
Det innebär att förenkling är ett instrument som måste hanteras med stor försiktighet.
Av det skälet anser jag att det vore mycket tillrådligt att vi, lika mycket när vi förenklar som när vi lagstiftar, funderar över möjligheten att de tre institutionerna antar ett interinstitutionellt avtal där man i tydliga termer anger hur man gör för att förenkla lagstiftningen.
En andra punkt som jag skulle vilja att kommissionen funderar över är frågan om vilka prioriteringar förenklingsförslagen borde innehålla.
Direktiv riktas vanligtvis till de nationella lagstiftande församlingarna snarare än till allmänheten, och de lagar som de praktiserande juristerna hanterar är de som antagits på nationell nivå.
Därför borde förenklingen av direktiven bara vara ett sekundärt mål.
Kommissionen borde prioritera förordningar, av det enkla skälet att förordningar är direkt tillämpliga som lagar och har en direkt effekt på de medlemmar av allmänheten som använder lagstiftningen.
Den andra frågan rör konsekvensbedömningar.
Jag vill ännu en gång klargöra att merparten av oss här i kammaren betraktar ett oberoende inslag i bedömningen av lagarnas konsekvenser som absolut nödvändigt.
I ett betänkande som parlamentet utarbetade i december krävde det en oberoende byrå enligt den amerikanska modellen.
För min del vill jag klargöra att detta inte är en nödvändig förutsättning för mig; det är något som vi kan tala om.
Vad jag emellertid ser som oumbärligt är deltagandet av ett oberoende externt inslag i bedömningen av lagarnas konsekvenser.
Det är inte acceptabelt att de tjänstemän som lägger fram förslag också och samtidigt är de som ansvarar för att bedöma vilka konsekvenser dessa förslag kommer att få, eftersom följden av det är att konsekvensbedömningarna slutligen inte blir något annat än en del av förslagens berättigande, och det är inte vad vi vill.
Det är alltså av det skälet som jag tror att vi måste utarbeta något förnuftigt med kommissionen i den här frågan.
Ett interinstitutionellt avtal slöts i december 2003, enligt vilket kommissionen i princip ansvarar för konsekvensbedömningar.
Men det innebär också att kommissionen utövar ett ansvar tillsammans med den lagstiftande församlingen och på dess vägnar, det vill säga för parlamentet och rådet, och därför anser vi att vi i kammaren också borde ha – och har – en rätt att rådfrågas när det gäller hur denna konsekvensbedömning ska genomföras.
Jag kan lägga till att detta också är skälet till varför vi i talmanskonferensen ursprungligen fördröjde antagandet av en resolution om uppföljningen av administrativa överenskommelser, eftersom dessa naturligtvis måste omförhandlas, inte minst mot bakgrund av de resolutioner som vi kommer att anta om dessa fyra betänkanden i maj i år.
Jag vill också uttala mig om något som helt klart är en aktuell fråga.
Den 16 mars avgav generaladvokat Sharpston ett yttrande i målet Spanien mot rådet, i vars slutsatser hon uttryckligen hänvisar till konsekvensbedömningar, och anger att frånvaron av alla slags tillräckliga konsekvensbedömningar är en indikation på att rättsakten antagits godtyckligt, och detta visar på och bekräftar EG-domstolens allt större intresse för denna fråga.
I fråga om vad Bert Doorn sagt om ämnet anser jag att det är avgörande att beslut som fattats genom kommittéförfarandet också måste konsekvensbedömas.
Det finns en hel rad fall som vi kunde ta upp som exempel, där den verkliga byråkratiska galenskapen legat i kommittéförfarandebesluten, snarare än i själva lagstiftningen, så även i detta fall måste det finnas en verklig kontroll av vilka följder lagar har.
Låt mig slutligen ta upp den tredje frågan, nämligen frågan om, det vill säga den process där man lyssnar till de berörda parterna.
När kommissionen utarbetar lagar har den börjat att i hög grad förlita sig på EU-omfattande organisationer och sammanslutningar.
Jag har inget emot de europeiska lobbysammanslutningarna, men deras processer för att fatta beslut är ibland mer komplexa än de i ministerrådet, och resultatet är ofta en enighet som sammanfattats till nonsens.
Jag anser att vi fortfarande behöver andra former av samrådsmekanismer för att få information direkt från de berörda parter som gör sitt jobb och som därför måste hantera dessa frågor.
Den samrådsmekanism som vi till exempel föreslog genom det nätverk som för närvarande sysslar med att utarbeta EU: s avtalsrätt, inom vilken vi fastställde att en begränsad kategori av personer skulle rådfrågas, skulle kunna vara ett bra exempel på hur man kan förbättra dessa mekanismer.
