# ID: svediakorp-gov466535
# author: Rolf Berend (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-04-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 340
# sentences: 12
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Trots kraven i Őrybetänkandet är jag helt övertygad om att både övergångsperioderna och rörelsefriheten kan behållas av de medlemsstater som anser det vara viktigt att göra det.
Om ett land med hänsyn till sin egen arbetsmarknad och ekonomi anser att det måste fortsätta att reglera tillträdet till arbetsmarknaden, så är det i sin fulla rätt att göra det.
Här gäller också regeln [” överenskommelser ska hållas ”], och varken kommissionen eller parlamentet – kanhända inte ens en majoritet i det sistnämnda – bör försöka sig på att utöva påtryckningar genom att rikta uppmaningar till det ena eller det andra landet.
Att göra så skulle som jag ser det vara att missbruka en mycket känslig fråga för att röra upp känslor.
När det gäller denna fråga har jag själv svårt att jämställa Tyskland och Österrike med Spanien och Portugal.
Tyskland befinner sig på skiljelinjen, och villkoren som råder där är helt annorlunda jämfört med dem i de sydeuropeiska länderna.
Här i kammaren talas det så mycket om subsidiaritetsprincipen, och när det gäller den fria rörligheten för arbetstagare anser sig ändå Bryssel och Strasbourg plötsligt veta bättre än de på plats i Tyskland eller Österrike.
I ett koalitionsavtal för ett par månader sedan upprepade den tyska regeringen sin utfästelse för övergångsperioderna, och de gjorde inte det på skämt, utan utifrån fakta som måste behandlas med respekt.
Mitt land måste fortsätta reglera tillträde till arbetsmarknaden för åtminstone de kommande tre åren.
Vilka bestämmelser som ska gälla de två därpå följande åren måste sedan diskuteras utifrån den nya situationen, och åtgärder vidtas därefter.
Som avslutning vill jag poängtera att det var med detta problem i åtanke som det fanns stora allmänna farhågor om utvidgningen österut, och ändå sa vi alltid: ” Det finns ingenting att frukta; dessa frågor har reglerats genom fördraget för fem eller sju år framöver. ”
