# ID: svediakorp-gov465744
# author: Hans Winkler, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-03-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,378
# sentences: 46
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Den fråga som vi nu, vid denna relativt sena timme, diskuterar är också en viktig angelägenhet för mig personligen, och därför var det viktigt för mig att stanna kvar och delta i denna debatt.
Jag är glad att jag har möjlighet att vara med er i denna debatt.
Som ni vet hölls ett toppmöte i New York förra året om en reformering av Förenta nationerna, och naturligtvis fick deltagarna – statsöverhuvuden och regeringschefer – frågan om de ansåg att mötet var en framgång eller inte.
Republiken Österrikes president förklarade att han betraktade mötet som en klar framgång.
Naturligtvis var det några frågor som antogs och andra som avslogs – som det alltid är i multilaterala sammanhang – men vid en slutsummering kan förra årets FN-toppmöte i New York beskrivas som en framgång.
Det var en framgång såtillvida att överenskommelser om väsentligheter nåddes i en rad frågor som var mycket viktiga särskilt för oss som medlemsstater i EU och för västvärlden som helhet.
Vi försvarar alla de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Det principbeslut som fattades i New York i september förra året om att bilda ett råd för mänskliga rättigheter som ska ersätta kommissionen för de mänskliga rättigheterna var ett beslut som motiverade en positiv bedömning av toppmötet.
Visserligen var det beslut som fattades i september förra året bara ett principbeslut och det krävdes svåra förhandlingar för att blåsa liv i rådet för mänskliga rättigheter.
Jag anser att ett särskilt tack vid detta tillfälle bör riktas till ordföranden för FN: s generalförsamling, Jan Eliasson, för hans outtröttliga arbete för att möjliggöra det beslut som fattades för bara några timmar sedan i New York om att inrätta rådet för mänskliga rättigheter.
Resultatet av omröstningen om rådet för mänskliga rättigheter är imponerande: 170 röster för, 4 mot och 3 nedlagda röster.
De länder som röstade mot var USA, Israel, Palau och Marshallöarna.
Venezuela, Iran och Vitryssland lade ned sina röster.
Mina damer och herrar, 170 röster i FN är en stor framgång.
EU visade med sin gemensamma ståndpunkt en enad front i FN: s generalförsamling.
Detta är något vi kan vara stolta över och vi kan lyckönska oss själva och världssamfundet till denna framgång.
Bildandet av rådet för mänskliga rättigheter utgör ett viktigt, jag vill till och med säga historiskt, steg mot att ytterligare stärka FN: s system för de mänskliga rättigheterna och skyddet för de mänskliga rättigheterna i hela världen.
Naturligtvis fanns det ett antal frågor som var en besvikelse även för EU.
Vi hade gärna velat se ett annat resultat i en eller annan fråga, men när allt kommer omkring är kompromisser nödvändiga inom ramen för ett multilateralt arbete, och vi måste fråga oss om det som till slut visade sig vara möjligt fortfarande i huvudsak rimmar med vad vi faktiskt önskade.
Vad beträffar rådet för mänskliga rättigheter i dess nuvarande form är svaret ett klart ” ja ”.
Jag är mycket tacksam mot alla dem som medverkade till att detta beslut kom till stånd.
Det gläder mig att rådet lyckades vinna alla medlemsstaters stöd för detta.
Jag vill i detta läge inte koncentrera mig så mycket på sådant som inte lyckades utan på ett antal – enligt min mening – särskilt positiva sidor av det nya system som rådet för mänskliga rättigheter innebär.
Till skillnad från kommissionen för de mänskliga rättigheterna, som verkade under Eurosoc och som sammanträdde en gång om året i Genève under en sexveckorsperiod, kommer för det första rådet för mänskliga rättigheter att träffas hela året och vara direkt ansvarigt inför generalförsamlingen.
Möjligheten att rådet för mänskliga rättigheter en dag ska bli ett av huvudorganen i FN har lämnats öppen.
Detta skulle naturligtvis innebära att Förenta nationernas stadga skulle behöva ändras, och vi vet hur svårt det skulle vara, men möjligheten finns.
I vilket fall som helst är emellertid detta råd nu ett fast organ knutet till FN: s generalförsamling.
Att valet av medlemmar till rådet ska vara direkt och individuellt med krav på absolut majoritet bland alla FN: s medlemsstater innebär också ett framsteg.
Alla som liksom jag själv under senare år gång på gång har deltagit kommer att vara glada över att detta nu förhoppningsvis betyder, om inte slutet på, så åtminstone en kraftig minskning av den – ofta ovärdiga – kohandeln om röster: Vem röstar på vem, när ska man rösta i den frågan, ska jag rösta för någon i gengäld?
En annan nyhet är möjligheten att med stöd av två tredjedelars majoritet utesluta medlemmar ur rådet för mänskliga rättigheter vid grava och systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
För övrigt var detta till slut den avgörande orsaken till att Förenta staterna vägrade att stödja rådet för mänskliga rättigheter.
USA försökte in i det sista att genomdriva kravet på två tredjedelars majoritet för medlemskap och även en automatisk uteslutning av medlemmar som drabbats av sanktioner från säkerhetsrådet.
EU erbjöd sig i samband med bildandet av rådet för mänskliga rättigheter att i generalförsamlingen utfärda – och har faktiskt utfärdat – en politisk förklaring där man förbinder sig att inte rösta för att godkänna något land som medlem i rådet för mänskliga rättigheter som av säkerhetsrådet har anklagats för kränkning av de mänskliga rättigheterna och är föremål för sanktioner från säkerhetsrådet.
Även här har EU sänt en viktig politisk signal.
För det tredje kommer det att ske en regelbunden granskning av alla länder genom skapandet av en allmän granskningsmekanism som även kommer att bidra till att undanröja anklagelser om dubbelmoral och selektivitet i framtiden.
För det fjärde har rådet för mänskliga rättigheter befogenhet att lämna direkta rekommendationer till alla organ inom FN, däribland även FN: s säkerhetsråd.
Vi anser att detta avsevärt kan stärka FN: s system till skydd för de mänskliga rättigheterna som helhet.
Den femte punkten är att de viktiga resultat som nåtts av kommissionen för de mänskliga rättigheterna i slutändan ändå finns kvar, nämligen systemet med särskilda rapportörer och ett aktivt deltagande av frivilligorganisationer vid sammanträdena.
Trots att det inte var möjligt att åstadkomma allt utgör det nya rådet för mänskliga rättigheter en klar förbättring jämfört med kommissionen för de mänskliga rättigheterna, som inte längre var effektiv.
Kommissionen för de mänskliga rättigheterna kommer nu att träffas igen – förmodligen i ett kort möte – för att avsluta sina ärenden och därefter överlämna dem till rådet för mänskliga rättigheter.
I maj i år – med andra ord inom kort – ska de första medlemmarna i rådet för mänskliga rättigheter väljas och rådets konstituerande sammanträde ska hållas redan i juni.
Vi – EU och Europeiska rådet – ska göra vårt yttersta för att se till att rådet för mänskliga rättigheter ska kunna utföra sitt arbete framgångsrikt och effektivt från första början.
Trots att Förenta staterna inte gav sitt stöd för detta förslag är jag ändå av den uppfattningen att ett visst mått av förtroende har skapats de senaste dagarna och veckorna, särskilt i de transatlantiska förbindelserna mellan EU och USA, eftersom USA i samband med bildandet av rådet för mänskliga rättigheter förklarade att man inte hade för avsikt att hindra bildandet och finansieringen av detta råd och att man i princip instämde i målen för detta råd men att de två problem som jag har nämnt – frågan om val av medlemmar och frågan om uteslutning av medlemmar – var för allvarliga för att man skulle kunna rösta för förslaget.
Jag hoppas att arbetet i rådet för mänskliga rättigheter under de kommande åren kommer att övertyga alla parter om att detta var ett bra val, att detta är ett framsteg och att vi i slutändan också har gjort något positivt för de mänskliga rättigheterna i hela världen.
Jag anser att vi, Europeiska unionen, kan vara stolta över att ha lämnat ett bidrag till detta.
