# ID: svediakorp-gov465957
# author: Erik Meijer (GUE/NGL ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-03-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 384
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
De afrikanska länderna har inte det afrikanska folket att tacka för sitt ursprung, utan den europeiska kolonisationen.
Utlänningar drog upp gränser som genomkorsade befolkningsgrupper som ville hålla ihop, medan de buntade ihop folk som hade mycket lite gemensamt när det gäller historia, kultur, språk och religion.
Det är omöjligt för dessa människor att se myndigheterna som något som tillhör dem.
I praktiken omvandlas detta till ett allvarligt hinder mot demokratin.
I dessa situationer lämnas stort utrymme för personer som genom våldsamma metoder gynnar en befolkningsgrupp medan de undertrycker en annan.
Endast genom fruktansvärda metoder kan de hålla samman sina instabila länder.
Under dessa omständigheter är det endast våldsamma profitörer som i längden klarar av att behålla statsmakten.
Dessa situationer påträffas över hela Afrika, men i synnerhet där arabisk-islamiska och icke-islamiska befolkningsgrupper har slagits ihop till ett land.
Alla känner nu till de tragedier, ständiga inbördeskrig och strömmar av flyktingar som har drabbat Sudan.
Vi antog en resolution om dess grannland Tchad så sent som i går.
Hissène Habré var en gång ledare detta ökenland.
Han godkändes automatiskt av yttervärlden och hade delvis kvar makten till 1990, då han tvingades att fly till Senegal.
Trots att han är borta finns det fortfarande inget utrymme för politisk opposition.
Människorna svälter och terroriseras av beväpnade grupper medan grannländerna försöker att ta kontroll över delar av landet.
Charles Taylor flydde från Liberia till Nigeria och Mengistu Haile Mariam flydde från Etiopien och lever nu i Zimbabwe.
Ett domstolsavgörande borde vara lämpligt i dessa fall.
Detta skulle till och med kunna avskräcka framtida afrikanska politiker från att bli våldsamma diktatorer.
Situationen i Rwanda är inte helt jämförbar.
En del ser tutsiminoritetens nuvarande dominans som ett rättvist straff för hutumajoritetens försök att driva ut och massakrera sina urgamla förtryckare.
Den långsiktiga fortsättningen på den rådande situationen, för vi måste verkligen räkna med risken att denna situation kommer att bestå under överskådlig framtid, fortsätter att nära en urgammal känsla av ömsesidigt hat.
Av den anledningen ska vi inte bunta samman alla länderna utan i stället ägna vederbörlig uppmärksamhet åt de ohyggligheter som har begåtts i dessa länder.
