# ID: svediakorp-gov466113
# author: Luisa Morgantini (GUE/NGL ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-03-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 802
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
På en affisch står det: ” Du får äta när du blir konkurrenskraftig ”.
I bakgrunden ser man ett svältande afrikanskt barn.
Frasen är mycket kraftfull, men det verkar faktiskt som om EU – med en förskönande omskrivning – lägger alltför stor vikt vid effektiv handel i kampen mot fattigdomen.
Betänkandet som ska debatteras i dag är ofullständigt.
I utkastet fanns det några punkter där avregleringens effekter på utvecklingsländernas ekonomier ifrågasattes.
Olika ekonometriska studier, en rapport av Christian Aid och en studie med titeln ” Winners and losers ” (Vinnare och förlorare) av Sandra Polanski som publicerades i förra veckan, har visat att många utvecklingsländer, i synnerhet i Afrika söder om Sahara, skulle ha bättre levnadsvillkor i dag om vi inte hade infört otyglade avregleringsmetoder.
I Polanskis studie, där vinnare och förlorare i de avregleringar som lanserades enligt Dohautvecklingsrundan analyseras, bekräftas data som tidigare har publicerats av FN: s handels- och utvecklingskonferens (UNCTAD) och av FN: s utvecklingsprogram (UNDP) och vissa slutsatser dras: Utvecklingsländerna kommer troligen att förlora spelet, eftersom de inte har kapacitet inom jordbruk och industri att konkurrera med de rika länderna.
Vinnare blir i själva verket rika länder som Förenta staterna, de europeiska länderna, Japan och även Kina.
Frihandeln kommer att ge blygsamma vinster på global nivå, delvis därför att de anpassningskostnader som länderna måste bära under den avregleringsprocess som främjas av industriländerna, kan bli större än fördelarna.
Det är inte fråga om att vara emot handel, eftersom öppnandet av marknaderna också kan vara ett effektivt instrument i kampen mot fattigdomen, men som varje instrument måste det användas med stor försiktighet.
Först och främst är det nödvändigt att skapa förutsättningar för länderna att tillgodose sina egna interna krav genom att skapa ett uppsving för produktionskapaciteten, framför allt genom inhemska mål om självförsörjning av livsmedel.
Därefter är det nödvändigt att låta dem ta itu med konkurrens och begränsad tillgång genom att tillhandahålla lämpliga resurser som för närvarande inte finns med i budgetplanen.
För det andra gäller det sedan att arbeta med realistiska tidsplaner, där hänsyn tas till den tid som strukturanpassningen kräver.
För det tredje är det nödvändigt att begränsa öppnandet av marknaden och att dessutom fastställa mekanismer för att om nödvändigt uppskjuta avregleringsprocessen.
Vi måste också ge AVS-länderna möjlighet att skydda sina egna spirande och strategiska industrier.
I varje fall använde vi själva detta kriterium under förra århundradet och vissa försöker fortfarande föra fram det på nytt i dag.
Dessa principer finns i någon mån i betänkandet, delvis därför att det är de krav som ställs av AVS-länderna.
Det är dessa länder som ställer kraven.
En effektiv partnerskapsprincip innebär nämligen att vi måste ta hänsyn till våra partners krav, framför allt om de är berättigade och framför allt om de stöds av det civila samhället i EU och i AVS-länderna.
Detta är viktigt inte minst därför att de ekonomiska partnerskapsavtalen har sitt ursprung i den rättsliga och institutionella ramen för Cotonouavtalet, som har undertecknats av EU.
Jag vill betona att deras främsta mål är utveckling och kampen mot fattigdomen.
Partnerskapsprincipen ger oss inte rätt att tvinga fram överenskommelser.
Jag anser att AVS-länderna måste ta initiativet.
En av huvudpunkterna i betänkandet är kravet att kommissionen omedelbart ska undersöka alternativen, så att AVS-länderna kan utvärdera alternativen och besluta om de ska underteckna avtalen eller inte.
Den ömsesidighet som krävs i genomförandet av avregleringarna innebär att jämlika lagar ska tillämpas för länder som inte är jämlika när det gäller ekonomi och utveckling.
Det här är inget bra sätt att åstadkomma vare sig jämlikhet eller demokrati.
Att enbart betrakta utveckling som en ökning av ett lands bruttonationalprodukt är mycket inskränkt.
Det är svårt att definiera utveckling, men när kommissionen i mitt betänkande uppmanas att skydda vatten, hälsa och utbildning från avreglering, menar vi i grunden rättigheter som måste säkerställas, som när Kapstadsdeklarationen citeras.
Den gemensamma parlamentariska AVS – EG-församlingen har också makt att fastställa utvecklingsindikatorer för att utvärdera de uppnådda resultaten och handelsavtalen och kräva att sociala och miljömässiga indikatorer inkluderas, till exempel att skapa värdiga arbetstillfällen, hälsa, utbildning och jämställdhet mellan könen.
Vi talar om rättigheter, samma rättigheter som vi har kämpat för i Europa, samma rättigheter som EU grundas på.
Det kan inte vara Europaparlamentets önskan att avskaffa dessa värden.
Vi befinner oss i ett avgörande skede av kampen mot fattigdomen och vi måste nå de mål som vi har satt upp.
