# ID: svediakorp-gov466122
# author: Kader Arif (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-03-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 648
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Jag vill tacka min kollega Luisa Morgantini för det utmärkta betänkande hon har lagt fram i dag om de ekonomiska partnerskapsavtalens effekter på utvecklingen.
Den allmänna tankegången i texten är rätt.
Man förespråkar behovet av gemenskapssolidaritet inför en förordning som innebär en risk för okontrollerad avreglering.
Arbetet välkomnades enhälligt inom utskottet för utveckling.
Det är min förhoppning att det kommer att få samma stöd vid omröstningen i morgon.
En grundläggande princip måste styra vårt sätt att tänka: utveckling i enlighet med, och nära förbundet med, Cotonouavtalet.
Det är en huvudmålsättning i alla förhandlingar och inom ramen för genomförandet av de ekonomiska partnerskapsavtalen med länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS).
Jag förstår behovet av att handelsförbindelserna mellan Europeiska unionen och AVS-länderna sker i linje med WTO-reglerna.
Det jag talar om är ensidig företrädesrätt mellan marknader inom gemenskapen.
Överensstämmelse med WTO-reglerna behöver emellertid inte komma före vårt internationella åtagande att främja en hållbar utveckling och utrota fattigdomen.
Jag förstår våra AVS-partners och många frivilligorganisationers oro över hur förhandlingarna nu bedrivs av kommissionen och över logiken i dessa förhandlingar.
Det finns verkligen en skarp asymmetri mellan de två parterna.
Om vi inte tar tag i detta kommer det snabba och harmoniska ömsesidiga öppnande av marknaderna som lurats på oss att bli olyckligt obalanserat och, är jag rädd, endast leda till desillusionering.
Denna avreglering av handeln mellan ojämlika parter riskerar att leda till skadliga effekter på de känsliga ekonomierna i de berörda länderna och deras sårbara befolkningar, i stället för att främja utvecklingen som avsett.
Och detta just när vi i våra tal påstår oss vilja hjälpa dessa länder att uppnå Förenta nationernas utvecklingsmål, vilka som vi redan vet är utom räckhåll.
Jag tror att om dessa överenskommelser formuleras gradvis och på ett gemensamt sätt, inom en rationell och förutsägbar ram för att främja handel och investeringar i detta område, kommer de att utgöra en verklig möjlighet för AVS-länderna, en möjlighet både när det gäller ekonomisk diversifiering och harmonisk regional integration och i termer av verklig och framgångsrik integration inom världsekonomin.
Ett antal prioriteringar måste nu slås fast.
Den första är uteslutandet av Singaporefrågorna och grundläggande offentlig service, utan att bortse från principen om dessa länders rätt att använda garantier för att försvara sina känsliga strategiska sektorer.
Den andra prioriteringen är att respektera vårt åtagande att utarbeta alternativa handelssystem till de ekonomiska partnerskapsavtalen för de länder som kräver det, i enlighet med artikel 37.6 i Cotonouavtalet.
Dessa alternativ måste baseras på principen om icke-reciprocitet i det allmänna preferenssystemet liksom på införandet av en klausul om en särskild differentierad behandling inom WTO.
Dessa prioriteringar beror mycket på Europeiska unionens vilja att inom WTO lägga stor vikt vid att underlätta förbättringar av reglerna för att prioritera utveckling.
Avslutningsvis vill jag säga att det inte är till någon nytta att ha önskemål om det inte finns några medel för att uppnå det.
Jag vill till sist säga att utöver oron över Europeiska unionens budgetplan måste vi å ena sidan hålla de löften som kommissionsordföranden framförde i Gleneagles om stöd till handel.
Å andra sidan måste vi överväga nya ekonomiska åtaganden för att kompensera för kostnaden för AVS-länderna för att avskaffa preferenser och tullavgifter, stärka det tekniska stödet till AVS-länderna och avslutningsvis avvisa den oacceptabla minskningen av Europeiska utvecklingsfonden.
Eftersom jag emellertid inte är övertygad om att dessa mål kommer att uppnås snabbt föreslår jag, när det gäller det ömsesidiga öppnandet av marknaderna, att kommissionen som ett bevis för sin goda vilja överväger att förlänga övergångsperioden enligt de specifika behoven i AVS-länderna, såsom vi fastställde i samband med förhandlingarna.
