# ID: svediakorp-gov466196
# author: Gabriele Zimmer (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-03-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 361
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Vi kan inte föra en seriös debatt om demografisk förändring om människor betraktas som ekonomiska faktorer snarare än individer; ändå görs exakt detta misstag i både kommissionens grönbok och det aktuella betänkandet av Philip Bushill-Matthews, enligt min mening.
Jag anser också att man i debatten borde betrakta demografisk förändring som ett globalt problem.
Det är uppenbart att varken millennieutvecklingsmålen eller kampen mot världsfattigdomen inte ens tillnärmelsevis märks i vår debatt om demografisk förändring.
Grundproblemet är inte, när allt kommer omkring, att den europeiska befolkningen minskar, utan att detta för det första är oproportionerligt från region till region, för det andra ställer samexistensen i samhället på spel, och för det tredje betraktar vi inte befolkningsförändringen inom EU i relation till den exploderande världsbefolkningen.
Vi ser nästan uteslutande på åldrandet i det europeiska samhället från den krympande arbetsstyrkans synpunkt, och samtidigt förbiser vi fullkomligt produktivitetens utveckling.
På samma gång utnyttjar vi produktivitet som ett medel för att skära ned sociala, sjukdomsrelaterade, hälsorelaterade och pensionsmässiga fördelar samt överväger att förlänga arbetslivet i hög grad.
Jag hänvisar nu bara till den studie som har utarbetats och offentliggjorts av kommissionen, där man beräknat 71 år.
Jag uppmanar till en förändring av prioriteringarna.
Vi behöver ett barnvänligt samhälle, som faktiskt välkomnar ett liv med barn.
Vi behöver en annan typ av debatt, eftersom vi inte bara kan betrakta barn som en investering för att skydda arbets- och pensionssystemet.
Dessutom kan vi inte fortsätta att bara söka efter en bättre förening av yrkes- och familjeliv, av arbetstid och fritid.
Vi måste intressera oss för något mer: för barnen, för det är de som är viktiga här.
Barnen måste stå mitt i centrum, och de måste betraktas som individer.
Samhället måste naturligtvis också möta åldrandets utmaningar, genom att till exempel utvidga sociala tjänster eller givetvis genom urban utveckling: som exempelvis äldreboende och transport som är utformad med barn och gamla i åtanke.
Denna fråga är mycket mer mångfasetterad än vi tror.
