# ID: svediakorp-gov465730
# author: Paul Marie Coûteaux, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-03-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 542
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag vill utnyttja den här debatten för att lyckönska presidiet i den parlamentariska församlingen för Europa – Medelhavsområdet (EMPA) till meddelandet om de avskyvärda karikatyrerna.
Muhammed är den länk som förenar ett islam som är mer bräckligt och splittrat än vi kanske tror.
Ett angrepp mot denna figur är ett angrepp mot islams hjärta.
Vi hade alla möjligheter att förutse det, liksom vi hade alla möjligheter att beakta konsekvenserna av det inträffade, nämligen ett underblåsande av konflikten mellan civilisationer.
Vems ärenden går dessa karikatyrer egentligen: vem har intresse av att dessa konflikter blossar upp?
Jag skulle vilja föra fram den frågan.
Det gynnar sannerligen inte oss européer, i varje fall inte Frankrike, det mest inflytelserika landet längs Medelhavskusten vars inflytande är beroende av en känslig jämvikt mellan å ena sidan dess politik för den europeiska kontinenten och å andra sidan dess Medelhavs- och Afrikapolitik.
Detta uttalande för onekligen med sig ett dubbelt problem: för det första liknar den parlamentariska församlingen för Europa – Medelhavsområdet och Europa – Medelhavssamarbetet fortfarande bräckliga farkoster som driver ute till havs.
Bräckliga inte bara när det gäller resurser, utan framför allt när det gäller intellektuell inspiration, eftersom man fortfarande tycks hålla fast vid en eurocentrisk syn på demokrati och mänskliga rättigheter – vi har just sett ytterligare ett exempel på detta – vilket inte bara luktar kolonialism, utan också, såsom vi kunde konstatera i Barcelona i december, hindrar oss från att ta itu med de verkligt viktiga frågorna, det vill säga det ekonomiska, finansiella och handelsmässiga samarbetet och förvaltningen av migrationsflödena.
I motsats till kommissionen skulle jag personligen föredra att tala om ett samarbete snarare än om ett frihandelsområde, eftersom jag anser det vara ett mycket farligt koncept.
För det andra har civilisationsproblemet varit uppenbart under en mycket lång tid och vi har varit medvetna om det alltsedan Karl Martell: vi borde inte ha behövt vänta på att amerikanska tänkare skulle påpeka saken för oss.
Man måste vara löjligt uppslukad av globaliseringens vanföreställningar för att plötsligt låta sig förbluffas av upptäckten att civilisationer inte är utbytbara, att människor är det i ännu mindre utsträckning och att samexistens mellan olika folk inte är något som sker automatiskt.
Detta huntingtonska synsätt är utan tvivel avsett att skicka ut ett annat budskap, nämligen att vi alla är förutbestämda att bli en del av ” västerlandet ”, inom tydliga citationstecken, vars huvudstad med nödvändighet skulle vara Washington, och där Europa bara har att delta i Förenta staterna krigiska äventyr.
Själva tanken på västerlandet är som vi vet en ideologisk bluff.
Det är just på grund av att civilisationerna alltid kommer att drabba samman som vi behöver en politisk strategi, som vi behöver politik, och en vilja att leva tillsammans.
Det är detta som EMPA och Europa – Medelhavssamarbetet inom kort kommer att erbjuda en ram för.
Så låt oss börja stärka dessa institutioner, eftersom jag upplever det som om de blir allt skörare samtidigt som de blir allt viktigare för varje år som går.
