# ID: svediakorp-gov466514
# author: Gabriele Zimmer, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-04-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 329
# sentences: 12
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Den bristande fria rörligheten för arbetstagare från vad jag fortfarande kommer att kalla de ” nya ” medlemsstaterna leder till att många människor tvingas till oregistrerat arbete, oacceptabla arbetsförhållanden och levnadsvillkor och in i ett laglöst tillstånd.
Den innebär också diskriminering, eftersom den fria rörligheten för personer är en grundläggande rättighet som garanteras i gemenskapslagstiftningen.
Detta är, som vi vet, en frihet som har funnits för arbetstagare sedan grundandet av Europeiska gemenskapen 1957.
Det är oacceptabelt att miljontals människor inom Europeiska unionen förlorar denna rättighet 2006.
Under utvidgningsprocessen insisterade socialt engagerade människor inom vänstern – som exempelvis gruppen Europeiska enade vänstern / Nordisk grön vänster – i Europaparlamentet om och om igen på att man skulle skapa förhållanden som vid anslutandet av nya medlemsstater skulle möjliggöra fri rörlighet för arbetstagare, utan negativa effekter på samhället.
Det är meningen att både människor i de gamla och i de nya medlemsstaterna ska gynnas av utvidgningen, men i stället återkommer vi hela tiden till frågan om global konkurrens.
Samtidigt som det har visat sig i de skandinaviska länderna att den fria rörligheten bidrar stort till att skydda den befintliga sociala standarden har den tyska regeringen förlängt övergångsperioden utan något som helst tillkännagivande av vad man har för avsikt att göra i fråga om att faktiskt ge arbetstagare fri rörlighet.
Min grupp håller i grunden med Csaba Őry om att vi egentligen inte behöver några övergångsperioder alls, men detta betänkande kommer knappast att främja medvetandet om behovet av ett större socialt ansvar på den europeiska arbetsmarknaden.
Vår grupps ändringsförslag har till stor del varit ineffektiva hittills.
Jag vill argumentera för en fri rörlighet med omedelbar effekt för alla arbetstagare som bor i EU och för införande av sociala normer och minimilöner som förhindrar att människor måste leva i fattigdom.
Att bekämpa fattigdomen måste bli en absolut prioritet inom Europeiska unionen.
