# ID: svediakorp-gov465817
# author: Holger Krahmer, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-03-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 571
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Hälsopolitiken är huvudsakligen medlemsstaternas ansvar.
Det finns ett bra skäl till det.
Hälsovården betalas med bidrag och skatter och de olika systemen är inriktade mot specifika behov.
Dessutom gäller subsidiaritetsprincipen för hälsovården och sjukvården.
I artikel 152 i EG-fördraget anges att medlemsstaterna ska garantera en hög hälsoskyddsnivå.
EU kan också genomföra åtgärder som stöd för medlemsstaternas politik.
Jag får ibland intrycket att kommissionen och vissa av våra ledamöter skulle vilja konkurrera med de nationella politiska åtgärderna på hälsoområdet.
Vi har samma problem med hälsopolitiken som de som hela tiden återkommer på andra områden: Europa lider av att inte kunna göra de viktiga saker man borde ägna sig åt.
Effekten är att EU ägnar sig åt många politiska områden som, om tveksamhet skulle finnas om detta, bättre skulle hanteras av medlemsstaterna, och outtröttligt lägger sig i deras angelägenheter.
Detta betyder självklart inte att Europa ska hålla sig utanför hälsopolitiken.
EU måste snarare koncentrera sig på saker som ger verkligt positiva effekter för Europa, och här kan jag direkt anknyta till det som den föregående talaren sa: Europa ska främst ägna sig åt gränsöverskridande frågor som en medlemsstat inte kan hantera på egen hand.
Högsta prioritet måste ges åt en förbättring av informationsutbytet och åt en bättre samordnad kamp mot epidemier och smittsamma sjukdomar.
Hälsoriskerna med fågelinfluensan visar hur bråttom det är med en gränsöverskridande samordning av åtgärder.
Samma sak gäller hiv och aids, som är ett särskilt stort problem i de nya medlemsstaterna, och som mer och mer glöms bort och ignoreras trots att antalet smittade personer ökar.
EU borde prioritera kampen mot sjukdomar bättre.
Min grupp har ingivit ändringsförslag om detta, och jag skulle återigen vilja be om ert stöd för dem.
Betoningen bör ligga på de viktigaste spridda sjukdomarna, till exempel diabetes, cancer och hjärt- och kärlsjukdomar; det är till dessa områden som EU: s åtgärder och knappa resurser måste koncentreras.
Vi bör inte göra det till vår uppgift att göra en inköpslista.
I utskottet diskuterade vi länge vilka sjukdomar och vilka förebyggande åtgärder som borde prioriteras i åtgärdsprogrammet.
Låt oss vara konsekventa i våra krav.
I parlamentets resolution från december 2005 om handlingsprogrammet efterlyser man uttryckligen åtgärder för att bekämpa diabetes, cancer och hjärt- och kärlsjukdomar.
Definitionerna i förslaget till kommissionens handlingsprogram var för allmänna.
Det är dags att vi anger politiska prioriteringar och koncentrerar oss på de mest spridda sjukdomarna.
Jag skulle också vilja säga några ord om budgeten och finansieringen av de icke-statliga organisationerna.
Min grupp stöder föredragandens förslag om att budgeten för handlingsprogrammet ska ökas till 1,2 miljarder euro.
Om vi menar allvar med prioriteringarna för det här programmet behöver vi naturligtvis också de nödvändiga resurserna.
Patientorganisationer och icke-statliga organisationer spelar en allt viktigare roll, och detta är ett skäl till att de ska få EU-stöd.
När vi ger bidrag till icke-statliga organisationer måste vi dock se till att det finns strikta kriterier och insyn.
Det kan inte vara acceptabelt att vissa organisationer – vilket är fallet på miljöområdet – får så frikostiga bidrag att de kan betala för kontor i Bryssel, som om de var organ inom EU-kommissionen.
