# ID: svediakorp-gov466404
# author: Michael Cashman (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-04-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 710
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag ansluter mig helhjärtat till uttalandet av min vän David Hammerstein Mintz.
Jag var den ursprungliga föredraganden för förordning (EG) nr 1049 / 2001 om allmänhetens tillgång till handlingar, och jag kommer väl ihåg de livliga debatterna, inte bara inom parlamentet utan även inom rådet och vid trepartsmötena, då vi föresatte oss att vinna diskussionerna för vad som då var en banbrytande förordning.
Jag minns – och det är värt att nämna några av de gamla 15 EU-länderna – det starka motståndet från Frankrike, Spanien, Italien, Tyskland och Österrike.
Det gläder mig att säga att det österrikiska ordförandeskapet nu har ändrat sin attityd, men jag nämner detta eftersom det visar hur långt vi har kommit.
Det finns olika strategier för öppenhet och insyn.
Vi har det fantastiska nordiska exemplet, och sedan har vi den tämligen misstänksamma inställning som andra medlemsstater har, men man kan nog hävda att vi inte behöver känna minsta oro för öppenhet.
Vad är det för oroande med att öppna våra beslut för yttre granskning?
Vad har en medlemsstat att vara orolig för när det gäller att förklara för sitt eget parlament varför en minister röstade som han eller hon gjorde?
Jag ger flera rekommendationer i mitt betänkande, och jag uppmanar kommissionen att vidta åtgärder.
Vi inser att förordning (EG) nr 1049 / 2001 inte var slutet utan bara början på en lång och, skulle man kunna hävda, kulturell resa för att vinna diskussionen för öppenhet och insyn i de tre institutionerna.
Vi härstammar från olika traditioner.
Därför har jag efterlyst en förnyad översyn av förordningen.
Denna översyn ingick i den ursprungliga rekommendationen, och det finns flera områden när det gäller förordningens tillämpning som nu, flera år senare, skulle kunna förbättras väsentligt utifrån det vi har lärt oss från dess genomförande.
Vi måste återigen se över definitionerna av lagstiftningstexter och icke-lagstiftningstexter i förhållande till allmänhetens tillgång till handlingar i syfte att se till att alla institutionerna arbetar på ett öppet och genomblickbart sätt.
Tillgång till handlingar är inte en gåva – det är en rättighet.
Detta är särskilt viktigt när parlamentet och rådet agerar inom sina lagstiftande befogenheter.
Ökat interinstitutionellt samarbete och ökad användning av medbeslutandeförfarandet kräver ökad öppenhet, särskilt av rådet.
Medborgarna måste kunna se vad de nationella ministrarna i de nationella regeringarna kommer överens om på deras vägnar så att de och oppositionspartierna kan ställa dem till svars.
Vi måste se över hur vi definierar de omständigheter under vilka enskilda handlingar kan sekretessbeläggas, helt eller delvis.
Dessa regler bör tillhandahålla legitima begränsningar för specifika och tydliga skäl, men de bör inte tolkas i vid bemärkelse, vilket i praktiken skulle leda till att allmänheten nekas tillgång till handlingar.
Detta är vad jag ville komma till avslutningsvis: vi vann diskussionen från 1999 till maj 2001 när förordningen antogs.
Gång på gång har vi vunnit diskussionen för en översyn av institutionernas interna bestämmelser så att särskilt rådet, i sin funktion som lagstiftare, skulle hålla offentliga sammanträden och omröstningar.
Diskussionerna har vunnits.
Jag vet att vice ordföranden är personligen engagerad i hela idén med öppenhet och insyn.
Kammaren är engagerad, men det räcker inte.
Europadagen den 9 maj är ett ypperligt tillfälle.
Låt oss göra Europadagen till en positiv dag då vi kan tillkännage hur vi ska förbättra medborgarnas rätt att få veta vad som uträttas på deras vägnar.
Slutligen vill jag säga att EU-motståndet har ökat, inte minst i de tio nya länder som anslöt sig för två år sedan.
De regeringar som för ett land in i EU-familjen blir ofta lidande till följd av detta då de inte blir omvalda.
Vi skulle gynna EU-motståndarna om vi fortsätter att utföra vårt arbete i hemlighet.
Låt oss utmana EU-motståndarna.
Låt oss lyfta fram våra institutioner.
Låt oss fira det vi uträttar.
Låt oss gripa oss an översynen av förordning (EG) nr 1049 / 2001, men inte motvilligt utan entusiastiskt.
